Tröst

På tal om det jag skrev igår och det Anna skrev häromdagen så måste jag bara säga att det är oerhört (alltså oerhört) farligt att som obotlig boknörd och stressad självömkare sitta framför datorn hela dagarna. Särskilt när man verkligen måste prestera något. Hej tröstshopping liksom… Det klickas hem några penguinmuggar ena dan och sen kommer jag på att jag ju måste ha de där böckerna som någon tipsat om och behöver jag inte Sharp Objects också – den är ju helt ok på svenska men en så bra bok vill man ju egentligen läsa på originalspråk och dessutom måste man väl få ha den kvar i hyllan och inte bara lämna tillbaka till biblioteket? Och så var det ju det där med alla böckerna på vill läsa-listan – borde jag inte köpa några av dem nu för att liksom belöna mig? Nu när jag ju faktiskt har det lite jobbigt (ynk, ynk).

Helt klart borde jag bli en sån där som kan tycka att ett gott dagsverke är betalning i sig. Istället är jag en sån som tycker att ett gott dagsverke bör belönas med ett bokrelaterat inköp och att ett dåligt dagsverke måste kompenseras med ett… ja just det – ett bokrelaterat inköp. Det värsta är ju att det inte ens är särskilt synd om mig vilket borde göra det svårt att motivera tröstköp. Hjälp!

Varför?

Häromdagen damp Varför är blodet rött och Varför har katten morrhår ner i brevlådan och bad om att få bli recenserade och fulla av entusiasm skred vi genast till verket – ”småfiktiviteterna”, M och jag.

Böckerna utgår från en rad frågor som sedan besvaras en på varje uppslag. De är lättlästa och lättförståeliga. Bilderna är sådär söta och tydliga som jag gärna vill ha dem och särskilt i faktaböcker som dessa. Det visade sig ganska snart att treåringen fortfarande är för liten för att vilja suga åt sig alla fakta men han gillade att sitta och titta på bilderna och prata med katterna i alla fall. Femåringen var mer intresserad av att lära nytt men är nog ändå fortfarande för liten för att uppskatta böckerna helt och fullt. Däremot är jag övertygad om att de kommer att tillhöra favoriterna längre fram.

De som just nu har haft störst utbyte av böckerna är i alla fall jag och M. Jag har exempelvis lärt mig världigt mycket nytt om människokroppen (som exempelvis hur mycket blod en människa ”innehåller”) och M har lärt sig en del om katter… Bland annat får jag rätt ofta höra att jag minsann aldrig får avvisa katten när hon kommer och vill ligga i knä eftersom hon då genast associerar det till hur hon tvingades lämna sin kattmamma och således kan bli oerhört traumatiserad. Det har han minsann läst i Varför har katter morrhår? sådetså… En aning ångestladdat måste jag säga…

Så ett sammanfattat omdöme om böckerna lyder: fina bilder, intressant innehåll, lättlästa, lagom nivå för en 5-6- åring (och 30+are).

~B. Wahlströms, 2010~

Vad jag ska göra sen

Behöver jag säga att jag är något stressad och ganska liten som människa just nu. Ni som följer mig på twitter har ganska länge kunnat läsa om mina vedermödor med tabeller, abstract och oregerliga textstycken och vet att det är lite mycket nu. För att inte försjunka helt i überstressen ägnar jag en hel del tid åt att planera vad jag ska göra sen. Efteråt. Efter den 8 oktober (som är det magiska datumet för när jag måste skicka avhandlingstexten till tryckeriet). Just nu har jag kommit såhär långt i de dagdrömmarna:

  • Jag ska ta en eller två dagar ledigt och bara ligga och dö i sängen eller tv-soffan innan jag tar tag i alla kurser jag hamnat efter med.
  • Jag ska åka alldeles själv till en stad ganska nära mig och släntra runt i affärer, köpa kläder, skor och annat livsnödvändigt. Dessutom ska jag fika och titta på folk som springer omkring och stressar.
  • Jag ska läsa lugnt och avslappnat, inget stress inför recensionsdatum eller allmän upptrissad stissighet som jag inte kan släppa efter jobbdagen, nej lugn och ro. Framförallt bara lugn och ro.
  • Sen ska jag köpa en massa tv-serier (Twin Peaks…) och musik och böcker och…
  • Jag ska äta oförsvarliga mängder choklad och Ben och Jerrys-glass (företrädesvis Chocolate Fudge Brownie-varianten). Bara för att…
  • Och så ska jag krama mina barn extra hårt. Verkligen sätta mig ner med dem och se de där underbara små individerna som njuter av sin verklighet hur den än ser ut. De har ju liksom ingen aning om varför jag är som jag är just nu.

