Ibland händer det att jag redan i början av en bok grips av en djup trötthet eller ännu värre aversion mot en av karaktärerna. Det hände senast när jag läste Märta Tikkanens Emma och Uno som handlar om hennes morföräldrar och deras stormiga och stundtals märkliga kärlekshistoria (om det nu var kärlek…) i början av 1900-talet. Och det är Uno som väcker min irritation från start. Jag känner att jag inte orkar med ännu en av dessa odugliga och emotionellt inkompetenta män… Hela berättelsen är en kärleksförklaring till Tikkanens mormor Emma så viss indignation är väl berättelsen ämnad att väcka men kanske inte den avsky jag faktiskt känner för karln. Det värsta är ju att han har funnits på riktigt också och är helt oförmögen att bemöta min ilska så jag försöker släta över och blunda litegrann 🙂 En av de förklaringar jag hittat till min reaktion inför Uno är att jag läste boken direkt efter Att föda ett barn och även om Tomas i den boken inte är oduglig så är han i alla fall svårnådd vilket kan ha gjort att min toleransnivå för undflyende män var särskilt låg…
Berättelsen börjar som en jordnära kärlekshistoria vilken som helst. Emma och Uno träffades när hon var mycket ung och snart följde det ena barnet efter det andra. Hon födde och skötte medan han närde karriären som agitator och folkhögskolelärare runt om i Sverige. Under långa tider befann de sig i olika länder (hon i Finland, han i Sverige) och i olika verkligheter (hon längtande, han flyende från ekonomiska skulder). Ofta känns underrubriken visst var det kärlek som en högst påtaglig undran på vilken det inte riktigt går att få något svar. Älskade de varandra? Hur länge? Trots allt? Frågorna är många och svaren för det mesta outtalade.
Jag tycker om Tikkanens sätt att skriva boken, lite trevande och diskuterande. På många sätt påminner Emma och Uno om Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan även om den är fylld av äventyr medan Tikkanens behandlar vardagen. Särskilt fint tycker jag det är när vi får följa med Märta Tikkanen själv i nutid, när hon visar oss att handlingar får konsekvenser för såväl en själv som de efterkommande. Emma och Uno är kanske inte den bok som värmt mig eller betytt mest i år men det är en viktig bok om en tidsanda och om en familj som känns väldigt allmängiltig.
~Forum, 2010~
jag såg på Babel igår när Märta Tikkanen pratade om just Emma och Uno. jag blev lite nyfiken och funderar på att läsa den. Så fort jag har tid då =)
Jag såg i efterhand att hon varit med där så jag ska nog kolla det på svtPlay tänkte jag, det är alltid roligt att höra författare berätta om böcker man läst.