Tematrio tegelstenar

Veckans tematrio handlar om riktigt tjocka böcker och Lyran vill att vi berättar om tre riktigt minnesvärda tegelstenar. Det gör jag förstås gärna men anser mig nödsakad att på förhand be om ursäkt för att jag nu kommer att tjata om redan ganska (av mig) omtjatade böcker:

I somras läste jag Blonde – detta Joyce Carol Oateska mästerverk. Med så många lovord i ryggen var jag nog ganska övertygad om att bli en aning besviken men boken var så bra att den ändå lyckades övertyga mig om sin förträfflighet. När det gäller tegelstenskategorin tycker jag att Blonde passar in bra med sina (ca) 800 sidor – det var för övrigt den främsta anledningen till att det tog mig så lång tid att orka börja läsa den.

Hilary Mantels Wolf Hall tog mig tre månader att läsa beroende på tre saker – det täta språket, sidantalet och en långvarig läsdepression. Men det var tre väl använda månader och jag längtar redan några år framåt när jag med gott samvete kan ta mig tid för en omläsning. För mig som är närmast besatt av engelsk historia är Wolf Hall ett måste och jag vill tro att de flesta skulle må bra av en dos Cromwellkunskap (Thomas Cromwell är bokens huvudkaraktär).

Brott och straff är väl också att beteckna som en tegelsten. Jag befinner mig någonstans i mitten av detta mästerverk för tillfället och förundras över hur nutida och aktuell den känns. Ytterligare aktualitet i mitt läshuvud fick den när jag läste Ann Heberleins lilla bok om ondska för några veckor sen eftersom hon för många diskussioner kring Raskolnikovs eventuella ondska i relation till andra romankaraktärer. Brott och straff ska bli rättvist utläst under höstens gång.

Den här hösten…

… ser ut att kunna bli väldigt intensiv. Avhandlingen ska färdigställas och försvaras på en skräckefterlängtad disputation i november, några läskurser och pedagogiska poäng måste läsas och plockas innan jag kan kalla mig filosofie doktor (vilket jag väl inte kommer att gå omkring och kalla mig särskilt ofta sen heller men ändå…). Dessutom ska jag läsa en påbyggnadskurs på BHS och en barn- och ungdomslitteraturkurs på universitetet. Som grädde på moset har jag slutligen lyxat till det litet med en härligt höstig kvällskurs om litterära (och filmiska) vampyrer. Mycket av det mesta med andra ord och mycket läsning framförallt. Säkert stressigt och alldeles säkert fantastiskt roligt. Dessutom söker jag jobb så mycket jag bara kan och hoppas ju förstås på att det ska dyka upp något som passar och något bibliotek som vill ha mig – någonstans måste det ju finnas en bibliotekschef som begriper sitt eget bästa 😉

För bloggens räkning betyder det nog att jag kommer att skriva om barnboksklassiker emellanåt och troligtvis också lite om vampyrer – men inte mer än vanligt skulle jag tro… Helt klart är i alla fall att Dracula (som jag läser nu) och Låt den rätte komma in (som ska läsas i oktober) kommer att få lite utrymme framöver.

Vad gör ni i höst? Pluggar, jobbar, njuter av livet?

Söndagstidsfördriv

Har ni svårt att veta vad ni ska ta er till med all ledig tid en hel lång söndag? Som er gode fiktiva vän bjuder jag här på ett förslag på lämpliga aktiviteter:

Först tycker jag att ni kan läsa mitt boktipsHej Litteraturens sida, sen kan ni ju med fördel läsa Det går an som jag tipsar om där. Efter det tycker jag att ni, liksom jag, kan roa er med att förbereda er inför valet – det är bara 21 dagar kvar nu – genom att kolla vilket parti ni ”ska” rösta på i svd:s valkompass (eller svt:s valpejl som enligt o tipsar om i kommentarerna). Därefter blir det fria aktiviteter, kontemplation och kanske lite valfri läsning. God söndag!

Bokbloggsjerka om läsvanor

I veckans omgång av bokbloggsjerka vill Annika veta följande:

LYSSNAR DU PÅ MUSIK NÄR DU LÄSER? OM JA, VILKEN ÄR DEN ULTIMATA ”LÄSARMUSIKEN” ENLIGT DIG (JUST I DETTA NU!)? OM NEJ, HAR DU NÅGON ANNAN RITUAL KRING LÄSANDET SOM DU KAN DELA MED DIG AV?

