De senaste veckorna och dagarna har jag hamnat i bryderier när det gäller den där anonymiteten jag försökt bedriva här. Det är ju så otroligt skönt att gömma sig bakom det där att inget vet vem man är men så händer det saker som förändrar förutsättningar. Det är till exempel roliga bokbloggsträffar som för med sig möten och därigenom bruten anonymitet. Dessutom kan man väl säga att min anonymitet just nu är mer av en sorts fiktiv art eftersom den som verkligen vill veta vem jag är kan trassla via kommentarer, avhandlingstitlar och twitter och lätt ta reda på det. Just nu är jag i valet och kvalet om huruvida jag ska skriva ut hela mitt namn i kombination med bloggen på bokmässans community. På ett sätt känns ett upprätthållande av en låtsasanonymitet aningens fånig å andra sidan gillar jag känslan av att blogga utan att ”alla” vet. Hur har ni andra bokbloggare resonerat – ni som förblir anonyma och ni som kommit ut? Är det någon skillnad egentligen? Och den klassiska sportfrågan – hur känns det?
Jag befinner mig ungefär i samma mellanläge som du, och trivs bra med det. Den som ids kan hitta mitt namn. Det handlar ganska mycket om att hålla isär olika delar av min identitet, där bokbloggandet har ett annat fokus än allt annat i livet.
Och jag gillar att ni andra också ”är” era blogg-alias.
Jag tror också på det där med att hålla isär identiteterna. Jag gillar att du skriver att du trivs i mellanläget, det är ju så att man inte måste välja det ena eller det andra (total anonymitet eller hela namnet utskrivet överallt), det bästa kan vara att existera som halvanonymt bloggalias däremellan.
Ja du, vi sitter väl lite i samma båt där. Jag funderade länge innan jag satte ut ett foto på bloggen och använder trots det bara förnamn. Samtidigt är det inte direkt några stadshemligheter vi bloggar om och som du säger är det väldigt enkelt att klura ut vilka vi är.
Nej det är ju inte stadshemligheter och på det hela taget ska det väl inte vara så himla allvarligt egentligen. Jag kommer nog aldrig skriva ut hela mitt namn tillsammans med en bild på bloggen men jag börjar öppna upp för att mitt namn ändå kan kopplas ihop med bloggen och att det inte behöver vara en så stor grej. Men det är en sorts process ändå att komma dit…
Jätteintressant att resonera kring, särskilt som det inte finns några givna svar. Jag var halvanonym på min gamla blogg The Girl Least Likely To (RIP) i bemärkelsen att jag inte skrev ut mitt fullständiga namn, men den som verkligen ville veta kunde nog internetspionera sig till sanningen. När jag sedan blev värvad till Bokhora kändes det till en början lite läskigt att röja anonymiten. Nu känns det helt okej, tycker jag. Bokbloggosfären och kulturvärlden är en rätt snäll och liten värld, så jag är absolut inte orolig. Däremot finns det ju förstås en viss tjusning i att blogga anonymt. Sågningar, till exempel, är nog lättare att skriva om man kan gömma sig bakom anonymitet. På sätt och vis kan det ju sägas finnas ett visst mått av feghet i det. Inte att vara anonym per se, men att använda anonymiteten som en ursäkt för att skriva mindre snälla saker. Ett konkret exempel: när jag bloggade på TGLLT skrev jag en gang en riktigt svavelosande sågning om Denise Rudberg som, med facit i hand, var fruktansvärt elak även om den var rolig och stilistiskt sett lyckad. Idag hade jag aldrig kunnat skriva samma sak, men huruvida det har att göra med min förlorade anonymitet eller Bokhoras ställning vågar jag inte spekulera i. Men visst får man en annan frihet i och med anonymiteten, samtidigt som det kan kännas befriande – och kul ur egosynpunkt, eftersom fler får se vad man skriver och gör – att ”komma ut”. Så jag kan rekommendera båda sidorna! Gör det som känns rätt för just dig.
