Farsta fritt fall

Oj vad glad jag blir av den här boken. Inte för att den skulle vara särskilt lättsam för den är snarare rätt tung och handlar om ångest, knepiga föräldrarelationer och självförakt – men oj vad bra det är. Dessutom talar ungdomarna ett språk som för ovanlighetens skull känns kreativt och intelligent utan att vara sökt. Det är långt från ”hon ba och han ba”. Språket och flytet i berättelsen gör att jag väldigt snart sugs in i huvudpersonernas liv. Farsta fritt fall är förvisso en ungdomsbok men den är helt klart en sidvändare också för 33-åringar.

Huvudpersoner i boken är två väldigt olika tjejer – Henrika är pluggisen från Lund som flyttar till Farsta efter pappans hjärtinfarkt, Mira är störiga tjejen som dricker och knarkar och lever med sin nergångna mamma men som önskar sig något annat. När deras vägar korsas och går slingerkrokar kring dem inser man sakta att de egentligen inte alls är särskilt olika utan lever väldigt lika liv fulla av tonårsnojor och ansvaret för en förälder.

Ulrika Lidbo är oerhört skicklig med språket men lyckas också få mig att känna igen mig i båda tjejerna. Deras personligheter kryper under skinnet på mig och särskilt Mira vill jag svepa in i famnen och bara krama även om hon skulle hata det…

En sak som jag fastnar för är skildringen av ansvaret och självföraktet som jag nämnde tidigare. Både Mira och Henrika bär på ett stort ansvar för sina föräldrar och för sina egna liv. Båda två tar också på sig ansvaret för allt som händer –  alla gånger något går fel, varje gång någon gör något så är det deras fel. Det är ett egocentriskt tankesätt som jag själv kan känna igen smärtsamt mycket från min ungdomstid och lite fortfarande faktiskt. Det där med att bära världen ensam på sina axlar…

Det här är min första bok av Ulrika Lidbo men jag ska nog ganska snart slänga mig över hennes debut Decembergatans hungriga andar och Farsta fritt fall kommer definitivt att sättas upp på listan över böcker att tipsa ”kidsen” på biblioteket om.

~Alfabeta, 2010~