Dracula och Carmilla – ett överraskande piggt par

Härmed följer en liten dubbelrecension för att ni som inte riktigt förstår det där med vampyrernas storhet och inte heller begriper varför jag måste tjata så mycket om dem ska slippa bli besvikna två gånger 😉 Samtidigt kanske jag ökar chansen att ni faktiskt orkar läsa det här inlägget och öppnar möjligheten för att bli tipsad om två bra böcker att gilla – trots vampyrerna…

Det var faktiskt på gränsen till pinsamt att erkänna på bloggen att jag, som den vampyrfantast jag är, inte läst vampyrböckernas vampyrbok – Dracula. Men nu behöver jag aldrig mer göra det för nu är den minsann läst! Och riktigt, riktigt bra var den dessutom.

Att greve Dracula inte är någon tonårssuktande, pannrynkande hunk vet väl de flesta och det är en del av det som gör mötet med boken så befriande. Dracula är Dracula helt enkelt – sofistikerad men djurisk, ett människotörstande, livsfarligt monster. Och det blir rent av riktigt, riktigt läskigt emellanåt. Boken har formen av en dokumentsamling där dagböcker blandas med brev och tidningsartiklar som alla berättar berättelsen om Draculas ankomst till London och de ansträngningar som gjordes för att förinta honom. Huvudpersoner är Jonathan Harker, hans hustru Mina, Doktor Seward, Van Hellsing och några till.

Det jag tycker om är att en kvinna, Mina, får vara stark och beslutsam. Mot slutet är det hon som mer eller mindre bär den smått nervösa gruppen av vampyrjägare. Sen finns det ju andra inslag – som det faktum att Mina länge hålls tillbaka av alla männen och betraktas som allt för delikat och ren för att få ta del av verkligheten. Och hela skildringen av Lucy och hennes (enligt romanen) läskigt naturvidriga sexualitet tillhör väl inte de feministiska höjdarna men hej! boken är skriven 1897 så man får ju förlåta en del. Efter att ha sett Nosferatu, en film från 1922 som baserats på Dracula, framstår dessutom kvinnoporträtten i Stokers roman som hejdundrande moderna.

En annan vampyrklassiker är Carmilla som ofta anges som Stokers Dracula-inspiration. Carmilla skrevs av Joseph Sheridan Le Fanu redan 1872. Berättelsen utspelar sig på ett slott i Österrike där en ung flicka, Laura, får besök av den mystiska Carmilla som efter ett tag visar sig mer enigmatisk och skrämmande än vad som kan anas vid första anblick. Carmilla är en bok med kvinnor i de två bärande rollerna – förvisso är den utlevande och (homo-)sexuellt öppna Carmilla boven i dramat men det är ändå uppfriskande att möta kvinnor som är starka och egensinniga i äldre litteratur. Det homoerotiska temat i Carmilla är dessutom intressant och väcker en hel del tankar kring bristen på kvinnliga vampyrer i såväl äldre som nyare vampyrlitteratur. Lesbiska vampyrer är förstås ännu svårare att hitta och den enda som dyker upp i mitt huvud just nu är Pam i Sookie Stackhouse-serien.

Sexualiteter är ju alltid intressanta men jag vill nog mena att andra aspekter av såväl Carmilla som Dracula är minst lika spännande. Le Fanus berättelse är dessutom väldigt lättläst vilket man inte alla gånger kan säga om Stokers skapelse. För en vampyrnörd som jag är det oerhört givande att få försjunka i gamla klassiker men jag inbillar mig att det också kan vara härlig höstläsning för mer normala individer 🙂

~Dracula, Norton Critical Edition, 1996

Carmilla, Createspace, 2008~

22 Replies on “Dracula och Carmilla – ett överraskande piggt par

    1. Det trodde ju jag också innan jag läste dem. Det är intressant hur Dracula blivit så upplyft (även om den väl inte längre är så läst) och stilbildande medan Carmilla, som inspirerade Stoker och introducerade mycket som han sedan för vidare, mer eller mindre fallit i glömska. Intressant men mest tråkigt för det är en liten vampyrfavorit.

  1. Carmilla vill jag läsa, jag kan ha fel men jag tror att kultfilmen Vampyros Lesbos är baserad på den. Det finns en del filmer om lesbiska vampyrer som gjordes på 70-talet. Just Vampyros Lesbos är sevärd men inte mer vill jag minnas.

    1. Skulle precis skriva det! Lesbiska vampyrer i exploitationrullar är vanligt förekommande. Det är nästan en egen subgenre! Franska regissören Jean Rollin var något av en specialist på området. Har dock inte set några av hans filmer.

      Håller med om att Vampyros Lesbos är underhållande – härligt 70-talsflummig så där. Sen får vi ju inte glömma Tony Scotts “The Hunger” där Catherine Deneuve och Susan Sarandon är lovers.

      1. Det är i 70-talsfilmerna de finns alltså… Kanske dyker de upp i nutidslitteraturen också vad det lider om vampyrerna lyckas lämna ungdomshyllorna (för där lär väl aldrig de lesbiska vampyrerna dominera – eller?)…

    1. Jag blev lite förvånad att Carmilla var så bra eftersom den inte är så omtalad längre. Jag kommer troligen läsa mer av honom senare, det är inte så vanligt med så “gamla” författare som känns så moderna och framförallt lättlästa.

      Topplistor är alltid lika intressanta, jag ilar och kollar in mer om lesbiska vampyrfilmer (ett intresseområde jag inte trodde att jag hade 😉 )

  2. Jag vill se samtliga filmer på topplistan, dock saknade jag Vampyros Lesbos på den!
    Undrar om de är lätta att få tag i? Jag har inte sådär jättestort vampyrintresse annars men just det här med lesbiska vampyrer går jag igång på! 😉

    Undrar om Carmilla finns översatt? Jag gillar bara att läsa på svenska.

    1. Jag har inte lyckats hitta någon översättning av Carmilla så någon nyare finns nog inte, kanske någon vet något om någon äldre översättning eller så…

  3. Jag minns att jag tyckte att det var en trevlig omväxling att männen i Dracula hela tiden påpekar hur klipsk och beundransvärd Mina Harker är – inte bara för att hon är vacker och behaglig. Det hör ju inte till vanligheterna i böcker från den tiden.

    Jag har länge haft Carmilla på min “ska läsa”-lista, men aldrig kommit mig för att köpa den. Nu får det bli ändring på det.

    1. Jo, jag blev också positivt överraskad av att Mina är en så stark karaktär. Mot slutet blir det dock lite irriterande att de så starkt måste påpeka att hon är stark och klok trots att hon ju bara är en kvinna samtidigt som det är hon som bär hela gänget med sin styrka och beslutsamhet. Men Stoker skriver en relativt modern roman om en hög rätt omoderna män 😉 Och om du gillar intressanta kvinnoporträtt tycker jag definitivt att du ska läsa Carmilla där så gott som alla viktiga roller spelas av kvinnor. Förvånansvärt lättläst för att vara så till åren kommen är den också.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.