Det där med vampyrfilm…

… verkar ju inte helt lätt…

Jag har precis läst en kvällskurs om vampyrer i litteratur och film. Det är ju den som fått mig att slutligen läsa såväl Dracula som Carmilla och Låt den rätte komma in. Det är ju ingen högoddsare att jag gillat kursen och att jag glatt läst mina vampyrböcker (även om jag måste erkänna att en viss vampyrmättnad börjar infinna sig) men när det kommer till tittandet är jag tydligen väldigt kräsen. Buffy the Vampire slayer står fortfarande ohotad på vampyrtronen (och på tv-serietronen över huvud taget). Det händer att jag hänger mig åt tv-serien Vampire Diaries någon gång också men filmerna… Herregud filmerna….

Vi har, i kursen, sett Nosferatu (en adaption av Dracula) från 1922, Coppolas variant av Dracula och den tyska Vampyre (oerhört löst baserad på Carmilla) av Dreyer från 1931. Nosferatu var ganska trist men ändå lite intressant ur ett filmhistoriskt perspektiv. Dreyers Vampyre tyckte jag väldigt mycket om med sin drömska stämning men där skymtade vampyren förbi bara i korta sekvenser. I Coppolas Dracula får man ju å andra sidan en hel del vampyr för pengarna men den fick jag faktiskt lov att snabbspola på slutet. Den kändes väldigt 90-tal (den hade inte åldrats väl med andra ord). Det finns en hel del erotiska stämningar i romanen men inte i närheten av vad Coppola hittar på med vad jag måste säga smått parodiskt resultat (nu ska jag säga att jag var den enda som förfäktade denna uppfattning på kursen och alla andra gillade filmen så det är troligen mig det är fel på). Att han dessutom humaniserar Dracula, gör honom kär och sårad är ju en tolkning som står en filmskapare fritt att göra men för att komma från någon som så gärna vill knyta filmen till romanen (filmen heter ju faktiskt till och med Bram Stokers Dracula) känns det ju som ett märkligt och stort avsteg från romanförlagan…

Jag har sett en del andra vampyrfilmer också men de griper sällan tag. Jag vill helt enkelt läsa och inte se mina vampyrer. Det har nog med fantasin och skräcken att göra, vampyrer ska vanligtvis vara läskiga i filmer men när man väl får se dem så är de ju sällan det. Följaktligen föredrar jag vampyrfilmer där man ser så lite som möjligt av vampyren eller där de serveras med en ganska rejäl dos humor och självdistans (som i Shadow of the Vampire, Buffy och From dusk til dawn exempelvis).

Hur är det för er övriga vampyrnördar – gillar ni både böckerna och filmerna? Har jag sett ”fel” filmer? Finns det några riktigt bra vampyrfilmer – egentligen?

17 tankar på “Det där med vampyrfilm…”

  1. Det är väldigt ont om bra vampyrfilmer. Jag gillar verkligen Coppolas Dracula, men den har sina mindre bra sidor också. Interview with the Vampire var en av mina absoluta favoritfilmer när jag var yngre, men nu har jag inte sett den på väldigt länge och vet inte vad jag skulle tycka nu.

    Och de actionbetonade vampyrrullarna har ju sällan hela paketet. T.ex. Underworld är snygg och underhållande, men mycket hjärna har den inte, och dess uppföljare ännu mindre. Nya Daybreakers är också snygg men är rent korkad.

    Sedan finns det ju två sevärda vampyrfilmer på 80-talet. Lost Boys är trevlig. Near Dark är också bra, men lågbudget och med en del luckor.

    Svara
    • Interview with the Vampire gillade jag också när jag såg den för (skrämmande) länge sen, vet inte vad jag skulle tycka nu dock. Det känns som att man annars måste acceptera att man inte kan få allt. Det kan vara roligt och b-igt eller seriöst och kanske skrämmande men inte allt på en gång…

      Svara
  2. Sen är ju Låt den rätte komma in bra! Men jag glömmer alltid bort den för att den är så otypisk bland vampyrfilmer. Ska bli intressant att se den amerikanska versionen.

