En liten uppdatering

Den senaste veckan har varit totalt delvis underbar, delvis alldeles galen i den inte så fiktiva världen. Vi fastnade förstås i London eftersom vi skulle ha flugit från Heathrow på måndagen. Istället fick vi ägna några extra Londondagar åt att oroa oss över om vi skulle hinna hem till julfirande med barnen eller inte. Tack och lov kunde vi flyga till Köpenhamn i torsdags och hann efter en övermänsklig språngmarsch genom Kastrup med ett försenat flyg till  Göteborg. Vi kunde alltså ägna julaftonen åt att krama barnen och lugna ner oss en smula. Jag återkommer med detaljerad redogörelse för Londonvistelsen och gjorda inköp någon gång i mellandagarna då jag också ska svara på alla kommentarer. Till dess önskar jag alla en fortsatt God Jul!

Ögonbindeln

Jag idkade parallelläsning med denna och Paul Austers Illusionernas bok och har glatt kunnat konstatera att det fungerade alldeles ypperligt. Deras ofta kringelikrokiga sätt att nå fram till en viss punkt överrensstämmer liksom den ofta febriga stämningen. Ögonbindeln är Siri Hustvedts debut och eftersom det är också min läsdebut när det gäller romanförfattaren Hustvedt så kan jag inte säga så mycket om hur den förhåller sig till resten av hennes produktion. Jag får helt enkelt nöja mig med att säga något om boken i sig.

Iris Vegan är litteraturstudent med problem. Hon lider brist på pengar och ett fungerande förhållande samtidigt som hon också har sjukdomsproblem. Vi möter henne först när hon förtjänar sitt uppehälle genom att hjälpa en man att beskriva en död kvinnas föremål. Stötvis utvecklas historien och beskrivningarna av Iris mystiska och ofta märkliga möten och upplevelser till att handla om beröringspunkten mellan inre- och yttre liv. Och om ständiga och förvirrade försök att hitta fram till sig själv.

Hustvedt slänger sin läsare fram och tillbaka i tiden och det är först mot slutet man anar hur allt hänger ihop. Om ens då. Det här är en bok med fler frågor än svar och det gillar jag ju som vanligt väldigt mycket. Det finns förstås någon slags slut men det är på intet sätt definitivt eller förklarande. Ögonbindeln har definitivt gett mersmak och jag kommer med all sannolikhet läsa hela hennes produktion i sinom tid. Jag tror att jag ska läsa i kronologisk skrivordning och således ge mig på Lily Dahls förtrollning härnäst.

~Tidens förlag, 1992~

Stängt på grund av London

Idag åker vi till London för att se valda historiska sevärdheter (jag  kräver Tower of London sen är jag nöjd på den fronten) och besöka bokhandel efter bokhandel efter bokhandel. Och så blir det lite pub, lite tindrande juldekorationer och allmänt mys. Rapport med utförliga detaljer om eventuella (who am I kidding?) bokinköp och upplevelser utlovas.

PS: För dem av oss som undrar så utgörs min reselektyr av alldeles, alldeles underbara Moab is my washpot av underbara, underbara Stephen Fry DS

Jag har fått en julklapp!

Efter att ha kämpat mig fram 16 mil med bil för att lämna barn hos mina föräldrar inför den stundande Londonsemestern så behövde jag verkligen en trevlig överraskning i brevlådan när jag kom hem. Döm om min förvåning och barnsliga glädje när jag hittade en julklapp från min pocketkedjekompis Marie. Med en jul- och grattis till avhandlingen-hälsning fick jag en hel packe snygga penguinpennor och en välbehövlig läsdagbok. Jättefina presenter sådär oförhappandes, jag blir alldeles varm i hjärtat av omtanken. Tusen miljoners tack Marie du har verkligen gjort min dag 🙂

