Fortfarande Alice

Jag ägnade fredagen åt att gråta ögonen ur mig. Det finns inget sätt att värja sig mot Fortfarande Alice, den är precis så gripande som alla* säger.

Alice Howland är lingvistikprofessor vid Harvard, hon har en framgångsrik man, tre någorlunda lyckade barn och en karriär på toppen. Hon reser, föreläser och är högt ansedd inom sitt forskningsområde när allt rämnar. 50 år gammal får hon diagnosen tidig alzheimer och efter den dagen förändras naturligtvis allt. Alice tvingas in i en vardag där saker förändras snabbt, där sammanhang och människor försvinner från henne och där hon tvingas möta sin egen dödlighet och den förestående förtviningen. Hennes barn och make tvingas förbereda sig på att se Alice försvinna och dö.

Jag är en person som väldigt mycket och väldigt länge levt inuti mitt eget huvud så att säga. Jag är i min forskning och mina studier  beroende av att mina tankar kopplar och att jag har förmågan att uttrycka det jag tänker och tolkar. Jag kan helt och fullt koppla an till Alice paniska rädsla att förlora sig själv och sin förmåga till analytiskt tänkande. Tänk att inte kunna läsa, formulera rätta ord eller känna igen. Att inte kunna lita på sig själv…

Fortfarande Alice fick mig att gråta över Alice kamp för värdighet och rätt att säga sin mening trots att det blir svårare och svårare. Den fick mig att gråta inför hur hon tappar känslan för att en av döttrarna är hennes barn och inför hur de anhöriga hanterar Alice förfall. Men gråtandet är jag färdig med nu. Det jag bär med mig och som kommer finnas kvar länge är den starka känslan av tacksamhet över min förmåga att fungera. Tänk allt man kan, allt man vill, alla känslor som finns tillgängliga! Dessutom bär jag, vilket jag hoppas försvinner snabbare, en liten rädsla. Tänk om liksom. Kanske inte så specifikt ”tänk om jag skulle få alzheimer” utan ett mer allmänt ”tänk om”. Vad som helst kan ju hända närsomhelst, det gäller att ta vara på och allt det där. Så jag tänker och formulerar mig hej vilt just nu och kramar barnen extra hårt och länge så fort de ger mig chansen (vilket inte är allt för ofta eftersom de har fullt upp med att leka dinosauriefamilj alla dygnets vakna timmar). Krambehovet behåller jag gärna men rädslan kan gärna få blekna bort snart.

* Enligt o, Helena och Bokbabbel har blivit gripna av Fortfarande Alice före mig.

~ Månpocket, 2011 / Recensionsexemplar ~

Attans också – kanske…

Upptäckte precis att jag ju faktiskt äger en av de där böckerna jag nyss beställde från The Book Depository*. Hm, borde kanske ha lite bättre koll på min bokhylla. Mitt försvar är (än så länge, jag jobbar på en utökning av det**) att jag nog knökte ner den i en sån där ”fyll en kasse för 40 kronor”-kasse på en loppis dagen innan jag skulle till London i december. Då kan man bli förvirrad och glömma. Även om man packat upp den sen dess, fört in den i en bok över inköpta böcker och ställt den i hyllan… Visst? Att det sen rör sig om Rövarbruden vars svenska omslag jag är smått allergisk emot och att jag fick tag i en riktigt snygg engelsk variant istället lättar ju också upp debaclet. Och man kan ju aldrig äga för mycket Atwood…

* Min allra första beställning från dem dessutom. Det kommer bli farliga grejer för min ekonomi i framtiden kan jag säga. Ingen fraktavgift och ofta avsevärt mycket billigare än svenska nätbokhandlarna. OMG (som kidsen säger…)!