Jag är rätt öppen av mig i mitt skrivande och var det även på min gamla blogg, då jag inte uppgav mitt efternamn. Däremot kan jag ångra att jag i ett inlägg avslöjade vad jag döpt min barn till – till mitt försvar låg jag på BB och var hög på morfin och endorfiner.. – och är noga med att inte ha med dem på bild på Bokhora. De har inte valt offentligheten; det är jag som har det. Samma sak med min man som jag aldrig bloggar om. Å andra sidan räcker det med att vara vän med mig på Facebook (jag är iofs hyfsat restriktiv med att adda) för att kunna se bilder och kommentarer om min familj, så det kanske är ett falskt beskyddande?
Det kan ju vara jätteskönt att vara anonym när man skrivit något som man av en eller annan anledning inte är helt nöjd med. Rejäla sågningar är nog också lättare att skriva om man i alla fall tror att ingen vet vem man är, å andra sidan kan jag numera känna någon sorts lojalitet med ”Fiktiviteter” som gör att jag inte vill skriva elakt även om jag själv inte kan få skit för det efteråt. Det finns helt klart en frihet i att skriva anonymt men sedan jag vet att min man, min syster och folk på biblioteket där jag jobbar läser bloggen och vet att det är jag som skriver den så har jag ju inte längre den där känslan av att ingen vet vem jag är. Däri ligger väl också en sorts fånighet för även om jag publicerade mitt namn och bild på bloggen så skulle ju inte hela min läsekrets säga ”aha, är det HON som skriver här, henne söker vi upp så fort vi inte håller med om vad som skrivs”. Få skulle ju drabbas av aha-upplevelsen och känna igen mig i alla fall 😉
Jag hade också en annan blogg tidigare som var mer av en vardagsblogg och där skulle jag aldrig ens ha reflekterat över att vara annat än anonym dels för att hela grejen med den bloggen byggde på att jag kände mig trygg att skriva om allt (inte utlämnande av någon annan än mig själv dock) och dels för att den bloggvärlden inte kändes lika trygg och snäll som bokbloggsvärlden faktiskt gör.
Jag har valt att inte vara anonym, dels för att jag tycker att jag har inget att dölja i min bokblogg, det är ju först och främst bara böcker jag skriver om.
För några år sen bloggade jag om mitt familjeliv och var inte så vidare anonym och det kan jag ångra nu. Nu för tiden så lägger jag inte upp bilder på mina barn i bloggen, folk vet nog vad de heter men bilder där går gränsen. Förstår iofs inte vad bilder på barnen skulle fylla för funktion på min blogg. 😀
Sen vad gäller att kunna vara anonym när man sågar en bok, visst hade väl det varit bra, men jag står för vad jag tycker om en bok, oavsett om jag hissar eller dissar den. Nu är ju inte min blogg så stor så jag tror inte författarna läser den, men även om den varit det hade det inte spelat någon roll. Gillar jag inte en bok så står jag för det. 😀
Men vem vet, om jag en dag skulle bli stor så kanske jag skulle tänka annorlunda.
Jag håller med dig, man har ju inget att dölja så länge det är en bokblogg man skriver och stå för sina lovord och ”sågningar” ska man förstås göra. Jag kan dock tycka att anonymiteten eller halvanonymiteten hjälper mig att hålla isär mina olika roller och identiteter. Det är uppenbarligen en intressant fråga att diskutera det här och alla tycker förstås olika men jag håller helt med dig om att man inte behöver hålla på anonymiteten lika mycket på en bokblogg som man kanske vill på en mer privat blogg (även om ju faktiskt bokbloggande också kan bli utlämnande och personligt ibland).
Jag har varit superanonym ända till för några månader sedan. Då lade jag in en liiiiten bild av mig på bloggen och var jättenervös. Men, det var ju nästan ingen som såg det 😉 Nu när jag la till mig på Bokmässans community blev det med hela namnet, utan att jag riktigt märkte det. Det känns kluvet. För mig är det trista att jag hellre velat ha Lyran anonym fortfarande eftersom jag gör annat på nätet med detta namn (nejdå inget ”farligare” än att spela Sims).
Det är nog så det brukar vara att man tar små steg som blir fler och fler och tillslut tänker man inte på det så mycket. Den där superstora grejen som man funderar över i månader är det sen ingen som märker eller i alla fall tänker särskilt mycket över 😉 Jag förstår hur du känner när det gäller ditt Lyran-alias i och med att du använder det för annat också.
