Den hemliga historien

Det här är min första tegelsten i Ord och inga visors utmaning. Om det nu är en tegelsten… Den engelska utgåva jag läst större delen av boken i är lite över 600 sidor (vilket är min egen gräns för en tegelsten) medan den svenska pocketutgåvan som fått följa med mig där det krävs en mindre och smidigare läskompis bara är på 556 sidor… Men jag bestämmer att den är en tegelsten ändå.

Gissa om jag var lite orolig när jag plockade upp den här. Alla har hyllat, verkligen alla – jag tror inte jag har läst eller hört någon säga att “mja, den var väl ok” efter att ha läst Den hemliga historien. Alla tokälskar. En annan skrämmande faktor är att dessa alla verkar ha läst boken i tonåren vilket skulle kunna vara en förklaring till det här tokälskandet, man gör ju liksom så då. I tonåren är få saker ok, de är larger than life-underbara eller döden… Och här är då jag, sist av alla (som vanligt), 33 år och en smula orolig för att tycka att det bara är ok…

Mina begrepp om handlingen var en aning dimmiga innan jag började läsa. Jag visste att det var någon sorts spänning i den och att den handlade om en grupp ungdomar. Det visar sig att det är en historia om mord, inre mörker och dekadens. Där finns en skola med internat (förstås) även om bokens alla huvudkaraktärer inte bor där. De pluggar lite sporadiskt och diskuterar gärna grekiska poem, de pratar inte sällan över huvudet på mig och får mig att känna mig en aningens utanför men det är helt ok. Det här är en grupp som jag verkligen inte vill vara en del av. Jag läser gärna om dem men jag skulle inte vilja lära känna dem närmare. Faktiskt.

Och jag behövde ju inte vara sådär orolig. I och för sig tog det nog kanske femtio till hundra sidor innan jag var fast på riktigt i boken men sen gick den ju inte att lägga bort. Min läsning sammanföll också med en efterhängsen förkylning och kombon sjukdom och Den hemliga historien är rätt oslagbar. Så visst –  jag blev ordentligt förälskad i den här boken. Däremot är jag högst skeptisk inför att låta tonåringar läsa det här – jag säger bara dekadensen, förfallet, kylan… Vad kan inte sådana byggstenar i böcker göra med sköra tonårshjärtan? Och jag är väl en liten aning ironisk nu men jag tror inte att jag skulle ha mått så där himlans bra av att ha läst det här som alldeles för ung. Nu däremot när jag redan är förhärdad och mörkersinnad går det alldeles utmärkt.

Så slutligen alltså, jo den funkar på 30+-are också och det kan vara så att det är omöjligt att tycka att Den hemliga historien bara är ok. Finns det någon därute som kan motbevisa tesen? Eller finns det rent av någon som hatat boken?

23 Replies on “Den hemliga historien

  1. Det finns en som ännu inte har läst! *hukar mig* Vilket är helt obegripligt eftersom jag

    a) faktiskt har boken i någon begagnad svensk pocketutgåva hemma, köpt 2006

    b) har gillat de flesta andra böcker jag läst som sägs ha DHH-vibbar

    Så jaja, jag SKA ta tag i den, skönt att höra att den kommer att vara värd det!

    1. Jag har också haft ett ex stående i bokhyllan i flera år utan att komma mig för att läsa den även om alla mina pålitliga boktipsare fullkomligt älskat den. Du får se det som så att du ju faktiskt har en härlig läsupplevelse framför dig medan “alla” andra redan gjort slut på den 😉

    2. Kära bokbabbel,
      jag vill å det bestämdaste avråda dig från den svenska pocketutgåvan. Den svenska översättningen stinker nämligen, den är riktigt usel. Du som läser så mycket på engelska borde absolut läsa den på originalspråk!
      mvh
      /DHH-fantast med närmare tio omläsningar i bagaget

  2. He he, jag tyckte faktiskt bara att boken var ok. Lite för höga förväntningar tror jag. Tyckte det var en del som inte höll logiskt, störde mig lite för mycket på karaktärerna osv. I den här genren tycker jag Fördjupade studier i katastroffysik är snäppet vassare, fast där är det nog ännu mer som inte stämmer med logiken…

    1. Attans, teorin höll inte alltså 😉 Det där med förväntningar är ju förrädiskt. Jag hade ju också rätt höga sådana men lyckades nog skriva ner dem rätt ordentlig i och med att så många läst böckerna som tonåringar så jag försökte inbilla mig att jag som är så vuxen (;) ) skulle gilla. Det funkade uppenbarligen 🙂 Får kolla upp “Fördjupade studier…”

      1. Fördjupade studier i katastroffysik gav jag upp efter drygt hundra sidor, gillade den inte alls. Den hemliga historien läste jag i somras och jag gillade den, även de udda personerna trots att inte jag heller skulle vilja ha dem i min närhet.

        1. Jag gillar också karaktärerna, de är trevliga att studera och lära känna lite på avstånd. När det gäller “Fördjupade studier…” så kollade jag upp den och blev lite avskräckt av det hemska omslaget… Men jag ska nog ge den en chans någon gång så får vi se om jag älskar eller fastnar på vägen.

  3. Jag läste boken för första gången 2007 och älskade den. Jag glömde dock bort större drag av handlingen då nästa bok jag läste var Twilight och jag hamnade i den där tonåriga larger-than-life-koman i någon månad och läste om de tre första Twilight-böckerna om och om och om igen till den grad att jag nästan kunde citera dem utantill. Så jag glömde helt bort hur DHH slutade – eller: jag minns hur den slutar, men inte hur de kom fram till händelserna i slutet. Började att läsa om DHH 2008, men då orkade jag inte med den. Kom 100 sidor in i boken och sedan så klarade jag inte av att läsa något mer då den påminde mig alltför mycket om skolans pestighet (hade dessutom ett stooort latinprov att plugga till, så när Henry och Co började att prata om latinska verbformer så ville jag bara spy). Så för mig så spelar mitt humör och miljön runt omkring mig en stor roll när det kommer till hur jag uppfattar boken.