    Svara
    • Ja, ”Låt den rätte komma in” hamnar inte automatiskt under kategorin vampyrfilm för mig heller eftersom den handlar om så mycket annat också. Den är ju visuellt sett oerhört snygg men jag upplevde den som lite tom innanför skalet. Jag tror att det dels berodde på att jag då inte läst boken och på att jag såg den vid lite fel tillfälle. Jag var lite oförberedd på vad jag skulle få se och mådde väldigt dåligt av den faktiskt vilket ju i och för sig motsäger det jag inledde med – att den kändes tom. Berörde mig gjorde den ju uppenbarligen men jag skulle inte säga att det är en älskansfilm för mig. En omtittning kanske skulle få mig att ändra mig men jag drar mig lite för att se den igen faktiskt.

      Svara
  3. Roligt! Jag har både läst och sett allt du nämner och jag gillar även om det mesta var för länge sedan, för mig med. herzog gjorde en remake av gamla Nosferatu på 70-talet som jag ahr för mig att jag tyckte var för läskig för mig. Ev förfärlig scen där han förvandlas till en flock råttor är det en råttfobiker som jag minns mest. annars är ju Lost Boys oerhört fin, men det är nog rätt mycket tonårsnostalgi inblandad i uppskattningen av den också..

    Jag håller faktiskt med dig om att det är lite kontigt att Coppola tog sig så väldigtm ycket konstnärliga friheter med Dracula när han ni ändå valde att kalla den just för Bram Stokers Dracula. Jag tyckte mycket, mycket om boken och filmen också, men de är verkligen väldigt olika. Inte säker på att jag gillar Coppolas vampyr bättre även om det är Gary Oldman…;)

    Svara
    • Absolut inget ont om Gary Oldman, han är ju en eminent skådespelare och hans porträtt av greven är filmens behållning för mig men det är ju inte Stokers Dracula direkt…

      Remaken av Nosferatu har jag inte sett men råttscenen låter ju inte så mysig… ”Lost boys” har jag inte heller sett men den är jag väldigt sugen på att se eftersom den verkar falla inom min ram för humoristiska och självdistanserade vampyrfilmer 🙂

      Svara
  4. Jag håller helt med Maria om att det är dåligt med bra vampyrfilmer. Lite konstigt, med tanke på hur många bra böcker det faktiskt finns. Överlag tycker jag att vampyrer har fungerat bättre i tv-serieformat (som Buffy eller True Blood) än i filmformat, kanske för att fokus där snarare hamnar på relationer än på action?

    Svara
    • Det ligger nog något i det. Tv-serierna har ju också möjlighet att utveckla såväl karaktärer som intrig vilket kan göra vampyrskildringen mer mångbottnad. En vampyr i True Blood finns ju sällan där enbart för att vara skrämmande utan har ju vanligen en annan roll i handlingen också. I en film har man ju kortare tid på sig och måste renodla på ett annat sätt. Man måste på ett annat sätt välja mellan action och relationer medan man i en serie kan få plats för båda även om tyngdpunkten vanligen ligger på relationerna.

      Svara
  5. Jag håller med dig om att vampyrfilm inte är helt lätt, det tenderar att bli för B eller alltför pretentiöst. ”Buffy” är nog för mig det enda som håller måttet med humor, spänning, kärlek och visst, ett eller annan riktigt töntigt monster men det vägs upp av alla oförglömliga repliker. Blev riktigt sugen på att stoppa in en säsong i DVD-spelaren och se några favoriter 🙂

    Skulle förresten tipsa om en film med vampyrer, ”30 Days of Night”. Den fungerar om man gillar skräckfilm och försöker inte lägga ett romantiskt skimmer över huggtandsförsedda levande döda.