Jane Eyre

Äntligen tog jag mig tiden att läsa ut den fullkomligt spektakulärt underbara Jane Eyre. I och för sig borde jag kanske, för den snygga statistikens skull ha sparat några sidor till nyårsafton så att jag kunnat avsluta året med en fullpottare i mitt inofficiella betygssystem. På så vis hade jag kunnat avsluta 2010 med en (nästan) lika stor läsupplevelse som jag inledde med (Wolf Hall förstås). Men bra böcker kan inte vänta hur länge som helst så nu blev den i alla fall utläst. Och nu vill jag helst läsa om den genast – på originalspråk, gärna i utgåvan som syns på bilden (vilken tyvärr inte står hemma i bokhyllan och väntar på mig)…

Som vanligt är det svårt att tycka till om en bok som man tycker mycket om och särskilt när det är en riktig klassiker. Så det blir ingen ”riktig” recension det här utan mer av en lista över allt jag tycker om med den här boken.

Språket – inte på ett enda ställe hakar det upp sig eller känns fel. Nu har ju jag läst en (bra) översättning men jag är väldigt sugen på att läsa den i orginal också.

Karaktärerna – framförallt Jane och Rochester som är flerdimensionella, fula, irriterande och älskansvärda rakt igenom. Det finns en hel del att störa sig på hos de flesta personer som förekommer i boken men just det gör dem vardagliga och fina.

Känslan – En av de saker jag ofta tänker på är att boken känns väldigt modern samtidigt som den naturligtvis (och tack och lov) också bär sin historiska prägel. Jane Eyre är i mycket ett politiskt brandtal för en stark kvinnas rätt att vara sig själv. Det gillar jag förstås väldigt mycket tillsammans med allt det andra.

Platserna – Alla platser är så väl beskrivna att det känns som att jag också är där.

Mysfaktorn – Fåtölj, filt, te + Jane Eyre = komplett njutning

Finns det då något som inte faller mig i smaken med den här boken? Njae, slutet är väl inte helt… hundra. Jag gillar ju att det går som det går men inte direkt hur det går till. Jag tänker inte avslöja något för de fåtaliga som ännu inte läst genom att säga så mycket mer än så men helt nöjd är jag inte. Jag överser dock gladeligen med det och utnämner Jane Eyre till 2010 års mest långvariga läsupplevelse (jag började läsa den här någon gång i våras) och en av de starkaste.

~Albert Bonniers förlag, 2001~

Legend

Det här skulle kunna vara den mest dystopiska bok jag har läst. Jag har räknat ljuspunkterna och glimtarna av bestående hopp och fått dem till sammanlagt 0 stycken. Det totala mörkret har sänkt sig över världen och det finns banne mig inte något hopp om att det någonsin ska ljusna. Det betyder naturligtvis att Legend som skildrar denna värld är en i min mening smått underbar bok.

Min relation till Legend, eller som den heter i original I am Legend, är relativt lång och mycket krokig. Första gången jag hörde talas om den var i samband med filmatiseringen av den där Will Smith-filmen (som jag inte sett). Då trodde jag att det var en zoombiefilm/bok (vilket jag faktiskt inte är ensam om, läs Annas inlägg på bokstävlarna och även kommentarerna så ser ni att jag är i ypperligt sällskap när det gäller det missförståndet). Att boken i själva verket var en vampyrskildring fattade jag först i somras när jag läste baksidestexten under ett långdraget besök på SF-bokhandeln. Då hamnade den förstås på min läslista och nu när den dessutom kommit i svensk översättning så har jag slutligen kommit mig för att verkligen läsa den.

