Dimmornas lek

Först det ytliga. Jag måste erkänna att jag aldrig, aldrig, aldrig hade läst den här boken om jag inte tipsats av min boktipsguru Helena. Jamen titta på boken – allt är fel! Omslagsbilden, titeln. I original heter den The House at Riverton och ser ut som på bilden till höger här nedan. Den boken vill man ju läsa, den svenska Sidney Sheldonliknande (eller vad man nu ska kalla det) saken, inte så mycket… Men jag övervann min ytliga avsky (även om jag småskämdes över att boken liggande framme hela veckan) och är förstås mycket glad över det. Min boktipsguru har nämligen inte fel.

Dimmornas lek är namnet på den film som i nutid spelas in kring godset Riverton på den engelska landsbygden. Den handlar om en händelse eller rättare sagt en tragedi som utspelade sig där några år efter första världskrigets slut. Det är kring denna händelse och det som föregick den boken handlar. Huvudsakligt berättarjag är den före detta tjänsteflickan Grace som i samband med filminspelningen minns och berättar om de människor som delade Riverton med henne i början av 1900-talet. Att en filminspelning utgör ett av kugghjulen i berättelsen känns symptomatiskt då hela boken är oerhört filmisk. Såväl under som efter läsningen flög scener och bilder runt i huvudet på mig och en filmatisering av boken vore inte helt fel…

Greppet att låta Grace, som inte sällan befinner sig steget efter såväl romankaraktärer som läsaren är effektivt. Genom Graces ögon ser vi familjen som upphöjda, mystiska men sakta allt mer mänskliga. Det är inte alltid lätt att hålla reda på trådarna i berättelsen men jag tycker att Morton syr ihop det bra på slutet även om själva upplösningen kanske inte är den chock som den är tänkt att vara. Jag kan inte säga att jag vet exakt hur det ska sluta men anar gör jag i alla fall. Det spelar dock ingen roll, mot slutet läste jag ändå febrigt för att få veta “vad som verkligen hände”

Jag tycker ofta om böcker som utspelar sig i början av 1900-talet (Söderberg, Falkenland, Kolterjahn…) och den här boken utgör som ni ju redan förstått inget undantag. Att den sen utspelar sig i England och känns väldigt engelsk gör inte saken sämre i min värld. Det är väl kanske inget storartad mästerverk men den är så mysig och varm och fylld av fina saker att jag bara vill krama den länge och nära. Tack och lov har jag dessutom två romaner kvar att läsa av Morton innan jag “är ikapp”. Det är Den glömda trädgården (som jag ska läsa i jul) och The Distant Hours som kommer på svenska i vår och som jag förstås också ska läsa. Frågan är bara om Morton-läsning kan kombineras med vårsol…

~Forum, 2006~

En måndagseftermiddag

Det här är väl på gränsen till för bra för att vara sant? Kaffe i favoritmuggen som sådär snyggt passar ihop med favoritboken just nu. Och så en lussekatt utan russin (obs viktigt! Russin= djävulens påfund i min värld) till det. Perfektion. För dem av er som möjligen känner ett sting av irritation över att jag får ha det så här mysigt medan ni jobbar och sliter och tvingas gå i närkamp med vinterkylan så kan jag bara anföra att jag förtjänat detta efter min skriva färdigt avhandlingen + trippeltenta + disputations-höst. Och att jag ska jobba ikväll…

Alla outlästa böcker

Såhär när året börjar lida mot sitt slut (hur gick det till?) börjar jag se över min läsning under året. Till exempel upptäckte jag att jag häromdagen läste ut min hundrade bok. Lite irriterande att det inte var en mer minnesvärd sådan än Förgörelsen (del 2 i The Strain-trilogin)… Min målsättning inför 2010 var att läsa en bok i veckan och det har jag ju redan slagit med råge. Och då inledde jag ändå med att ägna två månader enbart åt Wolf Hall

En av de saker som jag tänker ta tag i under årets sista månad är att läsa ut en liten hög med böcker som jag påbörjat och gillat men sen av någon anledning lagt ifrån mig. Den här veckan är planen att jag äntligen ska få veta hur det går för Jane Eyre (ok, jag vet ju redan hur det slutar men jag har ju aldrig läst det så helt säker kan jag ju inte vara…). Därefter ska jag ta tag i slutläsningen av Paul Austers Illusionernas bok och Margret Atwoods Alias Grace. Jane Eyre och Alias Grace är två böcker som jag förälskat mig i redan och som jag egentligen inte kan begripa att jag inte läst ut än medan Auster förvisso är bra men ännu inte (efter 50 sidor) fångat mig helt. Jag hyser dock stort hopp om att alla tre kommer att bli älskansböcker till slut.

