Dark Places

Jag behövde verkligen en riktigt uppslukande bok när Dark Places äntligen plockades ur hyllan och hamnade i min hand. Och oj vad den slukar. Jag är förvisso mörkrädd och rätt lättskrämd men det är sällan som böcker dröjer kvar och griper tag så länge nuförtiden. Om Dark Places drömde jag om nätterna och på Libby, Ben och Patty tänker jag fortfarande rätt ofta så här en vecka efter utläsningen. Det är i min värld ett oerhört gott betyg till en bok.

Libby Day är ingen särskilt sympatisk person. Likt Camille i Flynns första bok Sharp Objects är hon inte direkt någon väninnekandidat. Hon är kantig, hård och cynisk vilket inte är så väldigt konstigt men ändå över gränsen till vad som kan förklaras med det förgångna. Jag älskar henne!

När Libby var 7 år dödades hennes mor och storasystrar under en och samma blodiga natt. Hennes bror Ben anklagades och fälldes för massakern. Dark Places tar sin början när Libby tvingas söka i det förgångna för att hitta svaret på frågan om det verkligen var Ben som var den skyldige.

Dark Places handlar mycket om skuld. Bens skuld naturligtvis men också Libbys och kanske allra mest mamma Pattys skuldkänslor och vad de ledde till den där natten. Mitt i detta inferno av engagerande livsöden och historier är det Patty som griper hårdast tag i mig. Att genom hennes ögon se den där sista dagen och förfallet, uppleva hennes känslor inför barnen som hon inte upplever att hon tar nog god hand om. Och varför väljer hon som hon gör, hur tänker hon, varför? (Här önskar jag mig verkligen en irl-läscirkel att diskutera med, Patty vill jag verkligen prata om men utan att spoila för er som inte läst vilket är svårt…). De där sista sidorna där Pattys upplevelse av upplösningen av den där kvällen är så smärtsamma att mitt hjärta inte riktigt hämtat sig än.

Dark Places är årets hittills bästa och jag tror att den kommer behålla den tronen väldigt länge. Det är en bok som ger läslust och läsglädje men framförallt tankar och åter tankar. Det är mörkt och man mår dåligt – det är som att någon håller en i handen och drar en mot något som man vet är undergången men som man samtidigt måste se. Alla är så trasiga och verkliga i all sin litenhet. En av Flynns storheter är hur hon lyckas göra till och med barnen osympatiska men helt och hållet älskansvärda. Dessutom är hon en språkkonstnär och jag inser nu fullt ut vilket misstag det var att läsa hennes förra bok på svenska, det får bli omläsning på den…

Skymningsinferno

Ja, men titta på den! Hur snygg kan en bok bli? Och så titeln. Och så att den kom i samma paket som Jenny Diskis skitsnygga bok och lästes samma vecka. Det skulle kunna bli skönhetsöverdos på det. Och det är kanske vad det blev… För någonting stämmer inte riktigt. Först var Diskis bok ganska trist och sen var den här inte heller helt perfekt. Och återigen – det är historia, det handlar om en intressant person, det är skarven mellan religion och vetenskap och en enskild människa som kommer i kläm. Det är mörker och elände och ändå kan jag inte riktigt älska. Vad är det här?

Inledningen är faktiskt väldigt jobbig att läsa med alla korta, fragmentariska meningar och … punkter. Tack och lov kommer sedan lite mer berättande text som suger tag. Och det är i episoderna som det här bli riktigt, riktigt bra. Jónas i Danmark, den vidriga berättelsen som ligger till bakgrund till domen och förvisningen av honom och allra, allra mest i skildringen av familjen. Jonas funderingar kring sina barn och sin hustru får bokstäverna att brinna. Det är så ofantligt starkt, sorgligt och oåterkalleligt. Och ömt, vackert och varmt. Och… Det är den närheten som gör den här boken till den läsupplevelse den är mitt i allt det där som faktiskt blir lite för poetiskt för mig.

Jag är delad inför Skymningsinferno. En del av mig älskar den och en annan del tog sig aldrig riktigt in i berättelsen. Jag tror att det betyder att det här är riktigt, riktigt bra och att jag behöver en eller två eller tre riktigt långsamma omläsningar för att verkligen greppa. Och jag tror att jag kommer vilja ge den det i framtiden. Det här är en bok med potential att växa länge, länge.

