Tematrio tegelstenar

Veckans tematrio handlar om riktigt tjocka böcker och Lyran vill att vi berättar om tre riktigt minnesvärda tegelstenar. Det gör jag förstås gärna men anser mig nödsakad att på förhand be om ursäkt för att jag nu kommer att tjata om redan ganska (av mig) omtjatade böcker:

I somras läste jag Blonde – detta Joyce Carol Oateska mästerverk. Med så många lovord i ryggen var jag nog ganska övertygad om att bli en aning besviken men boken var så bra att den ändå lyckades övertyga mig om sin förträfflighet. När det gäller tegelstenskategorin tycker jag att Blonde passar in bra med sina (ca) 800 sidor – det var för övrigt den främsta anledningen till att det tog mig så lång tid att orka börja läsa den.

Hilary Mantels Wolf Hall tog mig tre månader att läsa beroende på tre saker – det täta språket, sidantalet och en långvarig läsdepression. Men det var tre väl använda månader och jag längtar redan några år framåt när jag med gott samvete kan ta mig tid för en omläsning. För mig som är närmast besatt av engelsk historia är Wolf Hall ett måste och jag vill tro att de flesta skulle må bra av en dos Cromwellkunskap (Thomas Cromwell är bokens huvudkaraktär).

Brott och straff är väl också att beteckna som en tegelsten. Jag befinner mig någonstans i mitten av detta mästerverk för tillfället och förundras över hur nutida och aktuell den känns. Ytterligare aktualitet i mitt läshuvud fick den när jag läste Ann Heberleins lilla bok om ondska för några veckor sen eftersom hon för många diskussioner kring Raskolnikovs eventuella ondska i relation till andra romankaraktärer. Brott och straff ska bli rättvist utläst under höstens gång.