Vissa böcker mår man genuint illa av att läsa samtidigt som man är glad att de finns och att man faktiskt orkar igenom. Delphine De Vigans Underjordiska timmar är en sådan bok.
Mathilde är en stark kvinna. Hon är duktig på sitt arbete och hinner dessutom vara ensammamma till sina tre söner. Hon kan sitt jobb, har många vänner och är allmänt omtyckt. Tills plötsligt… Det är egentligen bara en skiftning, ett litet ingenting som händer, några ord som visar sig vända upp och ner på allt. Några månader senare är hon vid sidan om, utanför, undanskuffad och oberörbar. De Vigan har skrivit en oerhört stark bok om vuxenmobbing som går rakt in i hjärtat. Tack och lov har jag själv aldrig utsatts för tortyren men minns ännu hur utanförskapet som jag hamnade i under perioder av min barndom kändes. De båda erfarenheterna ligger inte så långt ifrån varandra men på något vis verkar det ännu mer skambelagt för en vuxen att hamna i utkanten.
Jag orkade inte läsa den här boken men kunde inte lägga undan den. Jag mådde fysiskt illa och älskade på samma gång. Böcker att bli riktigt arg över behövs liksom böcker som kan berätta något djupgående om oss och om en verklighet som vi inte riktigt orkar känna till.
Jag brukar vara en motståndare av lyckliga slut och är det fortfarande men i just det här fallet kunde det väl ha kommit en ande med tre önskningar eller något. Mathilde förtjänar ett happy ever after- slut. En treårig semester och en lottovinst. Ett obekymrat decennium och ork till att krama sina barn hela tiden och se dem bli hela människor. Jag tycker så oerhört mycket om henne och skulle av hela mitt hjärta vilja hålla om henne några veckor, om hon bara vore verklig. Tur att hon inte är det. Synd att så många andra är det…
~Sekwa, 2010/ Recensionsexemplar ~
Åh, den här boken bara fortsätter att dyka upp och locka mig i alla möjliga sammanhang! I söndags – eller om det var söndagen före – pratade Carin Mannheimer sig varm om den i Tengby & Mannheimer i P4 och redan då förstod jag att det var något för mig. Nu är jag övertygad, även om jag nog egentligen är lite för januarideppad och SKÖR för att orka med det tunga ämnet (och det lika tunga slutet förstår jag på dig!).
Ämnet påminner en hel del om Christian Jungensens Undantaget, som jag fått rekommenderad av Glory Box-Sara både en och fem gånger. Har faktiskt t om införskaffat den för att läsa, men det har inte blivit av. Nu kanske det blir temaläsning tillsammans med Underjordiska timmar.
Jag förstår att du hört om den både här och där för den är verkligen, verkligen bra. Och tung. Jag vet inte hur bra det är med sådan temaläsning om jag ska vara ärlig. ”Underjordiska timmar” + något oerhört lättsamt och glatt (vad nu det skulle vara, någon bilderbok kanske?) tycker jag låter bättre 😉 Särskilt om man är skör och januarideppig…
Jag har inte läst boken och haft delade känslor inför att göra det då jag precis kommit mig bort från en arbetsplats där mobbning förekom. Det gick inte komma åt eftersom cheferna också deltog. Ett dolt problem som orsakar mycket lidande och t o m självmord. Du har rätt i att det är mer skambelagt att bli mobbad på ett arbete. Det florerar myter om att den mobbade själv rår för det genom att vara si eller så, men det är inte sant. Problemet ligger på grupp- och organisationsnivå. Så det är en angelägen bok, men förmodligen plågsam att läsa.
Jag förstår verkligen dina delade känslor inför den här boken. Jag tycker att just det du nämner – att problemet ligger på grupp- och organisationnivå – blir tydligt i boken och att den mobbade verkligen inte ”får skylla sig själv”. Just för att problemet är så dolt, skambelagt och otalbart tycker jag att boken är oerhört viktig och det gör mig extra glad att den är så välskriven eftersom det är en av få böcker i ämnet. När det gäller din egen läsning kanske du ska vänta lite med att läsa boken så att dina egna upplevelser får sjunka undan lite men jag tror att det kommer att vara en tung läsupplevelse sen också vilket det ju var för mig också trots att jag saknar dina erfarenheter.
Jag mådde lite dåligt bara av recensionen. Någon gång ska jag läsa den här boken! Tack för tipset!
Aj då, men då lyckades jag kanske förmedla känslan då 😉 Kul att du blev läsinspirerad också!
Jag håller med Sara BE, jag fick lite ångest av att läsa recensionen. Så den har du ju skrivit bra! Lägger den i min ”nyfiken på”-lista.
Tack! Inte kul att ge er ångest förstås men desto roligare att få inspirera till läsning av en bra och viktig bok.
Jag kommer köpa den så fort den kommer på pocket! Älskade hennes No och Jag som jag läste förra året…
//Anna
Och de har jag inte läst, men jag är sugen på den också eftersom jag verkligen gillar hennes sätt att skriva.