~Alfabeta, 2011 / Recensionsexemplar ~

Träsk

Förhoppningsvis är vi påväg ut ur sjukdomsträsket. Barnen är tillbaka på dagis efter magsjukan, maken har släpat sig till jobbet och jag kan i alla fall sitta upprätt… Rädslan att magsjukan ska drabba också mig har släppt en aning i takt med att jag börjat inse att en megaförkylning kanske ändå är min variant av sjukdom den här gången… Som vanligt är det ju vidrigt med sjukdom och magsjuka och stirriga barn och som vanligt är det skönt att börja se slutet på eländet.

Eftersom det här är en bokblogg så måste naturligtvis konsekvenserna för läsning och bloggande utvärderas i en situation som denna. På minussidan är naturligtvis den matthet som följer på sjukdom (egen och andras) vilket har fått till följd att jag inte skrivit något av de där högeligen intressanta inläggen jag tänkt skriva (en utvärdering av Battlestar Galactica-serien bland annat, bara en sån sak…). Istället har jag kunnat publicera en hög med recensioner som jag redan skrivit (plus). När det gäller läsningen så har jag tvångsmässigt flytt in i böckernas värld så snart tillfälle getts vilket resulterat i tre utlästa böcker vilket definitivt får föras till pluskontot. Dessutom hade jag under gårdagen – när barnen var på dagis och jag fick tid att försjunka i min egen sjukdom ett tag – tid att se fem avsnitt av Dexters första säsong och börja läsa Fangland som Snowflake varit snäll nog att låna mig. Det hjälpte för idag mår jag betydligt bättre 🙂

Sammanfattningsvis har alltså sjukdomsperioden inneburit djup vidrighet kombinerad med god läsning. Lite himmel och helvete alltså komprimerat på mindre än en vecka…

Till den skrivande kvinnans försvar

Jenny Diski har i Till den skrivande kvinnans försvar skrivit en historisk roman om verkliga karaktärer, om böcker, läsning och skrivande. Dessutom är den väldigt vacker. Vad kan gå fel liksom? En hel del visar det sig…

Marie ägnar hela sin uppväxt åt böckerna i den avlidne faderns bibliotek. Hon läser, översätter och andas böcker varje dag i flera år tills hon en dag kommer över en utgåva av Montaignes essayer. Hon blir kär och efter den dagen läser hon knappt något annat. Hon talar inte om annat, tänker inte på annat… Hon skriver ett brev till Montaigne som han inte kan motstå och en motsträvig, ojämlig och lite märklig relation uppstår mellan dem. Till den skrivande kvinnans försvar handlar lite om Montaigne, lite om Maries tjänarinna och mest om Marie och hennes liv.

Bitvis är det intressant och bitvis fascineras jag av människoödena. Dessa fångande bitar kommer främst i slutet när historien berättas ur Jamyns (tjänarinnan) perspektiv. Hon är den enda av karaktärerna jag kan knyta an till. Ett av problemen för mig när det gäller den här boken är just att det inte finns någon att verkligen älska. Montaigne är bufflig och korttänkt, Marie är oerhört märklig och obegriplig – det är inte utan att jag förstår hennes bespottare mer än henne själv ibland… Maries öde är egentligen väldigt intressant och jag förstår varför det har fångat Diski men hon lyckas inte få mig att tycka om eller vilja komma närmare Marie, det är ett problem.

Det här är naturligtvis ingen usel bok men den är i ärlighetens namn lite trist… Berättelsen består mer av händelser än av personer vilket bidrar till det främlingskap jag känner inför karaktärerna. Jag blev också lite besviken eftersom jag förväntat mig att älska Jenny Diski (detta är min första av hennes böcker). Också en inbiten Diski-läsare som Bokbabbel blev besviken på denna bok men hon tipsar så entusiastiskt om reseskildringarna istället att jag helt klart kommer att läsa mer av Jenny Diski i framtiden och hoppas på att de ska lyckas fängsla mig på riktigt.

~Alfabeta, 2011 / Recensionsexemplar ~

Låt de gamla drömmarna dö

En ny bok av John Ajvide Lindkvist är alltid anledning till mer eller mindre uppsluppna hurrarop och glädjekänslor. I år får vi skräcknördar en textsamling med allehanda guldkorn att fröjdas åt. Förra året läste jag tre Ajvide-romaner vilket hade kunnat vara en överdos om det inte vore så att de alla var så väldigt bra. Ingen mättnad har infunnit sig ännu och därför var Låt de gamla drömmarna dö en välkommen och naturligtvis förskräcklig inledning på det nya bokåret 😉

En av mina favoritstunder med bra författare är i deras för- eller efterord – när de får berätta lite om sina tankar kring olika texter. Ajvide är väldigt bra på dem precis som exempelvis Stephen King (min näst största upplevelse, efter den formidabla novellen N, i Strax efter solnedgången var just Kings detaljerade efterord). Jag ska genast erkänna att jag varit en dålig recensent som inte läst samlingens alla texter. Sommarprogrammet hoppade jag över eftersom jag lyssnade på det när det sändes och då det var så bra minns det rätt bra fortfarande. Några av sketcherna är också olästa.

