Kvinnor

Jag förälskade mig i Steinar Bragis rosade (den var bland annat nominerad till Nordiska rådets litteraturpris i år) Kvinnor redan på första sidan och sedan hängde jag liksom med genom hela den mardrömslika berg- och dalbaneturen. Efter att ha läst ut boken satt jag i fåtöljen och flämtade med känslan av att ha åkt ett ganska stort antal varv i en torktumlare… Kvinnor är sannerligen en bok som lämnar sin läsare med fler frågor än svar. Om man nu kan säga att det är en bok som lämnar läsaren över huvud taget…

Handlingen i mycket kort korthet: Eva flyttar in i en lägenhet. Hon är ledsen och besviken över livet men hoppas på en bättring och återförening med pojkvännen. Eva känner sig illa till mods i lägenheten. Det händer mystiska saker. Allt blir bara värre och värre.

Det är oerhört svårt att skriva en recension av en bok som man inte vill avslöja för mycket om och som jag dessutom, om sanningen ska fram, än så länge bara har fattat hälften av. Gåtorna är så många – varför är Eva i lägenheten, vari består det mystiska och skrämmande, vem ligger bakom, ligger någon bakom, vad händer, varför händer det, händer det över huvud taget? Och jag har fortfarande ingen aning, pusslandet pågår i mitt huvud och jag misstänker att jag aldrig kommer att nå några svar eftersom de inte finns. Det jag vet är att Bragi berättar en stark berättelse om inre kamp, om hopp, förtvivlan, ensamhet, kvinnoförakt och om stunden när rädslan för att ge upp försvinner (och vägen dit).

Det finns ett kapitel i slutet av boken som är en nyckelscen till förståelsen av vad som händer med Eva. Den är fasansfull och involverar en liten flicka, Eva, en svår situation och ett val. Egentligen är det en förtvivlad scen men när Bragi plötsligt och utan att åter kommentera händelsen lämnar det därhän för att gå vidare blir det ingen tid för längre gråtattacker. För mig är det inte bara en av nycklarna till berättelsen utan också till förståelsen av varför Steinar Bragi är en så skicklig författare. Han försjunker inte, drar inte fram violinerna utan går istället vidare till konsekvenserna av valet. Han följer berättelsen istället för att hemfalla åt sentimentalitet vilket är snyggt och väldigt befriande. Det betyder förstås inte att jag glömmer kapitlet eller vårdar det mindre ömt i mitt tårkanalade minne men det hjälper mig att placera det i sammanhanget snarare än att lyfta fram det som huvudsak och slutpunkt i berättelsen.

Vill man läsa något riktigt otäckt, klaustrofobiskt och alldeles, alldeles underbart ska man alltså läsa Kvinnor av Steinar Bragi. Min känsla är att den tappar lite i fantastiskhet mot slutet när berättelsetrådarna flyger åt alla håll men jag är inte säker på om jag har rätt. Den här boken kan man aldrig riktigt säkert veta var man har nämligen.

~Natur & Kultur, 2010~