    Svara
    • Ja, Buffy funkar ju riktigt bra (trots vissa b-iga monster 😉 ). ”30 days of night” vore kanske något, den ska ju vara riktigt läskig har jag hört…

      Svara
  6. Jag gjorde en lista med de tio bästa vampyrfilmerna för ett par månader sen. Herzogs ”Nosferatu” som Bokomaten nämner finns med.
    Där finns i och för sej med ett par av de du klagar på.
    Egentligen tycker jag vampyrfilmgenren har en del starka filmer. Jämfört med exempelvis varulvsfilmsgenren. ”Carmilla” finns det många filmer som bygger på. Bland annat ”Vampire Lovers” en av de bättre Hammer Horror-filmerna. Den tjeckiska ”Valerie and her week of wonders” (som inte är med på min lista men som borde vara det) delar vissa av ”Carmilla”s teman utan att direkt bygga på den.
    Hur pass löst Dreyers ”Vampyr” bygger på ”Carmilla” är egentligen lite oklart. Då inte hela filmen är bevarad.

    Svara
    • Jag hade ingen aning om att det inte är hela Dreyers film som finns bevarad, intressant – hade ju onekligen varit intressant att se vad som finns av Carmilla i det icke återfunna (och den filmen tyckte jag ju verkligen om dessutom.

      Jag ska ta mig en titt på din lista för det verkar ju onekligen som att jag missat en hel del, Herzogs Nosferatu hör väl dessutom till vampyrnördskanon… När det gäller Carmilla så är det inyte förvånande om många bra filmer bygger på den eftersom det är en riktigt intressant bok som förtjänar all uppmärksamhet och analys den kan få.

      Svara
  7. Nej, tyvärr finns det inte så många bra vampyrfilmer.

    Jag håller med föregående talare om att Lost Boys och Near Dark är ljuvliga 80-talsvampyrrullar. Interview with the Vampire är underbar med sina stora gester, likaså Bram Stoker’s Dracula, tycker jag.

    Själv är jag ju också svag för Blade – en svårt underhållande film med Stephen Dorff som bad guy – och jag gillade även Blade II. Men det är ju mer kul dumaction!

    30 Days of Night och Herzogs Nosferatu gillar jag också!

    Måste även tipsa om The Hunger med Susan Sarandon, Catherine Deneuve och David Bowie.

    Sedan finns ju de här filmerna som handlar om folk som bara kanske är vampyrer. (De beter sig som vampyrer men det är oklart om de bara är tokiga eller om allt är en symboool)

    Martin minns jag som bra. Ferreras The Addiction är en väldigt underlig film – svartvit med Lili Taylor, Cypress Hill-musik och vampyrer som diskuterar Nietzsche. Inget jag skulle rekommendera kanske (tycker Ferrera är rätt överskattad …). Vill varna för Vampire’s Kiss med Nicolas Cage. Visst, det var intressant att ha sett Cage stumfilmsspela och äta levande kackerlackor (kommentarspåret var också kul) men det är verkligen inte en bra film – ett misslyckat försök till en svart komedi.

    Svara
    • Alltså, de sista filmerna jag nämnde var exempel på filmer där folk eventuellt är vampyrer, det blev ett konstigt mellanslag där mellan paragraferna såg jag. 🙂

      Svara
      • Även om det kanske inte finns så oerhört många ”bra” vampyrfilmer så verkar det ju ändå finnas en hel hög som är intressanta på ett eller annat sätt så jag ger inte upp helt och hållet. Flera av de tips jag fått från dig och andra kommer helt klart att tas upp för att utöka min vampyrfilmsallmänbildning.

        Och visst, jag ser tjusningen med en kackerlacksätande Nicholas Cage men jag håller mig nog undan faktiskt 😉

        Svara
  8. Nej, jag haller med foregaende kommentarer – det ar ont om bra vampyrfilmer! Oftast for mycket action for att att det skall bli riktigt bra, aven om jag visserligen ar oerhort fortjust i det med…

    Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.