Vad jag läser

Dags för bokbloggsjerka igen – för en enkätfantast som jag är det naturligtvis lite av julafton varje vecka när Annika ställer sina frågor 😉 Häng på du också!

Veckans fråga lyder: BERÄTTA OM BOKEN/BÖCKERNA DU LÄSER JUST NU

Som vanligt läser jag ju böcker parallellt men just nu har jag ”bara” tre böcker på g*. Låt den rätte komma in är en kursbok på vampyrkursen som jag naturligtvis läser med glädje. Det är oerhört märkligt att jag, vampyrnörd som jag är, läst alla Aijvides romaner utom just hans vampyrbok… Min andra bok just nu är Angelologi – ingen klassiker direkt men väldigt bra som avslappningsbok, den är inte på något sätt jobbig och ger tillfällig spänning vilket är precis vad jag behöver emellanåt. Den tredje boken som jag just nu läser mest intensivt är Hilary Mantels Fludd. Jag måste ju ta reda på om Mantel är den där fantastiska författaren som det verkar när man läser Wolf Hall. Hon verkar vara det. Fantastisk alltså…

*eller, ja det är kanske fyra förresten. David Nicholls En dag kom i fredags och jag har ju redan börjat läsa i den och konstaterat att den nog kommer att bli en favorit. Nästa vecka kommer till stora delar tillhöra En dag

Den hemliga historien

Det här är min första tegelsten i Ord och inga visors utmaning. Om det nu är en tegelsten… Den engelska utgåva jag läst större delen av boken i är lite över 600 sidor (vilket är min egen gräns för en tegelsten) medan den svenska pocketutgåvan som fått följa med mig där det krävs en mindre och smidigare läskompis bara är på 556 sidor… Men jag bestämmer att den är en tegelsten ändå.

Gissa om jag var lite orolig när jag plockade upp den här. Alla har hyllat, verkligen alla – jag tror inte jag har läst eller hört någon säga att ”mja, den var väl ok” efter att ha läst Den hemliga historien. Alla tokälskar. En annan skrämmande faktor är att dessa alla verkar ha läst boken i tonåren vilket skulle kunna vara en förklaring till det här tokälskandet, man gör ju liksom så då. I tonåren är få saker ok, de är larger than life-underbara eller döden… Och här är då jag, sist av alla (som vanligt), 33 år och en smula orolig för att tycka att det bara är ok…

Mina begrepp om handlingen var en aning dimmiga innan jag började läsa. Jag visste att det var någon sorts spänning i den och att den handlade om en grupp ungdomar. Det visar sig att det är en historia om mord, inre mörker och dekadens. Där finns en skola med internat (förstås) även om bokens alla huvudkaraktärer inte bor där. De pluggar lite sporadiskt och diskuterar gärna grekiska poem, de pratar inte sällan över huvudet på mig och får mig att känna mig en aningens utanför men det är helt ok. Det här är en grupp som jag verkligen inte vill vara en del av. Jag läser gärna om dem men jag skulle inte vilja lära känna dem närmare. Faktiskt.

Och jag behövde ju inte vara sådär orolig. I och för sig tog det nog kanske femtio till hundra sidor innan jag var fast på riktigt i boken men sen gick den ju inte att lägga bort. Min läsning sammanföll också med en efterhängsen förkylning och kombon sjukdom och Den hemliga historien är rätt oslagbar. Så visst –  jag blev ordentligt förälskad i den här boken. Däremot är jag högst skeptisk inför att låta tonåringar läsa det här – jag säger bara dekadensen, förfallet, kylan… Vad kan inte sådana byggstenar i böcker göra med sköra tonårshjärtan? Och jag är väl en liten aning ironisk nu men jag tror inte att jag skulle ha mått så där himlans bra av att ha läst det här som alldeles för ung. Nu däremot när jag redan är förhärdad och mörkersinnad går det alldeles utmärkt.

Så slutligen alltså, jo den funkar på 30+-are också och det kan vara så att det är omöjligt att tycka att Den hemliga historien bara är ok. Finns det någon därute som kan motbevisa tesen? Eller finns det rent av någon som hatat boken?