** Jag håller till exempel på att formulera någon slags delförsvar på temat att det i alla fall inte är lika ”hemskt” som när Bokbabbel fullt medvetet skaffar ett extra exemplar av The Passage för att det jag skickade inte duger 😉

Tematrio om bloggande/läsande

De senaste veckorna har jag haft anledning att fundera en del kring min läsning och hur den kopplar till bloggen på olika sätt. Allt har sin grund i läströttheten som drabbade mig tidigare i vinter och som fortfarande sätter sina spår. Därför passar det ju fint att Lyran den här veckan vill att vi ska berätta tre saker som har med just läsande och bloggande att göra.

Sen förra våren när jag kom ur en rejäl lässvacka och bestämde mig för att ge bloggen en ny chans efter några månaders paus har min läsning skjutit i höjden. Förra våren upptäckte jag dessutom det här med recensionsböcker vilket ökat på läsfrekvensen ännu mer. Under 2010 läste jag 3-5 romaner i veckan samtidigt som jag skrev klart min avhandling och läste en del kurser… När jag i början av februari i år drabbades av den stora läströttheten blev det därför något av en chock. Jag ville verkligen inte läsa alls vilket ärligt talat var lite skrämmande. Nu läser jag igen men inte lika mycket. Kurslitteraturen får gå först och skönlitteraturen får den tid som finns därutöver. Det känns helt ok just nu att läsa mer moderata mängder skönlitteratur och läsglädjen har tack och lov börjat återvända.

Med minskad läsork följer för mig också vanligen en viss bloggtröttma. Därför driver jag just nu en inte helt underhållande bokblogg men jag hoppas att ni har överseende med det och är med mig när jag nu börjar återfå inspirationen igen. Jag har skrivit på under tiden av den enkla orsaken att jag gillar att hålla liv i den här lilla skapelsen som är Fiktiviteter och för att jag tycker att den har rätt att vara lite småtrist emellanåt också 🙂

Jag bloggar för att få skriva och uttrycka mig. Jag bloggar för att boktipsa och få berätta om verkligt bra böcker och lite för att varna för de tråkiga. Jag bloggar också för att det är ett inlägg i en pågående diskussion – den sociala samvaron är det allra, allra bästa med bokbloggandet och där har jag definitivt inte tappat inspirationen 🙂 Utan bloggandet hade jag inte lärt känna Lyran, fått diskutera Maria Lang (och annat) med Helena eller fått resa till bokmässan och stifta bekantskap med en massa nya bloggkollegor. Till exempel.

Paketrapport

Så var årets första bokreapaket avhämtat och uppackat i det fiktiva hemmet. En ganska modest beställning för att vara jag… Men mycket nöjd är jag. Förvånande nog (för mig själv) är jag mest glad över den där lilla boken med Virginia Woolfs texter om London. Den är hur vacker som helst, sådär lite lagom tunn men verkar full med Londonvardag och historia. I övrigt önskar jag att jag hade haft råd att slå till på de där klassikerboxarna som alla bloggar om nu. Egentligen var det sagt att jag skulle få en av dem från förlaget men den verkar minsann ha kommit bort någonstans på vägen så jag får väl slå till själv om jag ska ha någon. Och helt omöjligt är det ju inte – lusten att införskaffa, läsa och sen ställa i barnens bokhylla är förhållandevis stor. Vi får väl se vad studiemedlet räcker till… När det gäller den faktiska, fysiska bokrean så avvaktar jag en aning. Dels för att jag har sjukt mycket att pluggläsa just nu och därför inte hinner göra den utflykten (som ju tar ett tag när man bor ”i skogen”) dels för att jag inte orkar trängas… På lördag kan det hända att jag gör ett besök i stan och då blir det nog lite rea också, osäkert dock om det blir några inköp. Jag hoppas lite på att det ska finnas en del som inte finns i katalogerna, gärna lite engelska romaner…

Har ni gjort några fynd än? Väljer ni nätet eller bokhandeln eller kanske rent av bägge delarna?