Har ni några outlästa älsklingar (alltså sånt som lagts åt sidan av andra orsaker än att de är trista/dåliga/jobbiga osv) som ni planerar att återvända till? Eller är ni möjligen så strukturerade att ni alltid läser ut böcker ni gillar?

Vänta, blinka

“En perfekt roman för vår tid” har DN skrivit om den här romanen enligt dess omslag. Hur menar de då undrar jag lite uppgivet. Jag trodde länge att det här skulle vara en perfekt roman för mig. Det fanns så många tecken – omslaget (snyggt), titeln (snygg), ursprung (jag har inte läst så många norska romaner men det kändes ändå lovande), handling (verkade bra). Men. Det må så vara att det här är den perfekta romanen för “vår tid” (men fortfarande, varför?), det är i alla fall inte den perfekta romanen för mig.

Handlingen är egentligen underordnad i den här romanen som känns mer som ett försök att skriva en snygg och cool bok som väver samman lite schysta referenser med ett persongalleri. Litteraturstudenten Sigrid skriver om sköra kvinnor som bär herrskjortor i film och utgör historiens utgångspunkt. Därefter får vi möta Kåre, Linnea, Trine och Viggo som också alla på något sätt söker och tvinnas runt varandras liv.

Det låter intressant men jag kommer aldrig innanför skalet på den här boken. Jag tror att det är språket som är mitt problem – jag har oerhört svårt för tilltalet. Boken inleds “Här ser vi Sigrid” och redan där får jag lite nog, jag gillar inte att bli “viad” helt enkelt. Det ligger en sorts hinna mellan mig och upplevelsen av den här boken och jag tror som sagt att det är språket som placerar sig där. Handlingen och karaktärerna blir aldrig betydelsefulla för mig och boken lämnar mig till slut relativt oberörd. Precis när jag läst ut boken så förärades den dock med ännu ett litterärt pris vilket tyder på att det är något jag inte fattat som andra ser…

~Månpocket, 2010~

Läsplats

Dags för en bokbloggsjerka igen och den här gången är frågan:

VAR LÄSER DU HELST?

Svaret är, som vanligt, långt och fulproppat med “å ena sidan” och “å andra sidan” men den något förenklade sanningen är ju att jag läser så gott som överallt. De enda ställen som går bort är nog bilen (åksjuk), bussen (dito) och badkaret (skräckslagen att få vatten i böckerna+att jag förhåller mig oförstående till njutningen av badkarsbad överhuvudtaget). Tv-soffan, sängen och toaletten är dock väl utnyttjade läsplatser. Men nu handlade ju frågan i ärlighetens namn om var jag helst läser och då är svaret egentligen helt okomplicerat. Hösten inleddes med att vi införskaffade en ny läsfåtölj till vardagsrummet och i den trivs vi numera utmärkt – såväl vuxna som barn och kanske framförallt katten. Men de kvällar när jag vinner slaget (=hinner före katten) om fåtöljen så är min favoritläsplats denna:

PS: Det brukar och ska finnas en filt där också men den har någon snott och lagt i soffan… DS

Julklappsshopping…

… är ju som vi alla vet en svår vetenskap. Förmiddagen ägnades åt julklappsshopping i den högre skolan (många shoppingställen, många julklappsmottagare och dessutom ett inhandlingsuppdrag från kära mor) vilket resulterade i inte bara en hel hög efterskickade klappar utan också, märkligt nog, en hel del nya böcker till mig… Det är ju inte direkt första gången – när jag var yngre brukade jag slå in såna köp i julpapper och sätta etiketten “Till Helena från tomten” på dem för att på något sätt skyla över min brist på självdisciplin. Nuförtiden försöker jag inte lura någon. Dagens julklappsbeställning till mig själv landade här:

Den glömda trädgården av Kate Morton (efter att ha läst hennes första kan jag inte tänka mig bättre jullovsläsning än Morton).

Pretty Monsters av Kelly Link (än en gång influerad av en av Helenas alltid lika pricksäkra hyllningar på blogg och twitter, Buffy nämndes visst…)

The Killing Circle av Andrew Pyper (också en smula påverkad av Helena mfl men det jag inte kunde värja mig emot den här gången var omslaget… Handlingen verkar också ok…)

Moab is my Washpot av Stephen Fry (jag ska ju faktiskt till London om några veckor och något mer engelskt än Fry kan jag inte tänka mig, jag måste förbereda mig!)