Tematrio läsning

Den här veckan undrar Lyran om vi läser annat än skönlitterära böcker och vad i så fall det kan tänkas vara för något. Jag läser ju på gränsen till sjuka mängder böcker som recenseras här på bloggen. Till det kan jag lägga en hel del barnboksläsning förstås och en och annan fackbok inom historia och litteraturvetenskap eller liknande. Och ändå finns det märkligt nog tid över också för annat läsande…

Dagens Nyheter dimper ner i lådan varje dag (utom söndagar vilket varje vecka påminner om en av nackdelarna med att bo lite off) och jag försöker läsa den någon gång under dagen. Vanligen blir det en kortare dos på morgonen och sedan ikappläsning på kvällen. Kulturdelen läses alltid mest noga medan sportdelen sällan öppnas (inte för att jag skulle vara ointresserad av sport men min sportinfo får jag nog mest från tv och internet). Nyhetsrapporteringen försöker jag få en överblick över men jag tror att jag missar en hel del, det är i alla fall vad min man påstår…

Filter är en gammal förälskelse. I början sträckläste jag den på en helg så fort den damp ner i lådan men nu har den blivit mer av ett dåligt samvete. Jag läser lite här och lite där men hinner sällan fördjupa mig i de längre artiklarna trots att det är dem jag egentligen gillar bäst.

Jag har varit och är delvis fortfarande en omläsare av rang. Maria Lang-böcker kan jag exempelvis läsa hur många gånger som helst. När det gäller min egen text, avhandlingen, så har jag dock nått en punkt där jag snart får psykbryt om jag tvingas läsa den igen. Men, trots det måste jag göra en sista genomläsning innan disputationen om några veckor. Sen ska den dock få vila i några år, troligen närmare 10… Lite trevligare läsning som jag troligen kommer att ägna mig åt för att slippa läsa avhandlingen är förstås alla bokbloggar som jag så gott som dagligen hälsar på hos och några andra skribenter som jag också gärna ”besöker”. Markus Larsson på Aftonbladet är en av dem vars bok-, film- och musikreflektioner jag gärna läser. Det var exempelvis han som upplyste mig om förträffligheten i David Nicholls One Day (som jag i och för sig inte läst än men vars svenska utgåva jag nu inväntar lite andlöst – den kommer i dagarna…)

Så ni behöver på intet sätt vara oroliga, jag sysselsätter mig;) Det finns läsning, överallt…

En som du inte känner

Här i huset gillar vi Tidholms. Ture-böckerna är populära hemlån från biblioteket och Knacka på och dess syskonböcker (Hitta på osv) var de första favoriterna för båda barnen (och de nyblivna föräldrarna). Thomas och Anna-Clara Tidholms nya bok En som du inte känner riktar sig till lite större barn vilket ju passar utmärkt eftersom ju våra barn sen länge lämnat de pyttigaste småbarnsböckerna.

En som du inte känner handlar om två barn som möts, som leker och börjar lära känna varandra på sitt sätt, på barns sätt. Bilderna är Tidholmskt enkla men med de viktiga detaljerna. Det där mjuka i dem och så färgerna… Ibland är det bara vackert men oftast också lite hotande, skrämmande. Texten är poetisk, med fina liknelser och med någonting som tillsammans med bilderna skapar ett vemod som jag är väldigt svag för.

Jag tycker mycket om hur jag upplever att boken berättar om en vänskap på barnens villkor. Ett lära kännande där namn och bakgrundsdetaljer inte är så noga. Där du och jag spelar roll just nu och helt plötsligt har vi blivit vänner för livet. Egentligen gör de väl inte så mycket de där barnen, de springer lite och upptäcker lite, hoppar, simmar och pratar. Och ändå känns det verkligen att det händer något livsavgörande, att de knyts ihop och att de blir varandras. Fint!

Jag är ju alltså väldigt förtjust i den här boken men hur det är med barnen vet jag faktiskt inte än. Vi har bläddrat i den men jag har aldrig fått läsa den riktigt. Besattheten just nu är dinosaurier och oerhört trista Nalle Puh-böcker från Disney och nåde den förälder som försöker introducera annat 😉 Men jag ger inte upp, jag får helt enkelt återkomma med barnutlåtandet (men jag är rätt så säker på att i alla fall femåringen kommer att gilla).

~Alfabeta, 2010~

Här är de!

Så här sitter jag nu med nio kartonger proppade med de inte längre fiktiva avhandlingarna, de kommer att isolera bra i vinter… Men om några dagar kommer de förhoppningsvis att finnas också på Adlibris och Bokus och då försvinner de naturligtvis som smör i solsken 😉 Framförallt kommer det att kännas fint att det i alla fall finns en bok i handeln som jag faktiskt inte behöver köpa…

Den skakande kvinnan

Siri Hustvedt är en av de där författarna som jag vet att jag vill läsa men som jag aldrig kommit mig för att bekanta mig med. Den skakande kvinnan är således min första träff med författaren Siri H och som sådan är den väl inte direkt perfekt lämpad eller så är det kanske det den är…

Boken tar sin utgångspunkt i en händelse 2006 när Siri höll ett tal till sin fars minne. Vid inledningen av talet började hennes kropp skaka okontrollerat och den slutade inte förrän hon avslutat talet. Läkarna stod handfallna medan skakningarna blev Siris följeslagare på föreläsningsturnéer vare sig hon lyckades blockera dem med tabletter eller inte. I boken skildrar Siri Hustvedt hur hon utifrån egna erfarenheter, möten, studier och samtal letar sig fram mot en diagnos. Har hon haft en hysterisk reaktion? Vad är hysteri? Var skakningarna reaktion på sorg eller en kroppslig förändring? Hennes sökning efter svar för oss förbi gamla bekanta som Freud och in i dagens läkarrum via ett antal föreläsningssalar. Ofta skildras möten med människor och de egna tankarna på ett dråpligt, självutlämnande och roligt sätt vilket kanske inte är riktigt vad man väntar sig av en sjukdomsskildring.