Min kurslitteratur – eller en studie i någon sorts galenskap

Ni undrar naturligtvis vad jag gör hela dagarna nu när jag inte trycker i mig fyra romaner i veckan eller bloggar fullt lika ofta eller fyndigt som tidigare… Jo det ska jag tala om för er, jag pluggar som en gnu. Aldrig tidigare har jag varit med om att 100% studietakt har inneburit 100% studietakt men där får man för att man väljer att läsa tre litteraturvetenskapliga kurser på en gång. Orutinerat! Så tempot är högt, böckerna är många och varierade och på det hela taget är det väldigt roligt mitt i stressen. Men lite fundersam är jag över delar av den valda kurslitteraturen. Det är inte böcker att skylta med om vi säger så…

Jane Radways bok om läsning av romantikböcker (typ Harlequin) är oerhört intressant. Den går verkligen på djupet utan att förlöjliga och det gillar jag. Dessutom fokuserar hon på kvinnor i medelåldern vilket ju inte är helt vanligt i forskningssammanhang. Det enda jag egentligen saknar är förklaringen till att jag som 15-åring bulimiskt slukade hög efter hög av dessa (tycker jag idag) undermåliga böcker. Förklaringarna i boken är inte riktigt applicerbara på såna som mig så jag får fortsätta söka svaren… Andra saker jag söker svaret på är varför bilden på omslaget måste vara så stereotyp. Varför måste soffan vara så ful och hur genomtänkt är egentligen den där kvinnan som orkar matcha soffan med gardintyget? Och varför nallen? Boken är förvisso skriven 1984 men till den här nya utgåvan kunde den väl ha fötjänat ett nytt, lite poppigare, omslag…

Den här är kanske inte ful i sin genre men jag känner mycket starkt att jag inte vill läsa den. Vad är det? En Bridget Jones med vampyrer? Det här är sånt som får mig att må illa på sf-bokhandeln. Som kursbok måste den bli läst men jag hoppas på en rejäl överraskning.

Milly Williamsons bok om vampyrer, genus och gotik är jag som vampyrnörd väldigt sugen på att sätta tänderna i (förlåt!) men frågan är om den tvunget måste formges med syfte att skrämma livet ur små barn och kanske även deras föräldrar? Femåringen här hemma såg smått förstörd ut när jag råkade ha den liggande framme häromdagen (vilket var en olyckshändelse, jag är inte helt okänslig och omedveten om hur läskiga omslag kan påverka delikata själar – ett obehagligt exempel från senare tid är ju annars John Ajvide Lindkvists senaste bok som är otäckare på omslaget än inuti vilket inte vill säga lite). Man behöver definitivt inte vara fem för att reagera på den här boken och bli lite småskrämd. Faktiskt.

Och så det ”bästa” till sist. Om innehållet har jag redan skrivit men omslaget förtjänar kanske några extra ord. Eller inte… Egentligen är det ett i sanning genialiskt omslag som plockats fram till den här boken för innehållet är precis som man tror när man ser boken. Ingen falsk marknadsföring här inte, det är precis så vämjeligt och smetigt som det ser ut. Tyvärr. Jag har inte fått några skrämda reaktioner från barnen än men det tar jag mest som ett tecken på att vi missat något i uppfostran…

För att ni inte ska bli alldeles för chockade och kanske oroliga för min mentala hälsa avslutar jag nu inlägget med en riktigt snygg bok som omväxling. Tack och lov för Nick Hornby och penguinutgåvan av High Fidelity som jag också ska läsa i veckan. Äntligen en bok som jag inte behöver skämmas över att ha på soffbordet! Ironiskt nog är det den enda av de uppräknade böckerna jag inte äger…

Kort reflektion

Jag läser just nu (bland annat…) en svintjock* bok med den inspirerande titlen The Mammoth Book of Paranormal Romance.** Den ingår i en väldigt rolig och intressant kurs om skräck och romantik vilket dock inte betyder att boken i sig är vare sig rolig eller särskilt intressant (inte ur ett litterärt perspektiv i alla fall). Det jag dock lärt mig hittills sen jag tvångsmatat mig med åtta av de 24 novellerna är att det uppenbarligen är väldigt, väldigt svårt att skriva noveller. Vissa borde hålla sig borta från det…

* Ok, 532 sidor är väl inte så oerhört svintjockt egentligen men tro mig när jag säger att det just nu känns så.