Så ser listan ut just nu men den blir stadigt längre. Alla inköp blir nog inte av, det ska ju till pengar för sånt, men lugnet och ron hoppas jag på att hitta. Har ni några förslag på hur jag borde belöna mig när avhandlingsskrället är skickat till tryck?

Tematrio om bokmässan

Den här veckan är Lyran generös och låter oss välja tema. Valet står mellan att berätta om tre upplevelser från bokmässan eller att berätta om tre böcker med afrikanskt ursprung (Afrika var ju bokmässans tema i år). Jag väljer bokmässan och här kommer min trio av upplevelser:

1. Jag älskar att strosa runt och titta på folk, gå lite planlöst mellan montrarna och på så sätt ibland hitta det helt oväntade. Så gjorde jag också i år vilket inte resulterade i många köp men jag kom helt klart i bokmässestämning.

2. Jag var på mitt livs första bokbloggsträff på torsdagen vilket förstås var väldigt roligt (och lite nervöst till en början 🙂 ). Nu hoppas jag på fler träffar och många fler möjligheter att mötas, prata böcker och diskutera det här med att blogga.

3. Och så slås jag ofta av hur liten världen är. Självklart såg jag några kändisar på mässan men de för mig allra kändaste var mina kollegor från biblioteket här i stan där jag brukar vikariera och dem sprang jag på två gånger på mässgolvet. Inom loppet av en timme…

Vecka 36

Sofie Sarenbrandts debutdeckare, Vecka 36, har fått en del uppmärksamhet för att den låter två gravida kvinnor spela några av huvudrollerna i ett brottsdrama. Det är väl värt att uppmärksamma eftersom det känns som ett nytt grepp och dessutom ganska modigt. Traditionellt skildras gravida kvinnor enbart utifrån sina graviditeter men här får Agnes och framförallt Johanna lov att tänka på och agera utifrån annat än just den egna graviditeten. Det känns faktiskt ganska uppfriskande. En ännu större del i att jag gillar den här boken har det faktum att den är välskriven och bitvis nagelbitande spännande.

Berättelsen är till synes och till en början enkel – Agnes, gravid i 36:e veckan, försvinner sista dagen på semestern i Brantevik. Det finns inga spår efter henne och de närmaste – maken och bästa väninnan Johanna, också gravid, lämnas med många frågor och tvingas hantera en omöjlig och fullkomligt vidrig situation. Efterhand öppnar sig fler intrigtrådar och berättelsen blir allt mer komplex men den tappar aldrig den där känslan av enkelhet.

Från första sidan är det här en riktigt spännande bok som man läser väldigt snabbt – på gott och ont. En pageturner är det men den stannar väl inte kvar så särskilt länge efteråt. Stundtals griper det dock tag rejält och jag drabbas av akuta igenkänningssyndrom när det gäller vissa graviditetsdetaljer. Över huvud taget känns Sofie Sarenbrandt förtroendeingivande i detaljerna. Hon känns påläst och noggrann.

Karaktärerna är trevliga, man vill lära känna de allra flesta och fika med dem, och lagom komplicerade. Porträttet av kriminalkorren är dessutom underbart elakt. Min enda egentliga invändning är att polisen heter Räffel… Å andra sidan brukar ju deckarpoliser ha förmågan att heta de mest märkliga saker så jag får väl stå ut med det framöver – för det blir väl en fortsättning..? Inte för att jag vill avslöja för mycket om slutet men det känns som att det måste komma en bok till (minst) och ge oss en del svar och godtagbara lösningar på det som dröjer sig kvar efter gåtans lösning. Jag kan nog så långt som till att säga att jag kräver det 😉

~Damm förlag, 2010~

En hög

Ok, jag gjorde kanske inte så många mässfynd men en del böcker har jag ju ändå skaffat mig den här veckan… Tre kommer från mässan (Hoffman, Waters och Gaiman), två är recensionsexemplar och resten är ett bevis på min något osunda relation till adlibris just nu (och då fick inte ens de två nyinköpta penguin-muggarna därifrån vara med på bild…)*.

