Bara ett barn

Jag har vid upprepade tillfällen sagt att jag inte vill läsa böcker om utsatta barn. Efter att jag själv blev förälder har jag blivit helt hudlös när det gäller sådant. Detta hindrar dock inte att jag ändå gör det, Håkans Nessers Maskarna på Carmine Street kämpade jag mig till exempel igenom och häromdagen läste jag ut fantastiska och hemska Himlen i Bay City utan att gå sönder. Men ibland blir det bara för jobbigt och såhär i efterhand kan jag önska att jag låtit bli att läsa Malin Persson Giolitos senaste bok…

Huvudpersonen Alex är sju år gammal när han omhändertas av socialen efter att ha misshandlats i hemmet. En lärare, en socialarbetare, en psykolog och en polis kretsar kring honom i en berättelse som snurrar fortare och fortare för varje sida. Till en början tror man att katastrofen redan inträffat men efter hand inser man att det bara har börjat.

Från första sidan är det här en engagerande bok och ungefär halvvägs var jag riktigt förtjust. Språket är bra, drivet fungerar, karaktärerna känns äkta och allt är riktigt bra. Det enda att invända mot är att jag faktiskt inte blir berörd på djupet. Visst tycker jag synd om Alex men känslan går inte djupare än så. Tyvärr är det också så att jag efter halva boken börjar bli lite irriterad. En för berättelsen avgörande händelse inträffar och det är där som jag tycker att det börjar gå fel. Möjligen är jag extra allergisk eftersom en händelse med vissa drag gemensamt med det som händer i boken utspelat sig i min närhet och jag tycker inte att Giolito lyckas ge mig ytterligare perspektiv på det. Jag inser att det nog är för mycket att begära men kan inte låta bli att önska det ändå.

Sammanfattningsvis så tycker jag att Bara ett barn är en välskriven och spännande historia som tyvärr inte räcker ända fram. Det är inte så att den plötsligt blir dålig men jag slutar att tro på den vilket är synd eftersom stora delar av den här boken är sann för alldeles för många människor.

~Piratförlaget, 2010~

6 Replies on “Bara ett barn

    1. Jag har också börjat på den nu och precis som du så känner jag att det är lite väl tungt… Borde gå kurs för att bli bättre på att välja böcker 😉

  1. För mig är den realistisk då jag sett liknande historier allt för många gånger, även det som händer i slutet. Jag kan hålla med om att slutet blir lite rosenrött, men det visar ändå en bild av vad som inte sälla händer, att en person som kanske inte alls behöver tar ett stort ansvar, som läraren gör. Jag har haft elever som har lärare som kontaktpersoner och till och med en som bor hos en fd. lärare. Och nu blev det mycket spoiler kanske.

    1. Jag förstår att du kan se det realistiska bättre än jag eftersom den delvis skildrar en vardag som du möter. Jag förstår att sånt händer och kanske till och med mer än sällan men jag tycker ändå att det i boken blir lite väl rosenskimrande. Kanske är mitt problem att det sker lite plötsligt.

    1. Det var otydligt formulerat av mig, jag menar förstås inte att boken är en rosenskimrande skildring men däremot reagerar jag på hur de perfekta fosterföräldrarna står redo att ta hand om Alex. Som läsare blir jag förstås glad för Alex skull men undrar samtidigt om det verkligen är så för verklighetens utsatta barn. Å andra sidan skriver du ju inte om alla barn utan om just Alex och han kunde, tack och lov, få hitta hem. Möjligen är det orättvist av mig att haka upp mig på det men det var min känsla när jag läste boken.

Leave a Reply to Malin Persson Giolito Cancel Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.