** Följ denna länk så får ni troligen också en viss förståelse för att jag skäms lite över att ha boken liggande framme. Den är liksom lite för mycket, på alla sätt och vis…

Kattöga

Vad säger man om en bok som är perfekt? Förutom att den är perfekt…

I Alias Grace som jag läste före jul skulpterar Atwood fram en mycket intressant och rätt skrämmande misstänkt mörderska som huvudkaraktär. I Kattöga handlar det om barn som blir vuxna. Och de är också djupt skrämmande och intressanta.

Elaine återvänder till barndomens Toronto för en retrospektiv utställning av sin konst. Det är inte med någon bra känsla hon återvänder och läsaren får snart veta varför när vi följer med i Elaines minnen från barndomen och framåt. Främst minns hon ”vännerna”, med stenhårda Cordelia i spetsen, och deras grymma utestängande. Deras lekar och nycker drabbar Elaine hårt och hon finner sig länge i sin roll innan hon slutligen lyckas bryta sig fri.

Det finns så mycket jag älskar med den här boken. Att den är en sorts skildring av kvinnorörelsen, feminismens utveckling eller resa under andra halvan av 1900-talet samtidigt som den diskuterar densamma. Bilderna av konstnärslivet som får mig att längta tillbaka till den tid då jag ägnade kvällarna åt att måla tavlor. Igenkänningen i hur grym barns vänskap kan vara, allt det där som händer under ytan som alla ser men vänder sig bort ifrån. Elaines relation till brodern Stephen – hur de inte kan veta vad som ska hända dem när åren går, hur de sitter tillsammans i bilbaksätet på 40-talet och hur de på något magiskt sätt fortfarande befinner sig där 40 år senare. Men mest av allt tycker jag om hur Atwood långsamt skriver fram att det här är Elaines minnen. De här sakerna hände men för andra kanske de hände annorlunda. Elaine själv kommer till insikt, varsamt och långsamt, om att Cordelia exempelvis inte nödvändigtvis var den hon trodde. Hon gjorde men drivkraften var kanske en annan än den uppenbara. Atwood låter oss ana och få glimtar av men hon berättar aldrig hela historien. Sånt älskar jag.

Alias Grace var sist med att få högsta betyg i min inofficiella betygsskala 2010, Kattöga får första fullpoängaren i år. Margaret Atwood måste med andra ord numera betraktas som en av mina absoluta favoritförfattare. Nästa Atwood-bok på läslistan är troligen Oryx & Crake och det kommer inte dröja länge…

Så sammanfattningsvis. Kattöga är underbar, fantastisk och oförglömlig! Alla måste läsa! Genast och bums! Marsch pannkaka till närmaste bibliotek!

Enkät om just nu

Helena har tagit på sig ansvaret att knåpa ihop en enkät för oss enkättokiga bokbloggar. Jag svarar naturligtvis 🙂

JUST NU…

Läser jag: Ingenting. Jag läste ut Atwoods Kattöga igår kväll och har inte hunnit börja på nytt.
… och tycker: Att det är snudd på skrämmande. Ingen bok alls liksom… Som tur är så ligger det ju några på vänt. Ikväll drar jag igång med nästantegelstenen Alla själars natt som jag har dumdristigt höga förväntningar på.
Lyssnar jag på: Fågelkvitter – då måste det väl vara någon sorts vår runt hörnet..?
Tittar jag på: Firefly – igen, Dexter säsong 1 (hm, jag vet att jag är lite efter resten av världen) och så Carnivale som jag verkligen måste och vill plocka upp igen efter att den legat på is ett tag.
Känner jag: mig omotiverat stressad över allt och inget. Jag har nog inte riktigt lyckats släppa sjukdoms- och stressperioden som nyss tog slut. Ska skärpa till mig så fort jag hinner 😉
Önskar jag: Att jag hade obegränsade ekonomiska tillgångar så att jag kunde klicka hem den där drömbeställningen från The Book Depository…
Längtar jag efter: Solvärme och takdropp!

