Det har blivit några historiska kvinnor nu på slutet – 
Ellen Key, Pennskaftet och Marilyn Monroe. Alla har de känts verkliga och angelägna och alla har jag tagit till mitt hjärta på sitt sätt. Men Emma i Elin Boardys Allt som återstår är lite mer svårtillgänglig. Det är inte det att jag inte tycker om henne, tvärtom. Det är mer det att hon inte är självklar att älska även om man känner igen sig i henne. Eller kanske just därför…
Emma växer upp i slutet av 1800-tal och början av 1900-talet. Hon är den som blir kvar när syskonen flyttar utom- och inomlands. Hon är den som tar hand om fadern, hon är den som blir gravid och gifter sig med drängen, hon är den som föder barn efter barn efter barn… Hon är den som reder sig och står ut och försöker klara allt och hon är den som långsamt går sönder inifrån.
Jag känner ett släktskap med Emma för hennes otillgänglighets skull, för drömmarna som jag tillåter mig att drömma men hon inte kan, för slitet hon måste slita medan jag kan vara lat. Hon är den jag kunde ha tvingas vara om bara om. Det blir så oerhört tydligt i Boardys roman vad som är särskilt med ”förr i tiden”. Människorna var inte annorlunda och inte deras förmåga att drömma och känna heller men det fanns få vägar bort eller framåt för de flesta. Emma har få chanser att välja annorlunda och hon förväntas nöja sig. Det skär i mig när jag tänker på henne och alla hennes gelikar som var de som kom före oss (och då tänker jag inte bara ”oss kvinnor” utan ”oss nutidsmänniskor”).
Sammantaget är Allt som återstår en väldigt tung bok – det är inte många ljusglimtar på Emmas himmel men det är också en som det känns sann skildring av kärlek, sorg, slit, barnafödande, föräldraskap och allt det där vardagliga som vi alla låter våra liv kretsa kring än idag.
~Wahlström & Widstrand, 2008~
Låter intressant – fast tungt låter ju lite jobbigt… från en lat (just nu i alla fall) bokläsare 🙂
Den är väldigt, väldigt bra men också krävande så den late läsaren bör kanske vänta med den tills lusten för mer utmanande litteratur infinner sig 🙂 Men som sagt, en väldigt bra bok är det.
Ja, jag läser den nu, i stor text upplaga! Känns lite märkligt med så stora bokstäver, men jag gillar verkligen språket i den. Har hunnit till mitten så det värsta har väl inte hänt än vad jag kan förstå…….
Får en känsla av min mors liv när jag läser, lagårn, kalla stjärnklara nätter, alla barn osv. Jag känner ett visst vemod när jag läser den……
Den är väldigt vemodig, det tycker jag också och om du kan knyta den till din mor förstår jag om du upplever den än mer så. Storstil tar en stund att vänja sig vid men till slut kommer man ju in i det och då blir ju det viktigaste hur boken är och den här är ju riktigt bra så 🙂