låt den rätte komma in

Bättre sent än aldrig säger de ju de som vet. Till slut, efter att ha läst alla Ajvides romaner har jag då till slut kommit ända fram till debuten, vampyrboken (ironin i det…). Den som av många anses vara hans bästa. Kanske bör jag förklara mig… Jag har inte läst den här boken tidigare för att 1) min man sa när han läst den att jag, som är så lättskrämd och mörkrädd inte borde läsa den 2) filmen avskräckte mig lite (den är snygg men oerhört jobbig att se) och 3) allmän läshajp gör saker med mig (jag vill helt enkelt inte läsa böcker som alla andra älskar…). Anledningen till att jag nu läste är min vampyrkurs. Tack för det vampyrkurs!

Ni kan väl handlingen? Blackeberg, november, Oskar (mobbad) möter Eli (mystisk, nattlig). Vänskap, död, uppdagande, mer död… I korthet.

Ajvide är mästerlig på att berätta en bra historia. Karaktärerna är rakt igenom intressanta. Jag älskar Virginia och Tommy och Lacke. Eli som är god och ond och bortom det, Oskar som slåss mot sig själv och sina plågoandar, Oskars föräldrar som försöker och misslyckas. Till och med de karaktärer som blixtrar förbi får mejsla sig fram en aning innan de försvinner. Snyggt, fint, bra. Jag är oerhört fascinerad av Håkan också, inte så att jag gillar honom för det kan man faktiskt inte, men han är intressant. Drivkraften, kärleken som är så förvriden och vidrig men ändå någonstans är kärlek. Alla scener med honom (och Eli) bränner och säger något viktigt om att ingenting är enkelt.

Så är den Låt den rätte komma in Ajvides bästa roman? För att ta det långa svaret: jag älskade Människohamn när jag läste den. Alltså febrigt, kan inte andas-älskade men de senaste månaderna har jag märkt att den bleknat för mig. Var den så fantastisk egentligen? Den lyser inte längre för mig. Lilla stjärna var en oerhört jobbig bok på ett annat sätt – svart. Den känns viktig, jag berördes starkt av den och jag tror att jag har kvar samma känsla för den nu som jag hade när jag läste. Hantering av odöda är en stundtals fenomenal bok som sackar ordentligt i vissa partier. Så vad blir mitt svar då – jo, som det känns nu, alldeles efter läsningen så är nog Låt den rätte komma in Ajvides bästa roman. Jag gillar den skarpt och är glad att jag till slut tog tag i denna blinda fläck på vampyrkartan. Hur jag känner om ett år är dock en annan femma…

~Ordfront, 2005~

15 Replies on “låt den rätte komma in

  1. Är det nu du ska bjuda på fiktivt bubbel? Jag tar gärna ett glas. 🙂

    Intressanta tankar kring läsupplevelser. Jag läste “Låt den rätte komma in” precis när den kommit ut, innan John Ajvide Lindqvist blev John Ajvide Lindqvist, mannen som väckte liv i den svenska skräckgenren. Just därför gick jag in i läsningen väldigt förutsättningslöst och gillade också väldigt mycket. Vid läsning av hans senare böcker har läsningen förebådats av en massiv förhandshapj, och vi vet ju båda hur det kan gå… Jag gillar också “Låt den rätte komma in” skarpt, kanske mer som skildring av utanförskap och kärlek/vänskap mot alla odds än som skräckroman (även om den är fruktansvärt ruggig). Frågan är dock om inte “Hanteringen av odöda”, trots ojämnheten, ligger ännu närmare hjärtat. Där närmar sig Ajvide något som är otroligt svårt att värja sig från: hur kärleken till, beroendet av, närstående kan överbrygga allt – och hur vi ibland faktiskt bara borde släppa taget, hur ont det än gör. Jag tänker (förstås) särskilt på skildringen av pappan och den lille pojken. Då läste jag ändå “Hanteringen…” innan jag fick barn! Vågar knappt tänka på hur jag skulle reagerat nu.

    Sen tycker jag att novellsamlingen “Pappersväggar” är rätt underskattad. Inledande “Gräns” hör till det absoluta toppskiktet av Ajvides produktion. “Människohamn” tyckte jag spårade ur lite mot slutet, men det säger sig självt att jag älskade Smithsspökena. “Lilla stjärna” var rent stilistiskt och tematiskt hans bästa bok hittills och otroligt otäck, även om jag saknade de rena skräckelementen. Nu skulle jag vilja ha en roman av Ajvide som kombinerar den bultande hjärtat för utanförskapet med språkmagi och – snälla? – lite härlig old school-skräckkänsla. Borde kanske läsa om “Låt den rätte…” medan jag väntar?