Som ni ser så finns det fullgoda ursäkter (hm, nåja) för varje köp och det blev ju bara fyra böcker till mig vilket är några färre än det jag beställde till andra. Faktiskt. Problemet är ju bara att jag inte är färdig med julklappsinköpen än…

Världens lyckligaste folk

Idag (25/11) delas Stora journalistpriset ut och Lena Sundström är nominerad i klassen Årets förnyare. Hon är inte nominerad för denna bok utan för en tv-serie som jag tyvärr inte sett. Vad jag förstår bedriver hon samma typ av journalistik i serien som i boken och jag tycker nog att hon kunde få priset för boken* också, i efterhand…

När jag i oktober fick en förfrågan från Helena på bokhora att tipsa om böcker för “vi gillar olika”-kampanjen så var Världens lyckligaste folk självklar. Jag skrev såhär då (hela inlägget hittar ni här):

Lena Sundström har skrivit en bok om Danmark som jag hoppas aldrig kommer att handla om Sverige. På  ett inbjudande och faktaspäckat (utan att vara tungläst) sätt berättar hon i ”Världens lyckligaste folk” om hur Danmark inte bara fick ett främlingsfientligt parti i folketinget utan hur de andra partierna snart adopterade deras retorik. Boken är full av samtal och exempel på hur den danska politiken fungerar och hur den inte fungerar. Sundströms bok är förvisso en skildring av ett skeende och som sådan ingen deckare men det är ändå väldigt otäck läsning och det är lätt att se hur det som hände i Danmark också kan hända här. Kanske händer här…

Pinsamt nog har den blivit liggande med några sidor olästa ganska länge men nu har jag äntligen läst klart. Den långsamma läsningen beror verkligen inte på boken eller Lena Sundströms språk utan snarare på alla tankar läsningen väckt och politisk depression från min sida.

Sundström bedriver journalistik när den är som bäst. Hon är medveten om att boken aldrig kan bli objektiv och väljer därför att ha med sig själv och egna funderingar i boken vilket gör den så mycket bättre. Genom Lenas ögon får vi se ett land som befinner sig i en unik verklighet och därför har det politiska läget blivit det det är. Sundström visar på en gång både det unika med Danmark och det som gör att vi och andra länder inte befinner oss så långt bort.

Det är en bok som gör en både nedslagen och glad, det finns främlingsfientlighet men också kämpaglöd i det Danmark Sundström visar oss. Det är inte förbi och det handlar om att vi, de tysta måste tala. Precis som här i Sverige efter höstens val. En tagg placeras dock i mitt hjärta sen jag nu fått veta att Pia Kjaersgaard helst av allt poppar loss till Queen. OMG, förbjud rätten till Freddie Mercury-kärlek för enkelriktade människor genast! Eller bör jag hellre glädjas åt deras förnämliga musiksmak och hoppas på att den förändrar dem?

* Boken belönades 2009 med Guldspaden och Gleerups litterära pris.

~Pocketförlaget, 2010~

En utmärkelse

Jag har ju varit aningens frånvarande den senaste veckan men gissa om jag glatt mig åt att jag fått hela tre awards under tiden jag varit “borta”. Det är Eli, Maria och Den besatta som förärat mig denna fina utmärkelse. Tack snälla, det värmer ett i övrigt ganska uttröttat blogghjärta 🙂

Enligt reglerna ska jag nu berätta om tre av mina favoritförfattare och nämna någon av deras böcker som jag tycker särskilt bra om. En kul men svår uppgift, att bara välja tre…

Maria Lang är väl en föga kreddig författare men få har gett mig så många avkopplande och goda lässtunder som hon. Den absoluta favoritboken i hennes digra produktion är nog Mördaren ljuger inte ensam som var hennes debut. Allra bäst tycker jag om Puck-böckerna och mot slutet måste jag säga att böckerna tappar i både energi och kvalitet men herregud vem kan begära att allt ska vara mästerverk när man skriver typ 50 böcker…

En annan favorit är Barbro Lindgren som jag älskar för hennes värme och barnsliga humor. Måste jag välja en favorit så blir det Vems lilla mössa flyger som förvisso är en barnbok men samtidigt en filosofisk måstebok för alla vuxna. Och så kan jag inte låta bli att nämna Benny, denna älskansgris…

Min sista favorit blir Jane Austen eftersom hon också är en sådan som följt mig länge. Jag gillar naturligtvis romantiken men det som gör Austen austensk är i mina ögon ironin, den svarta sarkasmen och samhällskritiken. Favoriterna har växlat bland hennes verk, Emma och Stolthet och fördom älskade jag mest som yngre men idag tror jag att min favorit är Övertalning. Älskar Anne Elliot!

Den sista uppgiften förbunden med utmärkelsen är att skicka den vidare till fem andra bloggar. Men eftersom jag är lite efter och faktiskt tycker att det är ännu svårare att välja bara fem bokbloggar än tre favoritförfattare så hänfaller jag åt det för bokbloggvärlden så signifikanta gruppkrameriet. Awarden skickas härmed vidare till alla inspirerande bokbloggar som jag läser och gläds åt så gott som dagligen. Min länklista ger en god bild av vilka dessa är.  Har ni förresten tips på bra bokbloggar som jag missat att länka (för att jag inte hittat dem än eller för att jag slarvat), alla förslag emottages tacksamt.

