Jag har läst väldigt många ungdomsböcker på senaste tiden. Väldigt många bra ungdomsböcker. Magnus Nordins Djävulens märke är en sådan jag länge längtat efter att läsa eftersom jag hört så många positiva kommentarer om hans böcker. Och så lite övernaturligt tema på det vilket borde garantera kärlekskänslor från min sida. Men någon kärlek blir det inte. Det är förvisso en helt ok bok – inte dålig, inte särskilt jättebra men helt ok. Och det gör mig förstås en aning besviken…
Klass 9c är en problemklass vars lärare fått ett sammanbrott på grund av en djup personlig sorg. Deras nya vikarie visar sig vara en mycket speciell kvinna som likt ingen annan inspirerar klassen till stordåd. Ganska snart står det dock klart för bland andra berättarjaget Ella att allt inte står rätt till.
Berättelsen är snyggt berättad och ganska snart får man känslan av att vad som helst kan hända vem som helst. Skräckinslagen funkar och även om jag inte blev vettskrämd så var det ändå aningens obehagligt ibland…
Jag gillar hur Nordin väver in berättelser om historiska häxprocesser i nutidshistorien vilket problematiserar det här med ont och gott på en lagom nivå. Historisk empiri, även om den skrivs om för skönlitterär användning gillas ju för det mesta av fiktiva historikern. Problemet är bara att det inte riktigt lyfter ändå. Visst är det stundtals spännande, mot slutet vänder jag sida rätt snabbt och jag vill ju veta hur det går men nu någon dag senare går jag inte direkt och tänker på boken eller karaktärerna. Så sammanfattningsvis så är Djävulens märke en helt ok ungdomsroman men den når inte riktigt fram till mig.
~Månpocket, 2010~
Jag tyckte det här var en riktigt underhållande ungdomsbok och skrev upp den rätt ordentligt i min blogg. Däremot är det som du säger, den fastnar inte direkt. Det är inget man går och tänker på dagen efter man läst ut den. Och ja, jag gillade också den historiska empirin förstås.
Det är ju en riktig bladvändare men ingen som jag kommer bära med mig som en favoritbok framöver. Och historia kan det ju aldrig bli för mycket av 😉
Kul,jag tycker Nordin är rätt ojämn i sitt författarskap. Jag har inte läst jättemycket, men en del. Som ungdomsförfattare är han suverän i många aspekter, men de tjockare av hans böcker hittar tyvärr inte så lätt till någon läsare längre. För bara en två år sedan eller så var han kungen nummer ett på listan över vad ungdomarna läste, men nu får jag faktiskt plocka fram och trycka lite på dem för att de ska låna honom. Och djävulens märke har nog knappt någon lånat. Kanske skriver han böcker som tilltalar de som läser lite lättare böcker. Och de tar inte till sig hans tjockare? Jag är osäker.
Så kan det nog absolut vara – att hans böcker tilltalar dem som inte läser tonvis med litteratur och att de då skräms bort av hand ofta väldigt tjocka böcker. Det här är ju en bok som jag tror att de som behöver introduceras i läsglädje skulle ha nytta av.
Precis samma för mig. Absolut spännande och intressant med all historisk bakgrund, men boken fastnade inte riktigt…