Nej, nej och absolut nej. Jag kan inte läsa med musik vilket troligen beror på någon form av outvecklad samordningsförmåga. Musiken tar överhanden och så kan jag inte koncentrera mig på boken alternativt att boken tar överhanden och musiken blir till någon sorts oljudsmatta i bakgrunden. Så mitt svar är alltså nej 😉

Jag har nog inte så många ritualer heller utan läser så snart jag får möjlighet – var som helst och när som helst. Men en filt, en skön fåtölj med fotpall och en kopp te är ju inte helt fel…

Texten

Den sista veckan har varit rätt hysterisk. Inte bara har vi firat två födelsedagar (ok att några av oss slagit ihop det där och fyller på samma dag men ändå), försökt hitta nya nattningsalternativ eftersom det tar minst 1½ timme för båda barnen att somna nu för tiden, levt det normala livet med hämta och lämna och bygga briojärnväg… Nej inte bara det, jag har skrivit färdigt min avhandling också. Känner ni tyngden i de orden? Färdigt… Manuset ska förvisso genomgå en sista korrekturläsning av handledare, snäll pensionerad professor och godhjärtad äkta man men på det stora (och lilla) hela är det nu att betrakta som färdigskrivet. Om några veckor går det till tryck, om några månader ska det disputeras och sen är det dags att lämna det bakom. Jag kan redan känna friheten och ångestens vingslag. Troligen kommer jag att sitta i ett mörkt hörn av huset med den faktiska färdiga boken i handen och mumla My Precioussssss några dagar innan verkligheten tar tag i mig men det tycker jag att man kan få kosta på sig…

Vi letar konstiga bilar

I den här familjen tillber vi Sarah Sheppards fantastiska dinosaurieböcker. Snartfemåringen har läst dem i flera år och treåringen är nyligt såld på dem. Gissa om den del av familjen som har koll på bokutgivningen (det är en sorgligt liten del av familjen faktiskt) blev lite till sig när det visade sig att Sarah Sheppard skulle komma med en ny bok i höst och det tillsammans med en annan stor favorit, Ulf Nilsson (Herr Muffins pappa ni vet).

Vi letar konstiga bilar är en bok med enkel handling – en grupp dagisbarn ska gå med sin fröken till bokbussen (såklart!) och passerar på vägen en hel massa trafik och märkliga fordon. När jag först slog upp boken och försökte orientera mig blev jag totalförvirrad. Sidorna är nämligen fulla av text, faktarutor, pratbubblor och bilddetaljer. Först förvirrad som sagt och sen rätt så förälskad. Det här är nämligen en bok inte bara för läsning utan också för upptäckt och nyfikenhetsstillande. Man kan läsa texten för sig och strunta i faktarutorna om man inte orkar vara pedagogisk någon kväll och man kan nästa dag strunta i berättelsen och bara lära sig och barnen mer om gatsopningsmaskiner, markvibratorer och talgoxar. Ibland orkar man köra hela racet och får en lång, mysig lässtund.

Vi letar konstiga bilar är förstås en bok om bilar och andra fordon men där finns också plats för naturen i staden och ökad kunskap om hur allt fungerar tillsammans. En klar ny favorit i vår familj – största fanet är för tillfället treåringen (och jag).

~Bonnier Carlsen, 2010~

Så här då?

Det är inte så länge sen jag bytte tema men eftersom det inte riktigt fungerat för mig så byter jag nu igen. Jag har ju en del annat att pyssla med (typ avhandlingstexten som ska vara inne imorgon) så alla småskavanker är inte fixade än – bildplaceringen ser ju lite märklig ut exempelvis men det ska väl kunna ordnas med lite pusslande i stilmallen…

Kommentera gärna! Vad är fult? Ser rubrikerna bra ut? Är det läsvänligt? Vad ska jag göra bättre? Vad är konstigt och så vidare.

Och jag läste…

Vissa böcker måste jag bara skaffa mig koll på även om jag inser från början att de kanske inte är min grej. Så är det med Mark Levengoods böcker. De äldre damerna på biblioteket lånar dem som tokiga, främst i ljudboksform. Och jag måste tillslut få veta vad det är med dem som är så speciellt och varför de älskar dem så mycket.