    1. Absolut, jag har ställt ut lite på ett bord till höger här, det finns snittar också…

      “Hantering av odöda” ligger mig väldigt varmt om hjärtat också, så nära mig faktiskt att jag inte riktigt vågar bedöma den mer objektivt. Jag läste den nämligen sittande i min läsfåtölj, ammandes min då två månader gamla dotter. Du kan ju tänka dig! Den skildrar allt det där du beskriver på ett så påtagligt och smärtsamt sätt att jag i och för sig ser ojämnheten men inte lägger så stor vikt vid den. Den kommer troligen alltid att ligga närmast hjärtat samtidigt som jag blir oerhört sårbar och tårbenägen varje gång jag tänker på den (kyrkogårdsscenen… Och båtscenen mot slutet…).

      Jag hade också svårt att hänga med i slutet på Människohamn och jag tror att det är därför min upplevelse av den bleknat med tiden. Och Lilla stjärna är helt klart hans största bok om man ser till språket men den är också lite kylig. Jag vill också gärna ha skräck i kombination med värme och hjärta nästa gång.

      Det vore roligt att höra hur du skulle uppleva Låt den rätte… vid en omläsning!

      1. Ajajaj, det gör ont i hela kroppen bara jag tänker på “Hanteringen av odöda” som amningsläsning! Observera dock att jag absolut hade gjort samma sak om den kommit ut när E & A var nyfödda… 🙂

        Förstår vad du menar med kylan i “Lilla stjärna”. Det är nog skildringen av Theres och hennes tillstånd – tillslutet, psykotiskt och ja, kyligt – som smittar av sig, eller vad tror du? I synnerhet de otäcka scenerna är ju präglade av en oerhörd kyla och distans. Däremot tycker jag det märks att författaren verkligen känner för flickorna och deras utanförskap, så nog finns det hjärta. Också. Håller dock helt med: mer skräck nästa gång!

        1. Skönt att höra att det finns fler “skadade” föräldrar med smak för morbid amningsläsning 🙂 Jag läste “Skulptrisen” av Minette Walters också…

          Ja, det är nog skildringen av Theres och hennes värld som ger mig känslan (+ de läskiga och distanserade otäcka scenerna). Theres i sig är ju så distanserad och avstängd från världen – hon letar ju efter kärleken (kärleken som sak dock, inte som känsla) men kan liksom inte se den när den finns där annat som påtaglig mörk rök. Jag tror verkligen att Ajvide känner med flickorna och han får ju mig också att göra det men det som är riktigt skrämmande i den boken är för mig just den där kylan kring flickorna som gör att kärleken aldrig riktigt når fram till dem. Man vågar liksom inte ens vilja krama dem för att göra allt bättre…

        2. Håller med dig om att den är den bästa! Fast då har jag inte läst Lilla Stjärna.

          Jag tyckte Människohamn var ojämn. Och jag älskade inte Smithsspökena. 😉

    2. Jag hade “lilla stjärna” som ammninsläsning.. lite taskig timing?
      Novellen “gräns” är nog min favorit med Människohamn som tvåa (äve om den bleknat lite för mig med tyvärr)

      1. “Lilla stjärna” måste om möjligt vara ännu värre att läsa som amningsläsning även om den inte handlar om små barn, burr… Det är intressant att “Människohamn” bleknat för oss båda. Jag tror att det beror på (iaf för min del) att man sugs in så oerhört i den till en början och att mn blir så väldigt skrämd och sen på slutet tappar den så väldigt mycket att man känner sig lite övergiven av författaren. I alla fall upplevde jag det så.

  2. Jag håller med dig i det där sista du skriver, hur hans böcker är bra på så olika sätt (för det är de ju!) Jag tycker också att Låt den rätte komma in är hans bästa, men Lilla Stjärna är nog den absolut svartaste och hemskaste medan Människohamn skrämde mig mest. Av novellerna i Pappersväggar är nog Evig/Kärlek min favorit. Ska bli mycket spännande med den nya novellsamlingen!

    1. Jag håller med – Lilla stjärna känns absolut som den svartaste och hemskaste och “Människohamn” skrämde verkligen vettet ur mig på sina ställen. När det gäller “Pappersväggar” så får jag nog göra en omläsning inför den nya samlingen som kommer i vår…

  3. Nu gör jag en bekännelse här.Har inte läst Låt den rätte komma in än.Kanske dags för det nu.:)Fast jag är ju lättskrämd förståss.;PHoppas jag inte kommer drömma mardrömmar.:)

    1. Jag hade ju inte heller läst den förrän nu delvis beroende på att jag också är ganska lättskrämd. Men om du läser den på dagtid så går det nog bra, den är ju väldigt bra…

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.