Jag ägnade fredagen åt att gråta ögonen ur mig. Det finns inget sätt att värja sig mot Fortfarande Alice, den är precis så gripande som alla* säger.
Alice Howland är lingvistikprofessor vid Harvard, hon har en framgångsrik man, tre någorlunda lyckade barn och en karriär på toppen. Hon reser, föreläser och är högt ansedd inom sitt forskningsområde när allt rämnar. 50 år gammal får hon diagnosen tidig alzheimer och efter den dagen förändras naturligtvis allt. Alice tvingas in i en vardag där saker förändras snabbt, där sammanhang och människor försvinner från henne och där hon tvingas möta sin egen dödlighet och den förestående förtviningen. Hennes barn och make tvingas förbereda sig på att se Alice försvinna och dö.
Jag är en person som väldigt mycket och väldigt länge levt inuti mitt eget huvud så att säga. Jag är i min forskning och mina studier beroende av att mina tankar kopplar och att jag har förmågan att uttrycka det jag tänker och tolkar. Jag kan helt och fullt koppla an till Alice paniska rädsla att förlora sig själv och sin förmåga till analytiskt tänkande. Tänk att inte kunna läsa, formulera rätta ord eller känna igen. Att inte kunna lita på sig själv…
Fortfarande Alice fick mig att gråta över Alice kamp för värdighet och rätt att säga sin mening trots att det blir svårare och svårare. Den fick mig att gråta inför hur hon tappar känslan för att en av döttrarna är hennes barn och inför hur de anhöriga hanterar Alice förfall. Men gråtandet är jag färdig med nu. Det jag bär med mig och som kommer finnas kvar länge är den starka känslan av tacksamhet över min förmåga att fungera. Tänk allt man kan, allt man vill, alla känslor som finns tillgängliga! Dessutom bär jag, vilket jag hoppas försvinner snabbare, en liten rädsla. Tänk om liksom. Kanske inte så specifikt ”tänk om jag skulle få alzheimer” utan ett mer allmänt ”tänk om”. Vad som helst kan ju hända närsomhelst, det gäller att ta vara på och allt det där. Så jag tänker och formulerar mig hej vilt just nu och kramar barnen extra hårt och länge så fort de ger mig chansen (vilket inte är allt för ofta eftersom de har fullt upp med att leka dinosauriefamilj alla dygnets vakna timmar). Krambehovet behåller jag gärna men rädslan kan gärna få blekna bort snart.
* Enligt o, Helena och Bokbabbel har blivit gripna av Fortfarande Alice före mig.
~ Månpocket, 2011 / Recensionsexemplar ~
Visst är den otroligt stark (och ja, tårdrypande och tanke- och kramframkallande)? Den är så snygg rent stilistiskt också, har du tänkt på hur Alices dotter blir ”the actress” i slutkapitlet då Alices demens blivit så påtaglig att den genomsyrar själva berättandet? Så himla snyggt, särskilt då boken är berättad i tredje person!
Har precis läst Genovas alldeles nyutkomna tvåa, Left Neglected. Grät inte men började tänka väldigt mycket på vad som betyder något i livet – och blev tokfascinerad av syndromet Left Neglect. Så bisarrt, så hemskt. Ska försöka hinna skriva rec i veckan (är hopplöst efter med recensionsskrivandet efter all sjukdom…).
Jag är riktigt imponerad hur Genova klarade av att visa sjukdomens fortskridande genom att ändra på språket. T.ex. på hur Alice helt ändrar sitt berättarsätt i mitten av boken, när hon slutar att säga platsers namn utan istället beskriver dem, så att det blir mer ”det stora huset vid parken” och ”kaffevagnen vid torget”.
Exakt! Otroligt snyggt utfört.
Jag kan bara hålla med om att den är väldigt bra skriven. Att skriva i tredje person och ändå få det att kännas som att Alice och sjukdomen är så nära. Hur berättandet förändras, hur en dotter blir ”skådespelerskan” ganska tidigt medan det inte är förrän i berättelsens slut som den andra dottern blir ”mamman”. Jag tycker också det är väldigt starkt med det här lilla formuläret som Alice formulerar, hur hon litar på att hon ska veta när hon börjar svara fel men där svaren blir först mer diffusa för att sen bli fel innan datorn försvinner och formuläret spelat ut sin roll.
Är väldigt nyfiken på att läsa mer av Genova, kanske ska testa ”Left Neglected” som jag inte vet särskilt mycket om alls…
Det är verkligen superviktigt att leva i nuet. Är riktigt dålig på det i perioder tyvärr. Min största rädsla är faktiskt att drabbas av alzheimers då flera i pappas släkt haft sjukdomen och blivit mer än lovligt snurriga. De har då varit mycket äldre som tur är. Mycket bra bok! Ska definitivt läsa nummer 2 också!
Att tappa minnet, tanken och självet är en av mina stora rädslor också. Och att leva i nuet är periodvis (de perioder när man bäst behöver det tyvärr) väldigt svårt. Men jag försöker och böcker som denna är ju väldigt bra påminnare.
Den verkar jättebra, men jag tror inte att jag skulle vilja läsa den. För läskigt ämne.
Den är väldigt bra men också väldigt omskakande. det är nog en bok som inte passar i alla skeden av livet men som kan fungera väldigt bra som diskussionsunderlag i exempelvis en läsecirkel. Den borde också vara obligatorisk i alla vårdutbildningar i och med sitt inifrånperspektiv.