Intressant frågeställning!
Jag har blivit mindre och mindre hemlig under det här året som jag har bloggat. Vändpunkten kom när det blev bestämt att Mats Strandberg och jag skulle ge ut böcker tillsammans. Det ville jag ju gärna kunna skriva om på bloggen och då blev det där med hemligheten ganska sekundär. Samtidigt har jag inte skrivit ut hela mitt namn någonstans och bilder finns bara om man letar. När det gäller min man och vänner så använder jag bara initialer – om de inte själva ”har kommit ut” i bloggosfären.
När det gäller sågningar är jag mer försiktig när jag skriver om svenska böcker/filmer eftersom jag själv är verksam i båda branscherna. Där vill jag i första hand vara kreatör och inte kritiker. Gillar jag inte något så låter jag bli att skriva om det. (Fast det är inte bara därför som jag låter bli att recensera vissa verk – ibland känner jag bara inte någon inspiration …) Däremot tvekar jag inte inför att såga di utsocknes, hehe.
När det gäller andra så bryr jag mig inte så mycket om huruvida folk är hemliga eller ej. Fast det är något visst med en viss air av mystik …
Visst är det väl lite trevligt med mystiken också, det tycker jag också. Precis som snowflake skrev ovan så är det lite kul med en värld där alla är ett alias på något sätt.
Jag förstår precis hur du resonerar kring anonymitet/offentlighet och jag upplever ändå inte att du är heloffentlig på din blogg just för att man får pussla lite för att få ”hela bilden”, det är lite det där mellanläget som vi diskuterat ovan. När det gäller sågningar så förstår jag att du har en särskild position som gör att du inte vill skriva vad som helst. Själv har jag i samband med höstens ändlösa och ofta stenhårda samtal kring mitt avhandlingsmanus blivit extra medveten om hur kritik kan upplevas. Jag tänker mig nog också extra noga för när jag recenserar svenska författare eftersom jag vet att vissa av dem läst mina recensioner. Det är inte så att jag låtsas att jag gillar en bok som verkligen inte föll mig i smaken men jag försöker i alla fall skriva nyanserat och inte så elakt. Jag tror faktiskt inte att anonymitet eller inte spelar så stor roll här utan det handlar mer om att jag fått en ökad förståelse för vilken sårbar process det måste vara att ge ut en bok och lyssna till och läsa allt tyckande.
Jag tycker nog att det är lättare att vara onyanserad och elak om man är anonym – det märker jag ju när jag hänsynslöst sågar t.ex. en amerikansk författares bok. Jag utgår ju från att hon aldrig kommer att läsa min blogg. Fast jag försöker ändå alltid motivera varför jag inte gillar boken/filmen.
Yay för mellanläget helt enkelt! 🙂
Den här diskussionen är alltid lika intressant! Jag ligger väl också där någonstans i mellanlandet även om jag också blev mer icke-anonym i och med bloggträffar och bloggprat i gymnasium och så. Det underligaste har varit att plötsligt börja prata om bokbloggen med vänner IRL, eller då vänner säger eller mailar ”Jaså det är DU som är Bokbabbel!”. Kul att de läst den inte för att de kände mig utan för att de ville det, men en konstig känsla! Även om det ju endast handlar om extrema boknörderier och inte några personliga och/eller statliga hemligheter
Ja, det är jättemärkligt när de där situationerna uppstår det blir som ett helt nytt läge. Roligt för det mesta men väldigt märkligt till en början…
Tycker också att såna här diskussioner är intressanta, även om jag inte direkt känner igen mig. Har skrivit på nätet i olika former sedan jag var 14-15 och aldrig dolt mitt förnamn. Efternamnet har varit med ibland och ibland inte men det har aldrig varit hemligt eller särskilt svårt att hitta. Det som har fått mig att utöva mer självcensur är inte att ”vem som helst” kan veta vem jag är utan att mina föräldrar (+ några fastrar) sedan ett antal år läser min dagbokblogg, vilket har gjort mig mycket mindre benägen att skriva om negativa saker ur mitt liv. Kan tydligen skriva om sånt inför vem som helst men inte mina föräldrar. De blir ju oroliga och frågar massa saker nästa gång vi ses då… 😉
Det där med sågningar däremot… För flera år sedan skrev jag en rejäl sågning av en svensk fantasybok på Catahya.net. Den har jag haft dåligt samvete för i efterhand, att jag var så hård. Den svenska fantastikvärlden är ju så liten, risken är stor att han har läst den. Isch. 🙁
Jag håller med dig om att det är ett större ”problem” att de i ens närhet vet att man skriver och var än att alla vet vad man heter. Det kan uppstå spännande krockar mellan ens bloggpersona och ens ”vanliga” jag i sådana situationer där man inte tänkt till före 😉
Det är hög igenkänning på hur det dåliga samvetet hänger i rätt länge. Men man kan ju argumentera för att du som lidit över detta i flera år troligen haft det jobbigare än han (även om han läst det) och därför inte behöver ha dåligt samvete längre 😉
Det kändes konstigt att upprätthålla en anonymitet och det gick liksom inte i längden, som du skriver. Det känns fint att vara öppen.
