Nu har jag läst tre romaner av Joyce Carol Oates – en var ok, en var helt formidabelt fantastisk och så nu en som är ok igen. Jag har förstått att många gillar Älskade syster väldigt mycket men mig griper den aldrig tag i på riktigt. Den är inte usel på något sätt och jag blir ju förstås berörd av den otroligt sorgliga skildringen av familjen och dess rätt sjuka dynamik men jag kan inte älska den.
En liten flicka, skridskoprinsessan Bliss, hittas död i familjens källare och det är kring denna händelse boken kretsar även om huvudsaken kanske är en annan. Frågan om vem som mördat henne är definitivt inte den viktigaste att få svar på utan det handlar snarare om de sönderfallande relationerna. Detta blir särskilt tydligt i och med att Bliss storebror Skyler utgör huvudsaklig och opålitlig berättare.
Det är ett vågspel att använda en så labil person som Skyler som huvudberättare. Oates gör på samma sätt i Blonde men där Norma Jean är förvirrad så är hon också älskansvärd, Skyler är mest labil och störig (inte för att jag inte förstår varför men jag har ändå svårt för honom). Men jag tror att det är i denna jämförelse mitt problem ligger. Jag läste Blonde för inte så länge sedan och den är ju såpass fenomenal att ingen bok kan leva upp till den jämförelsen än på ett tag. Det finns dock paralleller mellan de båda böckerna, inte minst i hur Norma Jean omskapas till Marilyn och hur Bliss på samma sätt skapas och omskapas av framförallt sin mor. Skillnaden är att Bliss är ett barn och hennes öde, liksom Skylers, är så entydigt tragiskt att det inte finns några andningshål.
Det finns förstås extra fina ingredienser i Älskade syster också. Beskrivningen av och satiren kring skvallerpressen och medieklimatet är bra liksom vissa episoder där Skylers ensamhet och övergivenhet ekar och skär. Porträttet av mamman är också intressant, pappan problematiseras dock inte på samma sätt vilket är synd. Jag tror säkert att Älskade syster kan bli en favoritbok för många, men tråkigt nog inte för mig.
~Bonnier Pocket, 2010~
Det här är min favorit JCO, hittills ska jag säga, för jag har inte läst Blonde. Det verkar ju annars vara den som många håller som etta.
Jag har ju bara läst tre romaner (och stora delar av en novellsamling) och jag gillar ju Blonde mest såhär långt. Jag vill gärna läsa ”Fallen” och ”Det var vi som var Mulvaneys” härnäst eftersom jag hört mycket bra om dem från olika håll.
Jag håller med om att pappan inte problematiseras alls i samma utsträckning som mamman. Trots att han inte verkar vara världens bästa människa så får man som läsare inte alls samma hemska känslor gentemot honom som mamman. I slutet av boken är han dessutom som bortblåst kändes det som.
Här kan du se mina tankar om den, jag hyllade ju den i början av min läsning men sedan tappade jag intresset mer och mer:
http://vaxdukshaftet.blogspot.com/2010/08/alskade-syster-joyce-carol-oates.html
Jag håller med om att den var intensiv i början men sen sackade en del mot slutet. Obalansen mellan föräldrarna stör en del och jag tror att det kommer att störa ännu mer efter läsningen när jag försöker analysera boken…
Läser Dödgrävarens dotter, mycket bra så här långt men tragisk. Välskriven vilket ju inte alltid är Oates signum tyvärr…..
Dödgrävarens dotter vill jag också läsa och Fallen och Det var vi som var Mulvaneys som jag hört mycket bra om.