Illusionernas bok

Paul Auster och jag har en nära men sporadisk relation. När vi möts är det kärlek men under långa perioder vilar vi från varandra. Efter min utläsning av Illusionernas bok finns det dock ingen anledning att vila särskilt länge. Illusionernas bok är ju en av de där outlästa böckerna jag gav mig i kast med för ca en månad. Jag visste att jag skulle gilla den när jag bara gav den tid (jag hade hunnit 50 sidor in innan jag blev tvungen att prioritera bort den tidigare). Och det gjorde jag sannerligen. För att inte säga tokälskade*…

Berättelsen i korthet: en författare försöker ta sig fram genom den sorg som förlusten av familjen orsakar honom. Han skriver en bok om en gammal stumfilmsstjärna för att ha något att göra och undslippa undergången. Han dricker. Ett brev och en kvinna vänder upp och ner på verkligheten och han befinner sig plötsligt i ett förstklassigt drama. Det är handlingen. Huvudpersonen är som vanligt slumpen eller berättelsen i berättelsen. Allra mest älskar jag Auster för hans förmåga att med små medel krossa mitt hjärta varje gång tragedin nämns. Ett ögonkast, ett ord, ett enda minne berättar hela vidden av vad huvudpersonen går igenom. Och ändå får jag vara så oerhört tacksam för att jag inte kan förstå fullt ut.

Paul Austers främsta styrka är hans fantastiska förmåga att berätta en historia. De gånger jag sätter mig ner och tänker att jag vill veta mer om författaren och mindre om stumfilmerna så drar han in mig i en vindlande utforskning av detaljer i en fiktiv film som får mig att tappa andan och önska mig mer och mer och mer. Av Auster får jag inte alltid det jag vill ha utan jag får lära mig att jag kanske hela tiden ändå ville ha något annat. Det händer att jag känner mig manipulerad men aldrig på det där negativa och jobbiga sättet. Jag är hela tiden i trygg förvissning om att Auster gör det för mitt eget bästa…

Allra sist kan jag inte undra vad som är grejen med födelsemärken/märken i ansiktet i form av en liten hand. Det finns ett i Illusionernas bok (och i en novell i Illusionernas bok, förstås…) och ett i Fågeln som vrider upp världen. De har dessutom en framskjuten plats i handlingen. Inte så märkligt kan tyckas men för mig som läste dessa böcker efter varandra framstår det som aningens uppseendeväckande… Finns det fler märken där ute och är de också formade som händer? Vad vill de säga oss?

* En varning dock – planerar ni att flyga inom en snar framtid så tycker jag att ni kan vänta med boken tills efteråt. Den hjälpte inte direkt mot flygrädslan när jag flög till London…

10 Replies on “Illusionernas bok

  1. Paul Auster stod länge i min bokhylla utan att bli läst men när jag väl gav mig sjuttsingen på att ge honom ett försök så älskade jag hans böcker innerligt. Varje gång jag läst ut en så tänker jag att jag snart ska läsa mer, men av någon anledning så blir det sällan så. Men så blir jag lika lycklig varje gång jag återupptäcker honom.

    1. Det är fint med sådana författare tycker jag, dem som man kan återupptäcka gång på gång. Jag jag några Austerböcker olästa i bokhyllan så vi får se när andan faller på för nästa återupptäckt.

  2. Jag älskar Paul Auster! Han skriver helt underbart, och han har verkligen en otrolig förmåga att berätta en historia. Och hans snygga vändningar, men blir aldrig besviken.

    Illusionernas bok var den första bok jag läste förra året, och det var för mig en perfekt början på ett bra läsår. Hoppas den ger samma tur för dig 🙂

    1. För mig var den en av de sista 2010 men såna böcker ger alltid tur och läsinspiration. Jag älskar Austers vändningar och hans lek med handling och språk, det är frigörande att läsa honom.

    1. Jag har ju inte läst så många än men jag kan tänka mig att den kommer behålla sin tätposition hos mig också. En oerhört bra bok helt enkelt.

  3. Jag tycker det är lite svårt att säga vilken Auster jag tycker är bäst då jag verkligen har gillat alla jag har läst av honom. Jag gillade denna. New York-trilogin är jag också svag för. Och Orakelnatten. Jag älskar när han skriver om att skriva. Det är nog dags att läsa en Auster snart igen. Börjar bli riktigt sugen nu 🙂

    1. Jag älskar när han väver in sig själv och andra personer som verkar verkliga men sen kanske inte är det. Den där osäkerheten lockar mig. Tack för tipset om Orakelnatten, den stod inte på min lista ännu 🙂

  4. Alma,
    Du har gett mig ditt ansikte. Utan förbehåll och utan villkor. Hur ska jag kunna annat än känna lycka och vemod över denna din kärlekshandling. De ännu förnimbara linjerna i ditt ansiktes eldsmärke formar sig till ett kärlekshål. Jag ger upp allt motstånd och låter mig sugas in. Jag drömmer din dröm, ditt ansikte är min botgörelse

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.