Vad fint att du trivs med din öppenhet! Jag tror som du att man med tiden ofta rör sig bort från anonymiteten och att det verkligen inte behöver vara något dåligt.
Intressant diskussion. Jag gillar att vara anonym (och ska inte sticka under stol med att mystiken lockar mig…), även om det nu finns några stycken som jag träffat på en bloggträff som vet hur jag ser ut. Om någon som känner mig läser min blogg, så känner de nog igen mig också. Däremot vill jag inte att min blogg ska kopplas samman med mitt riktiga namn – inte för att jag inte står för det jag skriver (inklusive sågningar), utan för att jag vet att en massa människor som jag träffar i jobbet googlar mitt namn, och kollar upp mig i förväg. Jag har helt enkelt inte lust att mitt professionella jag direkt kopplas samman med mina privata och nördiga tankar om läsande och böcker.
Jag har (för läääääänge sen i mitt liv) erfarenhet av att folk som jag inte kände läste om mig i tidningen (vi behöver inte specificera precis vad det var, men något som gjorde att jag uppmärksammades positivt och blev lite av en kändis i det lilla samhälle där jag växte upp) och helt plötsligt visste ”alla” en massa om mig, utan att jag visste vilka de var, eller visste något om dem. Det var en obehaglig upplevelse, och jag är inte angelägen om att upprepa den.
Jag tror ärligt talat att jag skulle sluta blogga (och ta bort bloggen) om mitt riktiga namn började blandas in. Jag vill INTE det. Om någon av mina närmaste bokbloggskolleger är vansinnigt nyfikna på vad jag egentligen heter (några vet det redan) så får de dock gärna mejla mig. Det är liksom inga problem med att de som känner mig vet vem jag är.
Det där med googling på namn är väl en av de saker som får mig att låta bli att lägga ut mitt hela namn på bloggen, jag vill skilja från den del av mitt liv där jag skriver min blogg och den del där jag söker jobb, forskar osv. Det har inte för mig heller något med att göra att jag skäms eller inte står för det jag skriver men bloggen är skön som plats dit man kan dra sig tillbaka ibland. Nu vet jag ju att vissa personer i den delen av världen läser bloggen och vet att den är min men iom att inte ”alla” vet så kan jag intala mig att jag fortfarande är anonym 😉
Det går ju att vara väldigt personlig men ändå anonym. Jag skulle egentligen kunna vara öppen med vem jag är om jag inte ville skriva mer om arbetsrätt och gamla jobberfarenheter osv, det är nog därför jag vill behålla min profil lite så hemlig. Det är väl just sånt som är det mest känsliga i min blogg….Men intressant inlägg hur som helst!
Det blev en väldigt intressant diskussion som jag är oerhört glad över. Spännande att läsa om allas olika tankar kring öppenhet och anonymitet, det är tydligt att alla har många tankar kring detta och att var och en har sin egen motivation att välöja det ena eller det andra – eller mittemellan… Själv förblir jag nog mittemellan ett tag 🙂
Har tagit ett stort kliv bakåt eftersom jag inte alls upplever att det är A… som bloggar utan just Lyran. Inställningarna på Bokmässan är ändrade och jag heter nu återigen Lyrans Noblesser 🙂