Smaken är ju som bekant delad och det den ena gillar kan den andra ogilla å det starkaste. När sådana diametralt olika uppfattningar uppstår kring en bok blir det förstås intressant. Just därför blev jag taggad att läsa John Marks Fangland efter Snowflakes hyllning och Glorybox totalsågning. Jag måste ju genast utröna var jag står i det hela. Dessutom är vi ju alla överens om att boken är så himla snygg att man skulle kunna läsa den bara därför.
Fangland är en parafras på Dracula vilket bland annat innebär att den berättas i brevform och att den delvis utspelar sig i Transylvanien. Huvudpersonen heter Evangeline Harker och hon reser, på uppdrag av det tv-program där hon arbetar som journalist till Rumänien för att intervjua en omsusad skurk. Hon möts av den mystiska Torgu som visar sig vara allt annat än mänsklig och sen rullar det på.
Så, vad tycker jag då? Mja… Det blir inte fråga om någon sågning direkt men jag tycker inte om den här boken särskilt mycket heller. Det är helt enkelt inte min kopp vampyrblod det här. Jag känner inte att jag kopplar an till någon av karaktärerna, inte ens under de inledande kapitlena som faktiskt är ganska bra. Det är ganska spännande i Rumänien men sen när vi förs tillbaka till redaktionen blir det i min mening ganska trist.
Som en liten brasklapp måste jag anföra att jag var på synnerligen dåligt humör när jag läste sista halvan av boken. Jag satt fast två och en halv timme på ett tåg och höll på att missa en viktig föreläsning jag skulle vara med och hålla vilket nog inte gjorde min inställning till boken särskilt positiv. Möjligen hade jag gillat bättre under andra omständigheter men på det hela taget måste jag nog ändå säga att det inte var min sorts bok. Den har dock fått mig att fundera kring vad som egentligen är min sorts vampyrbok och det är inte omöjligt att det kommer någon form av lista vad det lider.
Tusen tack Snowflake för lånet av boken! Den är på väg tillbaka till dig i veckan. Jag är lite avundsjuk på dig som gillade den så mycket faktiskt 🙂
Attans. Jag får leva med att vara en liten minoritet då. 😉
Det är intressant det där med när/hur man läser. Jag läste den också på resa, cirka fyra timmar buss, men det visste jag ju att det skulle bli och jag var inte jäktad på minsta sätt. Bara mil efter mil av mörker, snö, tallar och granar, då och då en mänsklig bostad. (ja, okej, ett par städer också.) Men miljön passade in i stämningen.
Jag har förresten börjat på Pullman, och sögs in direkt. är det han eller är det berättelsen i sig? Vet inte.
Jag tror att sinnesstämning och omständigheter har stor betydelse för hur man upplever en bok. En älsklingsbok kan nog slåss mot dåliga förutsättningar men en mellanbok har nog svårare att hävda sig och kan upplevas som sämre än den egentligen är. Din upplevelse låter onekligen mycket mer inspirerande än min 🙂
När det gäller Pullman så var det så för mig också att den grep tag direkt. Det är ju en så enkel berättelse som de flesta av oss känner sedan tidigare och han använder så små medel för att visa något nytt i det. Ska bli kul att läsa vad du tycker sen när du fått läsa hela.
Beckmörker ute passade fint med Transylvanien. 🙂
Pullman: Ja, en enkel berättelse men så kraftfull! Jag skulle önska att någon helt icke-bevandrad i kristendomen läste den och se om det fungerar ändå. Men själv har jag ju nyss börjat, så jag vet förstås inte om det håller i sig.
Som Helena skriver – det är ju du som ska gratuleras. 🙂
Thanks! 🙂
Tack vad bra! Blev så pepp på den här efter Snowflakes recension, men nu ska jag nog klara av att låta den bero ett tag till ^_^ *too much to read*
Mycket intressant recension! Länkar till den från min egen.
Apropå det här med vampyrbok, så upplevde jag att John Marks egentligen inte var så intresserad av vampyrer, utan ville använda dem som metaforer. Jag kände inte att hans hjärta klappade vare sig för genren …
Oj, sista meningen blev lite konstig: ”Jag kände inte att hans hjärta klappade för genren.” skulle det stå. 🙂
Jag kände också lite så. Sen är det så för mig i alla fall att jag tycker väldigt mycket om vampyrböcker som kanske inte nödvändigtvis handlar om vampyrer för vampyrers skull utan för att de diskuterar mänsklighet och civilisation (som The Passage, I am Legend, Låt den rätte komma in…) men Marks gör liksom varken eller tycker jag…. Och så saknar jag också värmen och hjärtat.
Det du tycker om Marks tyckte jag om The Strain (Guillermo del Toro & Chuck Hogan). Där var det bara död död död. Men sen var det nån (kanske nån av er?) som sa att den sortens vampyrer som var där låg närmare ursprungsmyterna.
Om mänsklighet och civilisation: det vill jag ha i en bra science fiction. Men i en vampyrbok är jag nog inte tillräckligt mogen och utvecklad ;-), där vill jag bli skrämd.
Jag blir väldigt sällan skrämd av vampyrböcker och söker det nog inte heller egentligen. Den enda jag kan komma på på rak arm är The Strain som du nämner där den första halvan av boken höll på att skrämma livet ur mig. Då inte för vampyrernas skull dock eftersom de inte dök upp förrän senare… Jag håller i övrigt med om att det är för mycket slaktande och död i andra halvan av den boken för att det ska kännas riktigt bra. Det blir rätt tråkigt tillslut.