Uppdatering 29/11: Snälla Bokomaten har också förärat mig ett körsbär, tusen miljoners tack för denna värme i vinterkylan!

Nörd!

Jag tror att det är officiellt nu att jag är en fullfjädrad och total Joss Whedon-nörd. Grundkursen bestod av hängivet Buffytittande i två omgångar. Påbyggnadskursen krävde försjunkande i de kanske något mer obskyra Dollhouse och Firefly (naturligtvis följt av Serenity). Därpå följde ett begär att äga alla dessa serier och filmer vilket markerar en ny nördighetsnivå. Till detta kommer också en växande uppskattning för allt som Whedon någonsin jobbat med – Toy story har exempelvis en särskild lyster i barnfilmslådan här hemma. Det som gör att jag nu anser att jag börjar närma mig examen i Whedonskolan är mitt nyuppnådda innehav (observera innehav, vilken amatör som helst kan titta gratis på youtube men jag äger den…) av Dr Horrible´s Sing along Blog. Det är en något märklig, oerhört rolig och rätt tragisk musikal där vissa sjunger hellre än bra. Handlingen kretsar kring superskurken Dr Horrible (Neil Patrick Harris) som försöker ta sig in i Evil League of Evil men stoppas av vidrige superhjälten Captain Hammer (Nathan Fillion). Sjukt, inte sällan amatörmässigt och alldeles, alldeles underbart. Jag är medveten om att beskrivningen ovan av min galopperande Whedonfaiblesse troligen också skulle kunna användas för att beskriva någon form av sjukdom men jag väljer att kalla det nördighet, det låter lite bättre så… Hur som helst så rekommenderar jag alla Whedonfans att se denna 43 minuter långa pärla, och det är ok att bara titta utan att äga. Nästan…

Jag har börjat samla på mig Angelsäsonger via tradera nu också, bara så ni vet…

Behöver jag förresten säga vad jag tycker om att Warner Bros ska göra en “reboot” av Buffy utan Joss Whedon? För tydlighets skull kan jag säga att jag tycker att det stinker rätt rejält.

Svenska kulter

Det här var oväntat… Inte att jag skulle gilla Svenska kulter (efter bland andra  Helenas och Annas recensioner insåg jag ju att den skulle falla även mig i smaken) men att jag skulle gilla den så här mycket var faktiskt riktigt oväntat. Sånt älskar jag, de där positiva överraskningarna.

Anders Fager har skrivit en rad fina noveller med intressanta, sammankopplande fragment däremellan. Fragmenten väver ihop berättelserna lite löst vilket kanske behövs i och med att de är så spretiga. Samlingens första novell “Furierna från Borås” (bara en sån sak, efter att ha bott i Borås i x antal år är ju en sån titel oemotståndlig) är en aningens för sexuell och äcklig för mig. Jag älskar den inte utan lockas mest av att den handlar om något så vardagligt som Borås… Intensiteten i språket är dock det som håller mig intresserad. Nästa novell “Mormors resa” är inte heller någon favorit. Språket är fortfarande väldigt intensivt, för att inte säga hetsigt men upprepningarna funkar inte på mig och jag tappar bort mig i berättelsen efter ett tag. Men sen… “Den brutne mannens önskan” bär inte många klassiska skräckelement men oj vilken stark och fin skildring av utsatthet, kärlek och sorg det är. Att det sen också utspelar sig i historisk tid tilltalar naturligtvis historikern i mig. Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag älskar den novellen. Därefter följer två noveller “Lyckliga för evigt på Östermalm” och “Fröken Witts stora konstverk” som är delvis likartade i det att de är väldigt kroppsliga och sexuellt obehagliga. Tankarna rör sig mot Bragis mystiska Kvinnor som jag ju också tyckte mycket om. Det är så oerhört krypande obehagligt och särskilt “Lyckliga för evigt…” är riktigt otäck.

Som vanligt när det handlar om bra skräck så handlar det inte bara om skräck utan om det vardagliga och den skevhet som författaren planterar där. Som Ajvides vampyrer i Blackeberg och Fagers furier i Borås exempelvis, eller kanske ännu hellre de där nästan osynliga skevheterna som goda skräckförfattare är mästare på. Det kräver en god författare för att få läsaren att tro på den beskrivna vardagen och för att vi ska trilla ner i skevheten. Och Fager är god berättare, jag längtar efter mer och ser fram emot nästa bok som kommer till våren*.

*som jag förstår det ska nästa bok innehålla novellerna från Svenska kulter + nya noveller

~Månpocket, 2010~