Robert Neville är den sista överlevande människan efter en mystisk och aggressiv smitta som berövat honom allt. Han är dock inte ensam utan tvingas hantera och skydda sig mot smittans offer – vampyrerna, de blodtörstiga, de som kommer till hans hus om nätterna…

De inledande 100 sidorna är fenomenala, sen blir boken mer ordinär (men fortfarande bra) ett tag innan det mot slutet blir fenomenalt igen vilket lämnar mig med ett mycket gott helhetsintryck av boken. Jag är särskilt förtjust i hur Robert snöar in på vetenskapen i sina försök att förklara smittan men hur det sedan visar sig att vetenskap inte kan ge alla svar. Slutet är bra och tänkvärt med sin extraskruv men det kan jag ju inte säga så mycket mer om utan att förstöra för dem som inte läst. Jag får nöja mig med att diskutera med min man som var den förste att slänga sig över recensionsexemplaret när det kom 🙂

Boken skrevs som en framtidsskildring (den utspelar sig på 1970-talet) 1954 och det märks framförallt i den inte helt moderna kvinnosynen (och manssynen också för den delen). Men jag blundar för det i det här fallet och tycker att detta är en helt igenom klaustrofobisk och intressant dystopi som ställer en rad viktiga frågor. Och som alla goda vampyrberättelser handlar den inte om vampyrer utan om människor och civilisation. Legend är precis som The Passage en bok som jag varmt rekommenderar alla vampyrofrälsta att läsa. För vamptokar som, liksom jag, i alla fall temporärt tappat intresset för human- och romantikvampyrerna passar den också ypperligt.

Och så till sist – hur snygg är inte den svenska utgåvan? Det som inte syns på bilden här är att boksidornas kanter är svarta – bara en sån sak… Älska detaljer!

~Styxx Fantasy, 2010~

Förvarning

Jag vet att det finns de som tycker att det är tråkigt när bokbloggare snöar in på recensioner och inte skriver om så mycket annat. Sådana bloggläsare kan härmed se sig varnade för det är precis vad som kommer hända här de närmaste veckorna. Jag har en hel del böcker på lager som jag inte hunnit recensera än och eftersom jag väldigt gärna vill inleda det nya bloggåret på ett blankt blad med så få eftersläntrande recensioner som möjligt så är det hög tid att skriva och publicera dem nu. Jag ska förstås varva med andra inlägg också (även jag måste ju få göra en sån däringa årsbästalista till exempel) men anse er nu förvarnade om att det kommer bli en hel del recensioner framöver. Det blir nog en redan i eftermiddag…

The Woman in Black

Jag är mörkrädd. Bara så ni vet, riktigt mörkrädd. Det var värre när jag var yngre men jag är fortfarande rätt lättskrämd. Något märkligt kan tyckas med tanke på att jag läser skräck och vampyrer i långa rader och forskat om barnamord i typ 10 år… Tänk er dessutom följande scen så förstår ni att jag inte dragit lärdom av denna rädsla (eller låter den hindra mig om vi ska tolka det snällt): Mulen lördag i december. Maken är bortrest, barnen vill inte veta av mig utan leker glatt i hela huset. Jag har just läst ut en tjock bok och ska hitta något mer behändigt. Gärna något engelskt eftersom jag ska till London om några veckor. Jag scannar bokhyllan efter någon av alla de där böckerna jag köpt men inte hunnit läsa. Hittar till slut en tunn och behändig liten sak. En spökhistoria. Som jag ägnar hela eftermiddagen åt. När mörkret sänker sig över landskapet. Och den handlar alltså om spöken och övergivna hus. På den högst läskiga engelska landsbygden. Och den är dessutom bra = skitläskig. Och jag saknar vuxet sällskap. Inte så klokt kan tyckas…

Tack och lov blev jag bara temporärt traumatiserad och kan nu berätta för er att ni nog måste läsa den här högst kusliga bok. Och se dessutom så fin den är så förstår ni ännu bättre. En advokat skickas till en liten stad för att reda upp den pappersrelaterade röran efter en kvinnas död. Han åker ut till hennes nu tomma (eller?) hus för att utföra arbetet så snabbt som möjligt. Men naturligtvis händer det oförklarliga saker i det här huset. Har ni läst Främlingen i huset så förstår ni känslan men det här är obehagligare, betydligt mer skrämmande och dessutom alldeles oerhört sorgligt. Slutet är obeskrivligt läskigt, det var nog där jag trots allt blev lite mer uppskrämd än vad som är helt nyttigt.