* Egentligen är det ju inte mitt fel alls att det blivit såhär eftersom det är Anna och Helena som näst intill tvingat mig att köpa de flesta av böckerna på bilden genom sina lyriska recensioner och kommentarer här på bloggen…

En allt för detaljerad redogörelse av min torsdag

07:00 – klockan ringer på ett hotellrum i Borås (där jag varit på kurs btw), jag är helt oförstående men begriper efter en stund att den vill mig något… Efter dusch, trist frukost och adjö-vinkande till den högljudda fläktd*****n på rummet tar jag bussen till Götet.

08:30 Nils Eriksson terminalen. Låser in bagage och haltar mig upp mot mässan. Här kanske en informativ parentes kan vara på sin plats. Till er helgbesökare på mässan har jag egentligen bara en sak att säga – välj skor med omsorg. Jag vet ju det själv också egentligen men det slog ändå slint när jag stod i hallen klockan fem i tisdags morse och gjorde mig redo att åka. Jag valde helt fel kan man säga, jag hade ont och letade nya skor i Borås redan på tisdag eftermiddag men var tyvärr inte särskilt framgångsrik på det området. Men med högvis av plåster och en lätt ansträngd gångstil så gick det ju ändå vägen… Så att säga. Slut på parentes.

09:15 (ca) Väl på mässan följde jag min plan som var att inte ha någon plan. Några måsten, som Uppsala English Bookshop och SF-bokhandeln hade jag ju men annars drev jag mest runt. Snål som jag är så köper jag sällan något som inte är väldigt billigt eller väldigt speciellt så min kasse fylldes med gratistidningar, förlagskataloger, några muminbokmärken och två 25-kronorsböcker (Sarah Waters Nattvakten och en roman av Alice Hoffman som jag ju längtar efter att få återupptäcka). Sen kan jag ju inte gå förbi SF-bokhandelns monter utan att köpa något så det fick bli Neil Gaimans American Gods att läsa på tåget.

12:10 Tränger in mig i ett hörn med en hög gungande barstol lutad mot en vägg. Äter en vaniljbulle (intresseklubben, om den existerar fortfarande, noterar) och funderar över hur jag ska ta mig ut med förståndet och fötterna i behåll. Är det inte ovanligt mycket folk för att vara en torsdag på bokmässan? Varför är det ingen som säljer Sharp Objects som jag glömde hemma (biblioteksboken alltså) men skulle ge ganska mycket för att få läsa på tåget hem? Vad har jag missat? Vad kommer jag ångra att jag inte såg när jag kommer hem (penguinanteckningsböckerna mest)?

12:20 Går en runda till, ganska planlöst.

13:15 Går ut från mässan. Kippar efter andan och haltar in mot stan för att få lite mat.

14:00 (ca) Placerar mig i halvskön fåtölj på stadsbiblioteket och läser i tur och ordning GT:s Ungkulturbilaga om barn och monster (gratis från mässan), Dagens Nyheter (gratis från mässan) och American Gods (inte lika gratis men från mässan).

16:00 träffar 16 trevliga bokbloggare* i bastuliknande värme på centralt beläget café. Umgås, utbyter erfarenheter och lär känna varandra. Oerhört trevligt och spännande att träffa människor man tycker sig känna trots att man aldrig träffats ”på riktigt”. Tyvärr måste jag rusa vid 18 eftersom jag har ett tåg att passa.

Hela resten av kvällen: På tåg. Läser, lyssnar, stirrar. Trött, fotförtvivlad och hemlängtig men väldigt, väldigt nöjd med min mässtorsdag.