Siris resa in i hjärnans värld är intressant och det finns helt klart oändliga mängder att lära sig inom det neurologiska området. Själv känner jag att jag inte riktigt orkar men jag blir ändå smittad av Hustvedts passionerade entusiasm. Att kunna se en besvärlig åkomma som en ingång till en faktafylld och spännande lärdomsresa är starkt och något jag vill lära mig av. Bilden som Hustvedt själv målar upp av sin person visar en oerhört stark kvinna – som fortsätter tala när kroppen sviker, som reser sig och som ställer de där viktiga och irriterande frågorna utan att be om ursäkt. En förebild helt enkelt. Jag älskar inte den här boken för dess innehåll men den gör mig oerhört nyfiken på Siri Hustvedt och inspirerar mig att läsa hela hennes författarskap för att om möjligt kunna analysera henne närmare 🙂

Finns det några Hustvedt-fantaster där ute som kan råda mig var jag ska börja? Vilken är hennes bästa bok?

~Norstedt, 2010~

Bra och mindre bra

Häromdagen skrev jag, i samband med att jag recenserade Sofia Nordins senaste, att det finns väldigt många bra ungdomsböcker just nu. Som exempel, utöver Nordin, kan nämnas Johanna Thydells och Ulrika Lidbos nya böcker som kommit ut nyligen. Och förstås Rachel Cohns fantastiska Du vet var jag finns som jag precis läst ut (recension kommer). Idag är det dags för en liten samlingsrecension av två böcker som representerar en annan sorts ungdomsböcker. Nordin, Thydell, Lidbo och Cohn skriver alla realistiska böcker om starka ämnen som berör djupt och längst där inne också på vuxna läsare. De böcker jag nu ska diskutera är något mer fantastiska (och då inte enbart i positiv mening).

Ni som känner mig vet att jag gillar vampyrerna. Jag älskar Sookies vampyrer (utom möjligen Bill då…) och är helt ok kompis med Bella och hennes killar… Nu är ju inte Sookievärlden en ungdomsvärld varför den lämnas därhän idag och istället ska jag rikta in mig på undomsvampyrerna.*

Twilight-serien är som sagt ok, Vampire Diaries är bättre som tv-serie (nu ska erkännas att jag inte orkat läsa de två sista böckerna i originalbokserien än men det säger väl i sig själv en hel del då de står i bokhyllan och väntar sen rätt länge). Min favoritungdomsserie om vampyrer är istället Vampire Academy. Den enkla anledningen till det är att det finns ett djup i den som jag saknar på många andra vampyrbefolkade platser. I VA möter vi tjejer, tjejvampyrer som dessutom är starka, bemästrar sitt eget öde och utvecklas som ”människor” under seriens gång. Den tredje boken i serien, Shadow Kiss, läste jag ut för någon månad sen men den var så oerhört tung mot slutet att jag fortfarande funderar lite hur det ska gå med Rose, hur hon ska klara det… Och ändå orkar jag inte ge mig på den fjärde boken än – oklart om det beror på att det kommer att bli ännu tyngre ju längre historien löper eller om det är för att del tre faktiskt bjöd lite motstånd under första halvan, innan all action slog till. Vampire Academy är bra men det är inte lättlästa slukarböcker på samma sätt som exempelvis Twilight, de kräver något av mig och jag tror inte jag orkar med såna vampyrer nu… Som julläsning kan det nog däremot vara perfekt och vid den tiden har dessutom den sjätte och sista delen i serien, Last Sacrifice, kommit ut vilket bådar gott för sträckläsning och upplösning. Jag begriper inte hur det skulle kunna sluta lyckligt bara…

Och så till något nästan helt annat – älvorna… Jag läste ju Mer än ögat ser av Melissa Marr i våras och var inte särskilt begeistrad. Trots det måste jag ju förstås läsa ännu en bok i serien för att se om det blir bättre… Men det blir det tyvärr inte. Berusad av evigt liv är lika rörig som sin föregångare och känns inte särskilt intressant. Det är liksom tomt och ödsligt trots alla dessa väsen. Det är inte jättedåligt men inte heller särskilt bra varför jag tycker att man, om man inte hyser ett specialintresse för älvor, ska strunta i den här serien. Och nu tänker även jag släppa den och inse att om jag vill ha övernaturligt får jag nöja mig med vampyrerna och möjligen någon ängel då och då. Jag har ju exempelvis Trussonis Angelology stående, väntade i hyllan…

* För er som vill ha recensioner så hänvisar jag till ”recenserat” här ovan, leta reda på mina recensioner av författarna Harris, Meyer, Mead och Smith för fullständig ungdomsvampyruppdatering.