Men nu till det jag verkligen har läst. Till exempel har jag nu äntligen fått ta del av den beryktade Tindalos som för några år sedan var följetong i DN men som därefter inte funnits i tryck (inte som jag har hittat i alla fall, och jag har letat…). Och jag kan lugnt säga att jag är glad att jag valde att läsa den i dagsljus för i all sin intensitet så kan det vara det läskigaste John Ajvide Lindkvist har skrivit, och det vill ju inte säga lite. Den där volvon kommer förfölja mig… Och bilden av marsvinet…

Titelnovellen är troligen en av de stora dragplåstren i den här samlingen. Det är säkert många som vill veta fortsättningen på Eli och Oskars saga från Låt den rätte komma in. Ajvide ville, enligt förordet, ge sin bild av vad som hände med dem eftersom filmen antyder något som han inte tänkt sig. Det är en fin novell som egentligen inte handlar om Eli och Oskar alls men som ändå ger en glimt av dem och en tänkt fortsättning. Fint.

Min favorit är nog ändå metanovellen Ansiktsburk där den relativt vidrige författaren John Ajvide Lindkvist får det han förtjänar under en underbart hemsk filmfestival i Göteborg. Jag förstår att den var jobbig att skriva… Efter att ha Youtubat ”ansiktsburk” och sett den sjukt roliga videon som drog igång det hela blir det dessutom ännu mer absurt och roligt.

Man har det alltid rysligt trevligt med Lindkvist. Det är äckligt, kallt och blött men man är som läsare alltid trygg med författaren som vägvisare och handhållare. Jag tycker mycket om att inte bara romanerna tas på allvar och jag önskar att det varit lite mer hallå kring det här boksläppet för även om det mestadels är gammal skåpmat så är det (för det mesta) bra gammal skåpmat.

~Ordfront, 2011 / Recensionsexemplar ~

Bästisrapport

Ville bara rapportera lite kort om hur relationen mellan mig och min tänkta nya bokbästis Dark Places ser ut. Och jo då, kärleken flödar kan man säga. Vi har kommit förbi det där första lära känna-stadiet (det gick ovanligt fort faktiskt) och är nu inne på den verkligt djupa relationsbiten. Jag är kär! Och lite lätt illamående. Precis som det brukar vara såhär i början…

De döda fruktar födelsen

I höstas läste jag ju Angelologi med stigande förfäran. Den började bra men slutade mest som en irriterande gäspning. I samband med det blev jag tipsad om Pål Eggerts bok De döda fruktar födelsen som också handlar om änglar och myter men på ett helt annat sätt. På ett mer tilltalande och fantasiväckande sätt tycker jag också nu när jag läst den.

Handlingen är något komplicerad men förenklat handlar det om Susanne som söker hitta sin plats efter döden, om hennes syster Petra som försöker hjälpa henne och vännen Sebastian som utforskar och kontaktar änglar och demoner. Eggert bygger en imponerande (och ganska deprimerande…) värld i livet efter döden. Strukturen är komplicerad och ganska ofta är det lite snårigt med alla karaktärer och deras plats i det hela. 500 sidor istället för 300 hade funkat bra för mig 🙂

Bokens stora förtjänst är just det ambitiösa systembygget, förhållandet mellan de olika varelserna och ordningen, eller snarare oordningen, i livet efter detta. Jag som är svag för myter och berättelser och hur ”sanningar” skapas har verkligen en guldgruva här. Vilka är då bokens svagheter (jo, den har några sådana också)? Dialogen är inte alltid så naturlig som jag skulle vilja ha den. Samtalen blir ibland lite styltiga. En annan svaghet är just det som jag nämnde ovan – att så otroligt mycket information trycks ihop innanför bokpärmarna och att det ibland blir lite för mycket. Skildringen av Susanne och Petra och deras såriga, gemensamma bakgrund är däremot väldigt stark, där ger författaren verkligen prov på det less is more-tänkande som jag är så svag för. Vi får inte veta så väldigt mycket men vidden av konsekvenserna står ändå mycket klar. Också Sebastians bakgrund i Jehovas vittnen känns väl skildrad och ger en logisk bakgrund till hans karaktär.