* De jag träffade på bokbloggsfikat var Karin på En bokcirkel för alla som ordnat träffen, En full bokhylla är en rikedom, Enligt o, Calliope Books, Bokbabbel, BiaSparrow, What You Readin?, Marias bokliv, Booky Darling, Petra på Breakfast Bookclub, Lyran, Anna Ljungdahl, Bokomaten, Arinas bibliotek och och dagarna går. – vill ni se bilder kan ni med fördel leta runt hos dem

Till mässan

Nu drar jag med hela min packning från Borås till Göteborg. Bagaget låser jag väl in på stationen och sen ska det minglas och spankuleras och upptäckas och tittas på folk för hela slanten. Möjligen kommer det bli en hel del sittande och fotmasserande också för jag har redan upptäckt att de här skorna jag fått med inte är direkt optimala…

Det kommer inte bli ett enda blogginlägg eller några tweets från mässan i relatid i den här bloggen, jag är alldeles för medeltida i både utrustning och sinnelag för det. Däremot kan det mycket väl tänkas att jag kommer med en allt för detaljerad redogörelse i efterhand. Ni vill väl veta vad jag sett, köpt, tänkt, ätit och vilka jag har träffat – eller?

Att springa

Det tog ett tag för mig att läsa färdigt Maria Svelands Att springa och det beror inte bara på att jag har sjukt mycket att göra just nu.

Innan jag förklarar mig måste jag säga något om Maria Svelands roman Bitterfittan och min relation till den. Jag tillhör inte dem som har hyllat den och jag svär mig inte till den feminism som den boken skildrar och som Maria Sveland själv ofta ger röst åt. Jag är förvisso feminist men på ett annat sätt. Så jag har ett komplicerat förhållande till Bitterfittan. Men, och det här är ett viktigt men, oavsett om jag inte alltid håller med Maria Sveland i hennes samhällsanalys så tycker jag att Bitterfittan är en välskriven, intressant och djupt viktig bok om moderskap. Jag blev ibland oerhört provocerad när jag läste den men det ser jag som ett stort plus. Jag vill gärna bli förälskad i en bok alternativt oerhört provocerad. Med Att springa är det tyvärr inte så. Jag blir illa berörd och ledsen emellanåt och förstås arg men aldrig vare sig förälskad eller provocerad – min upplevelse av boken landar på något sätt i ingenting.

Jag behöver kanske inte säga att ämnet – unga kvinnors utsatthet, övergrepp och vuxenvärldens svek – är väldigt brännande och förstås extremt viktigt att skriva om. Det är också det som är bokens största fördel. Maria Sveland brinner för Julia och Emma som är romanens huvudpersoner. Deras vänskap är ett starkt brinnande utropstecken genom hela berättelsen. Den är trots allt och för evigt. Inte ens det värsta av det värsta kan slå sönder deras relation och det älskar jag med den här boken. För Julia och Emma finns aldrig några tvivel om vad som är viktigast av allt.

Jag har några invändningar mot språket men det mest centrala i min kritik är att jag tycker att Maria Sveland ”tappar” sina karaktärer efter halva boken. Julias och Emmas mammor, Gisela och Annika, försvinner in i obegriplighet efter att ha lovat att kunna bli intressanta.  Jag vill ju veta hur det går för dem – vad händer med Emma och Annika och vilken väg tar Gisela efteråt? Det känns lite fuskigt att först visa mig på intressanta karaktärer och få mig att bry mig om dem för att sedan dumpa dem någonstans utan att berätta… Tyvärr känner jag att också Julia och Emma tappas på vägen och jag vet inte riktigt vad de tänker eller vad som händer dem till slut.

Jag känner att jag verkligen ville tycka om den här boken men den släpper aldrig in mig riktigt. Jag hade önskat att ämnet hade diskuterats och framställts på ett lite annorlunda och mer läsinbjudande sätt och jag vet ju att Maria Sveland kan så mycket bättre.

Norstedt, 2010

Vad säger man?

Det här är ingen politisk blogg. Jag som driver bloggen är dock en människa boende i det här landet vi kallar Sverige. Just nu är jag dessutom en människa med oerhört många politiska tankar och känslor som inte riktigt vill lämna mig tillbaka till vardagen. Till en början var jag mest chockarg men sen dess har jag gått in i en djup ledsenhet över att vi har hamnat här, igen…

Dessutom tycker jag faktiskt att det är rätt pinsamt att vi har ett högerextremt parti i vårt parlament nu, det går inte annat än att skämmas. Det är väl bara att bita ihop antar jag, att anstränga sig lite hårdare för att skapa ett drägligare, varmare och mer omfamnande samhälle.

Som ni märker är jag en aning uppgiven och kan inte inte riktigt formulera mig men det kan Hynek Pallas – läs!