Jag borde ha vetat bättre… Jag har av någon anledning svårt för svenska deckare och därför borde jag nog inte läsa dem. Till mitt försvar får jag väl anföra att jag trodde att Johannes Källströms Offerrit skulle vara mer skräck än den är och mindre deckare. För att vara ärlig så är det verkligen inte min kopp te och jag har svårt att formulera något genomtänkt och bra om min upplevelse. Jag hade förväntat mig skräck men blev inte särskilt skrämd. Som deckare är den inte heller särskilt bra tyvärr. Delar av skildringen av brukssamhället tycker jag är pricksäker och stämmer väl överens med mina minnesbilder från en liknande ort. Sättet de försöker lösa sitt problem på känns dock inte särskilt realistiskt. Och realism har faktiskt en viktig del i att bra skräck blir just bra skräck. Jag måste kunna koppla an till min egen vardag för att det obehagliga ska bryta sönder den där pappersväggar (för att tala med Ajvide Lindkvist) mellan den egna verkligheten och fantasin.
Jag gillar alltså inte det här alls men jag tror å andra sidan inte heller att jag tillhör målgruppen. Man måste nog gilla deckargenren mer än jag gör och man ska nog inte ha läst Låt de gamla drömmarna dö alldeles innan man plockar upp den här boken.
~Massolit, 2011 / Recensionsexemplar ~