En tanke som inte släpper mig under läsningen är att det här borde kunna bli ett riktigt bra spel. Eftersom jag inte är så bevandrad i spelvärlden själv så ska det väl mest betraktas som den okunniges känsla snarare än en stensäker uppmaning till upphovsmannen och förlagen 🙂

~Järnringen förlag, 2011 /Recensionsexemplar ~

Min nya bokbästis blir…

Dark Places. Eftersom Bokbabbel var först att kommentera och föreslog den och eftersom den ser så inbjudande ut i bokhyllan varje gång jag tittar och för att alla säger att den är så bra och eftersom den troligen är allt jag drömmer och hoppas på. Därför. Tack för hjälpen i mitt sökande, jag återkommer snarast med rapporter om hur vänskapen utvecklas. Nu – in i mörkret!

sökes: ny bokbästis!

Jag är för tillfället, efter några segare läsupplevelser, i akut behov av en riktigt god bok. Ni vet sådär riktigt, riktigt bra. En bok som suger tag i en, ruskar om och inte vill släppa taget. En bok som man längtar till varenda sekund man inte hinner läsa. En bok som får allt annat att blekna. En Alias Grace, The Passage eller Blonde. En bok att bli bästis med och älska hela livet. En sån, typ…

Det är inte som att jag saknar uppslag eller ens böcker i min absoluta närhet (hm, det trodde ni kanske inte heller) men jag vet liksom inte vad jag är suuugen på (sa hon med gnällig stämma). Ett i-landsproblem javisst, men likväl ett problem. Någon som har en aning om vad jag är suuugen på att läsa härnäst? Min enda ledtråd är att det bör bli någon av ”de tio”

Pretty Monsters

Det här är ytterligare en av de böcker jag tvångsmässigt klickat hem efter en blogg-/twitterdiskussion med Helena (jag vågar inte riktigt räkna efter hur många böcker jag köpt/lånat av den anledningen… Osjälvständigt? Klokt? Jag håller på det senare – hittar man en kompatibel boktipsaren så måste man ju lyssna på henne 🙂 ). Som vanligt sammanföll vår smak och således står ni nu inför en tokhyllning…

Pretty Monsters alltså, en novellsamling inom genrerna skräck/fantasy/sci fi och säkert sjutton andra genres – samtidigt…  Paradoxalt nog är mitt bestående intryck efter läsningen av denna samling gravar, smådjävlar, blod, utomjordingar, trollkarlar och varulvar ändå myset. Boken har varit en varm filt under de veckor jag ägnat åt den. Ämnena är ju inte mysiga och Link anstränger sig inte särskilt mycket för att stryka medhårs heller men jag känner mig hela tiden trygg i världen hon skapar för mig. Jag litar på henne och låter henne föra mig vart som helst. Det är en ren lyckokänsla som fortfarande fyller mig bara jag tittar på (den dessutom skitsnygga) boken där den står i bokhyllan och vinkar åt mig. Vi är liksom vänner jag och Pretty Monsters

Och så novellerna. En av de saker jag tyckte allra mest om med Pretty Monsters var att man aldrig kunde veta vad som skulle komma härnäst och vart den där vilda fantasin skulle leda. På det sättet påminner den mig lite om Neil Gaimans Fragile Things som jag läste halvvägs i förra sommaren och också kände mig sådär lyckomysig med. För att inte ta bort den där osäkerheten/öppenheten för dem av er som vill läsa i framtiden (och det vill ni naturligtvis allihop!) tänker jag nu inte gå in i varje novell för att vända och vrida och berätta om. Sammanfattningsvis kan jag säga att där finns Buffyreferenser, en kille som heter Onion, världens bästa fiktiva tv-program (tv-cheferna borde läsa och inse dess storhet genast!), en by i en handväska och en läskig hatt. Där finns ett monster på skolutflykten och en hoper människor som väntar på utomjordingarnas återkomst i en hangar. Där finns en flicka som samlar på spöken och en berättelse med en berättelse i sig om en berättelse. Ungefär så. Ni hör ju – det är obeskrivligt, infallsrikt och helt galet underbart. Är ni bara den minsta smula knäppa kommer ni att älska det här, är ni mer normala finns klara risker att det ändrar på sig i och med Pretty Monsters-läsningen 😉