Löftet

Jag har skrutit* en del om Richelle Meads Vampire Academy-serie – att den är lite ovanlig i tonårsvampyrsgenren eftersom den handlar om starka vampyrkvinnor, att den inte enbart handlar om romantisk kärlek osv. Nu när jag kommit till del fyra i serien så stämmer det fortfarande att den handlar om starka vampyrkvinnor men den här gången har den romantiska kärleken (eller vad vi nu ska kalla den) fått en större plats. Det finns fortfarande en del att gilla här men också en hel del att irritera sig på…

Jag ska inte återge så mycket av handlingen eftersom jag helst inte vill förstöra för dem som inte läst och eftersom de som läst inte behöver någon återberättande. Men Rose, som är seriens huvudperson, tvingas att göra svåra val för att uppfylla ett löfte. Hon lämnar akademin och reser till Ryssland. Och där är det tyvärr ganska trist. Jag hade oerhört svårt att komma in i boken. När jag klagade över detta uppmanade Sara mig att skumma lite i början för att komma in i det. Jag skummade/läste inte så himla uppmärksamt i 300 sidor innan det tog fart… Sen var det helspännande i 200 sidor fram till det bittra slutet. Visst, kul med fartfyllt och gastkramande sluthalva av boken men det borde inte vara tillåtet att skriva en saggig inledning på 300 sidor. Särskilt inte i en ungdomsbok i en genre som kräver lite fart för att hänga ihop. Godtrogen som jag är så hoppas jag dock fortfarande på att detta var en engångsföreteelse (trots att antydan till tråkighet faktiskt förekommit också tidigare i serien…) och tänker fortsätta genom hela serien. De sista delarna måste helt enkelt vara roligare än Löftet. Eller? Är det någon som läst dem och vet?

*I Vampyrsamlingen hittar ni länkar till allt jag skrivit om Vampire Academy

Jag hjärta Margaret

Idag är den där kärleksdagen som vi inte firar så särskilt mycket här hemma. Visst har jag pussat en del på mina barn men det gör jag (nästan) varje morgon. Och maken och jag får väl ropa några kärleksbetygelser under den där kvarten när han kommer hem från jobbet och jag springer omkring som en yr höna för att få med allt som jag ska ha med till mitt kvällsjobb. Kärleken sprids alltså normalmycket idag och kanske till och med lite mindre eftersom vi knappt hinner ses. Jag är rätt övertygad om att vi tar igen det någon annan dag istället 🙂 Men lite extra litterär kärlek kan jag ju passa på att ösa ur mig här. Just nu är jag oerhört och virvlande kär i underbara, underbara Margaret Atwood. Herregud vilken författare hon är. I december läste jag Alias Grace och blev huvudlöst förälskad i språket, drivet, de skarpa och inte sällan obehagliga karaktärerna. Nu läser jag Kattöga och kan inte låta bli att falla i trans över hur oerhört skicklig hon är Margaret, utan att bryta illusionen. I vissa fall kan ju författare vara så duktiga på språket att historien kommer i skmundan men så är det aldrig med Atwood, det är liksom bara perfekt… Sen ska jag ju inte förtiga det faktum att jag ibland måste lägga undan boken och må lite dåligt. Det är så starkt obehagligt i vissa lägen att jag mår illa men jag längtar samtidigt tillbaka varje sekund jag har boken ihopslagen. Det är läslyx, och djup läsnördskärlek!