Och jag läste att det är omöjligt att leva lycklig förutan dig är en samling texter i krönikeform där författaren funderar över livet och berättar anekdoter från sin vardag. Vi får följa med honom på en stentrist (förlåt!) arkeologutgrävning, till ett amningshysteriskt BB och till barndomen i Finland med alla underbara och kufiska släktingar. Och när jag läser dem några åt gången (det här är utmärkt toalettlitteratur för er som hänger er åt sånt) så upptäcker jag hur befriande det är. Samtidigt som jag läser om alla de där vampyrerna, morden (i Ninni Schulmans debut) och männen som slåss med sin gudsbild (i Inger Edelfeldts senaste) är Levengoods bok som lyxiga praliner i smyg. Jag får småskratta eller le lite och jag får fyllas av vardagsförundran.

Det här är inte en bok jag kommer att bära med mig närmast hjärtat resten av livet men jag glädjer mig över att den faktiskt lättat mitt hjärta en aning under några dagar den här sommaren/hösten. Och nu vet jag äntligen vad det är de lyssnar på damerna, och varför.

~Piratförlaget, 2010~

Bokgeografi: Irland

Enligt O drar idag igång en veckoutmaning av det mer geografiska slaget. Jag som mer eller mindre suger på geografi känner mig ju förstås lite nervös över detta men eftersom det ju faktiskt handlar lite om böcker och författare också så hänger jag på och hoppas på det bästa.

Veckans land är Irland och uppdraget är att svara på följande frågor/följa följande tre uppmaningar:

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig på Irland eller är skriven av en författare med anknytning dit. När jag var liten, inte liten liten men kanske 13 eller så, läste jag gärna sagor av det lite mörkare slaget. Jag minns särskilt Oscar Wildes (född i Dublin) Den lyckliga prinsen – eller minns och minns, jag kommer ihåg att det var en staty och en fågel inblandade och att det var så oerhört hjärtslitande sorgligt att jag bokstavligt talat grät i timmar efter att ha läst den. Kanske var jag onödigt och pubertalt överkänslig eller så var det helt enkelt bra..

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Irland. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val. Maeve Binchy är en irländsk författare som har ett lite skakigt rykte ute i bokvärlden. Hon älskas av horder av läsare och avskys av nästan lika många förståsigpåare. Själv har jag bara läst När ödets stjärnor faller/Circle of Friends som jag minns att jag älskade när det begav sig (ungefär samtidigt som filmen kom). Maeve Binchy är hur som helst irländska och föddes 1940 i Dalkey där hon fortfarande bor. Hon är utbildad lärare men arbetar numera, naturligtvis, som heltidsförfattare.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Irland, som du inte läst, men är nyfiken på. Nu ska jag outa mig och dra på mig vampyrbokbloggvärldens bestörtning genom att erkänna att jag faktiskt inte läst Dracula (av Dublinfödde Bram Stoker). Det är naturligtvis en självklarhet för varje ”vampyrvetare” och jag ämnar bättra mig under hösten då den ingår bland litteraturen på min kvällskurs.

Tematrio om sommarläsning

Lyran återvänder till bokvärlden och vill den här veckan veta mer om tre böcker vi läst i sommar så här är mina topp tre utan inbördes ordning:

Med tanke på att jag skrev förra veckan att jag skulle minnas den här sommaren som sommaren då jag läste Blonde så kan jag ju knappast låta bli att ta med den. Den var precis så där fantastisk som alla säger – en av få böcker som överlever en så massiv hajp med hedern i behåll. Den enda anledningen till att jag önskar att jag inte läst den är att jag gärna skulle uppleva den igen. Men det finns ju omläsningar…

En annan bok som jag bidragit lite till ett visst söndertjatande av är Justin Cronins mästerliga The Passage. Jag vet att en del undviker den för att där finns vampyrer, för att det är sf eller vad det nu må vara men jag säger bara – sluta med det! Det finns vampyrer och det är sf men det är först och främst en väldigt bra bok om vad det innebär att vara människa. Läs! Nu!

Sist men inte minst vill jag nämna en väldigt fin bok som jag läste lite i skymundan alldeles efter att jag läst ut Blonde. Det är Elin Boardys Allt som återstår som jag tyckte mycket om när jag läste den i juli men som sen har växt sig ännu starkare efter hand. Jag kommer fortfarande på mig med att tänka på Emma och barnen lite då och då – hur har de det tro och vad hände med dem sen, vilka liv fick de (barnen främst)?

Sammanfattningsvis är jag väldigt nöjd med min lässommar även om den inte blev så intensiv som jag trott på förhand. Hösten är desto mer boktät och också, i alla fall än så länge, full av små och stora guldkorn.