~Shadow Kiss, Razor bill, 2008. Berusad av evigt liv B. Wahlströms, 2010~

Utseendet är allt, nästan…

I veckans bloggjerka ställer Annika en samvetsfråga som jag faktiskt funderat en hel del över genom åren:

DÖMER DU UT EN BOK ENBART PÅ GRUND AV OMSLAGET OCH/ELLER ANDRA YTTRE OMSTÄNDIGHETER? MOTIVERA DITT SVAR!

Jag skulle väl inte säga att jag dömer boken enbart utifrån omslag eller yttre omständigheter men de är ändå väldigt viktiga. Vi kan säga såhär: en bok som jag hört gott om, verkligen vill läsa och kanske längtat efter kan se ut hur som helst och jag läser den ändå (även om ett tilltalande yttre definitivt höjer min upplevelse av boken). När det däremot gäller impulsköp och impulslån på biblioteket så är nog omslaget det som till 80% drar mig till en bok. 10% påverkan kommer från baksidestexten och bokens första mening och resterande procentenheter kommer från någon mystisk dimension som slutligen avgör mitt bokval. Det intressanta är att jag nog aldrig blivit besviken på en bok som jag valt huvudsakligen på grund av det snygga omslaget men om det beror på att snygga böcker som regel är bra eller på att snyggheten allvarligt påverkar min upplevelse det låter jag vara osagt 🙂

Hur är det för er – är ni lika ytliga som jag eller går ni på djupet redan från början..?

Den sårbara supermakten

Det här är populärvetenskap när det är som bäst. Det är aldrig lättviktigt men hela tiden initierat, lättläst och intressant. Boken sträcker sig från John F Kennedys presidentskap i början av 60-talet och fram till dagens datum. Erik Åsard lägger i Den sårbara supermakten tyngdpunkten på nationen USA och dess förändring och utveckling snarare än på enskilda individer. Några presidenter analyseras förvisso men mest krut läggs på diskussioner av fenomen. Ett av mina favoritkapitel handlar till exempel om vilken roll tv-sända partiledardueller spelat från John F Kennedys dagar fram till idag. Jag lär mig massor om USA och om hur personer i olika delar av landet tenderar att rösta under olika tider och hur detta förändrats. Det är nästan så att jag börjar förstå det här med det amerikanska valsystemet till och med, men bara nästan…

Många gubbar blir det förstås när det handlar om politik på toppnivå. Men även om alla amerikanska presidenter varit män så visar Åsard på ett intresseväckande sätt att många val faktiskt avgjorts av de kvinnliga väljarna som exempelvis tyckt illa om vissa och tokgillat andra kandidater. Genom sitt sätt att diskutera kring politiken lyckas Åsard faktiskt släppa in såväl kvinnor som arbetarklass i den politiska debatten vilket i alla fall i viss mån väger upp gubbväldet i ovala rummet.

Jag gillar när Åsard diskuterar med andra forskares gärning och böcker som grund men jag har en aning svårt för det kapitel som handlar om Lyndon B Johnsson där utgångspunkten är en författares (i och för sig omfattande) verk om presidenten. Essän handlar mer om verket och Åsards beundran för detta än om LBJ vilket är synd eftersom han är en president som hamnat såpass mycket i skymundan av sin föregångare att i alla fall jag har pinsamt dålig koll på honom. Detta är dock min enda egentliga invändning varför den får anses vara en petitess i sammanhanget och eftersom detta för mig så irriterande kapitel finns i början av boken så har jag nästan hunnit glömma det nu när jag kommit till slutet 🙂

~Historiska media, 2010~

Det blir inget

Jag hade tänkt att jag kanske skulle blogga något nu när jag nästan skrivit 3000 ord på den där förbenade tentan som ska vara inne imorgon. För att fira. Något om August-nomineringarna kanske… Men så bläddrade jag ner lite i bloggen och fick syn på fotot av pocketkedjepaketet jag fick förra veckan. Slogs av tanken att de där pralinerna som tronar på toppen faktiskt fortfarande står i ett skåp och väntar på mig. Eller ja, i alla fall hälften av dem. Så det blir inget initierat augustinlägg (det hade det nog iofs inte blivit ändå eftersom jag inte läst nästan några av de nominerade böckerna). Jag har annat för mig…