The Woman in Black är en sidvändare av det kortare slaget varför man med fördel kan läsa den över en helg vilket jag också tror att den vinner på. Den klaustrofobiska känslan som kan infinna sig när man läser riktigt intensivt är bara till fördel när man läser en så tät berättelse som denna. Att den är snabbläst betyder dock inte att man släpper den i första taget. Tro mig, jag hör fortfarande skriken över den avlägsna ödemarken vissa kvällar…

Så jag blev naturligtvis relativt vettskrämd efter att ha läst ut boken och kvällens läskigaste ögonblick var när barnen somnat och jag ensam skulle ta mig ut ur deras rum på den nedsläckta undervåningen till övervåningens ensamma mörker. Mysbelysning? Skulle inte tro det…

~Vintage, 1998~

En skugga blott och vitklädd med ljus i hår och…

Som Enligt O redan hunnit rapportera har vi varit en liten tapper skara (förutom Linda har också jag och Helena ingått – jag sa ju att den var liten…) läst En skugga blott av Maria Lang i någon sorts realtid. För Linda var det första mötet med Maria Lang, för mig och Helena var det inte riktigt det. Vi är båda Langnördar och omläsare av rang och jag har läst En skugga blott åtminstone 10 gånger, möjligtvis fler. I år var nog ändå första gången (vilket i sig naturligtvis är anmärkningsvärt) som jag visste från första sidan vem mördaren var och således kunde hålla uppsikt över honom/henne från första stund. Mycket intressant. Annars handlar ju omläsningsglädjen mest om igenkänning, trygghet och det underbara i att få befinna sig i en tid som stannat upp.

En skugga blott utspelar sig mellan den 5 november och den 13 december och det gav onekligen en extra krydda till upplevelsen att läsa boken under just den perioden. Ännu bättre blev det då boken till stora delar handlar om ett avhandlingsmanus och forskandets och disputerandets vedermödor, snacka bra tajming… I början av läsningen, alltså innan min egen disputation var det faktiskt rätt jobbigt att konfronteras med just avhandlingskrånglet (ett manus försvinner dagen innan det ska gå i tryck, the horror!) men efter den 19e har det gått som en dans 🙂

För er som inte riktigt förstått det där med Maria Lang så kan jag tipsa om några böcker att läsa i realtid så att ni kommer in i det (för det måste man bara göra). Om ni är riktigt snabba kan ni kanske haffa ett ex av Vitklädd med ljus i hår på närmsta bibliotek och läsa den idag, den utspelar sig som titeln antyder just under lucia. Orkar ni inte det så kanske ni kan ge er på en av mina favoriter, Tragedi på en lantkyrkogård, som utspelar sig och således med fördel kan läsas under en julhelg.

Har ni några omläsningsfavoriter eller för den delen tips på lämpliga realtidsläsningar?

Vinnare av förstklassig julläsning är…

Först måste jag bara få säga hur överväldigad jag är över hur många som ville vinna The Passage. 25 personer har anmält intresse att få sjunka ner i soffan med denna synnerligen deprimerande men samtidigt upplyftande bok de närmaste veckorna. Oerhört glädjande tycker jag. Helst skulle jag vilja skicka varsitt ex till var och en av er men som den enkla arbetslösa bokbloggare jag är så får jag nöja mig med detta enda exemplar. Och det går till… Bokbabbel. Så maila mig (helena [at] fiktiviteter.se) din adress så skickar jag paketet så snart det bara går så att du får det innan jul!

Och en sak till: jag har fått en fråga från Lina som läst och älskat The Passage och nu vill ha tips på liknande böcker. För mig står hjärnverksamheten stilla just nu men kanske finns det någon av er andra som har några tips?