Buffys sjunde säsong

The end! Jag har förvisso sett det förut och visste ju hur det skulle sluta men det är inte utan att jag vill gråta en smula nu när det är slut. Visst kan jag slänga mig över dvd:erna igen genast men det känns inte riktigt som rätta sättet att hantera abstinensen. Jag får nog ta hjälp av mina kära bloggkollegor i någon form av nördig Buffyutmaning men jag har inte fnulat klart kring den än.

Den sjunde säsongen alltså… Inte lika stark som de föregående men inte heller lika mörk och ibland otittbar av den anledningen. Nu menar jag inte att de föregående säsongerna inte har varit sevärda utan att de ibland tvingar en till pauser för att det blir väldigt, väldigt tungt. Den här säsongen saknar inte heller svärta men den är inte längre lika djup eller personlig och blandas tydligare med annat.

Sjunde säsongen är en helhet där inte särskilda avsnitt sticker ut som de gjort i tidigare säsonger. Det finns inget Once more with feeling, The body eller Hush men det betyder inte att det saknas riktigt starka berättelser och scener. Buffy söker sin väg till ledarskap, Willow letar sig fram i mörkret efter sin förvandling i slutet av förra säsongen och genom sin sorg.  En annan favorit som i det tysta växer sig stor är Xander som hela tiden befunnit sig lite i bakgrunden och nu på ett sätt finner sig tillrätta med att vara där.

Min absoluta (vampyr)favorit Spike får en chans att slutligen omskapa sig själv i den här säsongen och jag tror att det är det som är starkast i säsong sju – att följa hans väg och kval i försöken att hantera sin ”nya” själslighet. Det är sorg, kärlek, galenskap och sarkasm inkapslat i en och samma karaktärsresa. De sista avsnitten är, ur Spike-perspektivet, oerhört starka och rätt tårframkallande.

Säsongens bad guy är ju The First, dvs den ursprungliga ondskan som förstås är rätt omöjlig att tas med men samtidigt också ganska diffus. Caleb, säsongens förkroppsligade elaking, är en mer påtaglig fiende och dessutom så obehaglig man blir rädd på allvar. Det är inte utan att det känns omåttligt bra när denne kvinnohatare får ta stryk av en liten blond tjej där på slutet.

Sammanfattningsvis alltså: säsong sju är bra men inte lika bra som femman och sexan. Serien som helhet är en av mina största seriekärlekar och just nu saknar jag den rätt rejält. Visst, snart dyker det upp något annat att älska men faktum kvarstår att Buffy har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och jag längtar redan tills jag kan introducera mina barn in i Whedons universum. Hur länge måste man vänta tror ni 😉