    Sammanfattning: Jag har både älskat och hatat DHH och trots att jag har den som en av mina favoritböcker så kommer jag inte ihåg mer än handlingen i grova drag.

    1. Intressant! Det där med humör och tillfälle är ju jätteviktigt – vissa böcker är perfekta under vissa perioder men passar inte alls i andra. Jag kan verkligen förstå att DHH passade synnerligen illa i samband med latinprov 🙂 Det är också intressant det där med handlingen för jag har ju aldrig riktigt fått klart för mig tidigare vad den handlar om. Boken omges på något sätt av en viss mystik. Jag kommer troligen också glömma en hel del av alla turerna vilket troligen beror på att bokens huvudpoäng är mer den inre kampen och mörkret än de yttre händelserna. Jag planerar att läsa om DHH som pensionär och återkommer då med ett nytt utlåtande så får vi se om min upplevelse förändrats och om jag blir totalt förvånad över handlingen 😉

      1. Ja, det låter som en rimlig förklaring. Det finns inte så mycket “konkret” att hålla fast i när det gäller handlingen, men däremot så finns en väldigt tydlig bild av bokens huvudpersoner kvar i mitt minne. Till skillnad från andra böcker där jag kommer ihåg handlingen kristallklart, men inte karaktärerna.

  4. Jag läste också boken som ganska vuxen (hm… kanske inte 30, men väldigt nära), och tyckte det var en bra bok, men den är inte riktigt en kultbok för mig (jag dras med Räddaren i nöden och Maken och såna där böcker).

    Jag minns dock att det var någon som i dn för bara ett par år sen gav sig på en omläsning och närläsning av boken, och inte kom ut helt nöjd efter den processen. Det handlade om att det var mycket text för lite ull, så att säga.

    google google google google google

    Nej, det var visst i Sydvenskan det var. Eva Ström skrev:

    http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article171374/Eva-Strom-laser-Donna-Tartt-igen.html

    1. Intressant text som Ström har skrivit, jag förstår vad hon säger men jag kan väl inte hålla med till 100%. Jag tror ju att jag hade förälskat mig mer i boken om jag läst den som 17-åring, nu blir den mer en bra och intressant bok än en djup förälskelse.

  5. “Pseudointellektuell” är väl en bra beskrivning på den gär lättlästa (för det finns ingenting i texten som inbjuder till eftertanke…) romanen.

    1. Jag tycker nog att det ändå finns en hel del att reflektera kring, mig bjöd den i alla fall in till ganska mycket eftertanke måste jag säga. Men viss, den är lättläst och kanske inte så djup som den ger sken av.

      1. Jag tycker att det är lite ytligt att avfärda romanen som “pseudointellektuell”.
        Precis som Helena skriver så finns det där en hel del att reflektera kring, inte minst är ju romnanen en studie i vad som sker med det mänskliga psyket under stress. Bara för att Richards syn på händelser är ganska naiv så betyder ju inte det att läsarens syn måste vara det?

        1. Jag tror också att det är just det att Richard i stora delar är oerhört naiv som gör att läsaren får tänka till lite, hans sätt att agera ställer ju en hel del frågor som man måste ta ställning till.

  6. Så det är alltså därför jag är så konstig, jag läste ju boken första gången när jag inte var mer än sexton-sjutton.. 😉
    Nä, men allvarligt talat så tror jag att den här boken är som bäst när man är ung vuxen. För mig som tonåring var det här Den Ultimata Boken, även om jag kanske inte tyckte att Henry och gänget verkade direkt sympatiska så beundrade jag dem lika onyanserat som Richard. Hade jag läst den nu hade jag nog haft lite mer distans till den, men det här är och förblir ändå min absolut största läsupplevelse någonsin.

    1. Själv läste jag ju enbart uppbygglig litteratur och är därför idag fullt normal 😉

      Jag kan verkligen förstå hur man kan gå totalt upp i den här boken i sena tonåren just för att det är då man kan identifiera sig med Richard som bäst. Jag känner ju av den där distansen när jag läser den och inser att min upplevelse av den hade blivit större om jag kunnat vara sådär hängiven. En bra bok är det dock och en uppslukande sådan oavsett läsarens ålder.

  7. *räcker upp handen lite försynt* Jag har inte läst.

    Fast jo, en 70-80 sidor har jag segat mig igenom för ett par år sedan. Men eftersom det kändes just – segt – så blev den sedan liggande och tillbakastoppad i bokhyllan.

    Väntar nu på rätt tillfälle och suget. Tror att jag kommer gilla om bara de rätta förutsättningarna är på sin plats! (och mina förväntningar åter är normalhöga 😉 )

    1. Jag tyckte inte heller att den grep tag direkt och det var nog inte förrän efter 50-100 sidor som jag kände att det började bli riktigt bra så du kan nog gilla du också vid rätt tidpunkt.

  8. Jag laste den nar jag var lite over 20 och alskade den! Men jag tror att jag nu, sisadar 5-6 ar senare kanske skulle kanna annorlunda for den – men har inte tagit mod till mig att lasa om den. Tartts andra bok The Little Friend tyckte jag daremot var…medelmattig.

    1. Det är bäst att hålla sig borta från omläsningar av böcker som man starkt misstänker att man kommer ändra uppfattning om, bättre att bevara dem i ljust minne 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.