Bara ett barn

Jag har vid upprepade tillfällen sagt att jag inte vill läsa böcker om utsatta barn. Efter att jag själv blev förälder har jag blivit helt hudlös när det gäller sådant. Detta hindrar dock inte att jag ändå gör det, Håkans Nessers Maskarna på Carmine Street kämpade jag mig till exempel igenom och häromdagen läste jag ut fantastiska och hemska Himlen i Bay City utan att gå sönder. Men ibland blir det bara för jobbigt och såhär i efterhand kan jag önska att jag låtit bli att läsa Malin Persson Giolitos senaste bok…

Huvudpersonen Alex är sju år gammal när han omhändertas av socialen efter att ha misshandlats i hemmet. En lärare, en socialarbetare, en psykolog och en polis kretsar kring honom i en berättelse som snurrar fortare och fortare för varje sida. Till en början tror man att katastrofen redan inträffat men efter hand inser man att det bara har börjat.

Från första sidan är det här en engagerande bok och ungefär halvvägs var jag riktigt förtjust. Språket är bra, drivet fungerar, karaktärerna känns äkta och allt är riktigt bra. Det enda att invända mot är att jag faktiskt inte blir berörd på djupet. Visst tycker jag synd om Alex men känslan går inte djupare än så. Tyvärr är det också så att jag efter halva boken börjar bli lite irriterad. En för berättelsen avgörande händelse inträffar och det är där som jag tycker att det börjar gå fel. Möjligen är jag extra allergisk eftersom en händelse med vissa drag gemensamt med det som händer i boken utspelat sig i min närhet och jag tycker inte att Giolito lyckas ge mig ytterligare perspektiv på det. Jag inser att det nog är för mycket att begära men kan inte låta bli att önska det ändå.

Sammanfattningsvis så tycker jag att Bara ett barn är en välskriven och spännande historia som tyvärr inte räcker ända fram. Det är inte så att den plötsligt blir dålig men jag slutar att tro på den vilket är synd eftersom stora delar av den här boken är sann för alldeles för många människor.

~Piratförlaget, 2010~