Mycket kort sammanfattning

Läst i mars: 15 böcker

Bäst: Extremely Load and Incredibly Close (och att jag nu slutligen lärt mig titeln utantill…) och nyförälskelsen i Selma Lagerlöf. Och att jag började min vandring in i King-land förstås.

Sämst: Val McDermids The Mermaids singing som jag inte ens orkat recensera än (tro mig, jag har försökt) men som ändå är mer halvdålig än superkass.

Sammanfattningsvis: En bra läsmånad!

Tre historiska

Veckans tematrio är som gjord för mig. Historiska romaner är en av mina favoritigaste favoritgenrer. Jag har självklart en hel massa tips på underbara historiska läsupplevelser och det svåra är att i den här uppgiften begränsa sig till enbart tre stycken favoriter. Det är helt enkelt orimligt, men jag gör mitt bästa:

Wolf Hall av Hilary Mantel – nej, jag har inte slutat tjata om den än. Det har kommit till min kännedom att det finns flera personer som faktiskt inte läst den än så det är bara att tjata på. Boken skildrar, väldigt närgånget, Thomas Cromwell fram tills han står på sin politiska topp vid Henrik VIII:s hov. För dem som inte vill bli uppenbart undervisade när de läser historiska romaner så är det här perfekt – det ger sken av att vara en personskildring men säger ändå väldigt mycket om en epok och om människor i alla tider. Det tog mig tre månader att läsa den (och den finns tyvärr inte översatt än) men det var värt varenda sekund. Utan tvekan.

Alias Grace av Margaret Atwood är utan tvekan en av de mest inspirerande romaner jag läst, och en av de bästa. Den handlar om Grace Marks som sitter i fängelse anklagad för mod. Det är 1800-tal, fängelsemörker och fattigdom för hela slanten. Och alldeles underbart! Jag har ju skrivit en avhandling om kvinnliga brottslingar i det förflutna så Grace var en intressant karaktär ur det perspektivet. Jag tror dock att det kan vara en stor läsupplevelse även för såna som inte skrivit akademiska avhandlingar om mörderskor…

Timmarna av Michael Cunningham är en till två tredjedelar historisk roman. Clarissa som ordnar fest lever i nutid medan Laura som förtvivlar i sitt femtiotalshem (eller om det möjligen är sent 40-tal?) och Virginia Wolf i sin 1920-talstillvaro båda befinner sig i de förgångna. Den här lilla pärlan blev förstås till en fin film också men jag minns att boken knockade mig först.

Bubblare: Böckerna om Nancy av Elsie Johansson, Per Anders Fogelströms underbara Stad-serie, Jag vill inte tjäna av Ola Larsmo, Elin Boardys Allt som återstår och Mot ljuset, Min skugga av Christine Falkenland och Jessica Kolterjahns Nattfjäril och Ut ur skuggan, för att nämna några…

Vilket gensvar!

Som jag anade finns det en hel hög med Stephen Kingkännare ”där ute”. Titta bara i kommentarfältet på mitt förra inlägg. Får man inte nog där (och det får man ju inte för boktips kan man ta emot hur många som helst!) så har Karin tipsat om sina King-favoriter och som grädde på moset specialskrev Helena ett inlägg över vad som bör läsas och avstås ifrån i Kings oändligt omfattande författarskap (missa inte kommentarerna med ännu fler tips). Oerhört mycket tack för all hjälp snälla rara Kingfantaster!

Alla dessa tips har naturligtvis lett till en lista (eller snarare flera). Min närmaste plan är att läsa ut Different Seasons som fått stå tillbaka lite för kurslitteratur och tenta men till helgen kan jag sjunka in i den igen 🙂 Därefter tänker jag ge mig på The Stand/Pestens tid och It/Det i någon ordning som bestäms av tillgången till biblioteksböcker och lusten att bryta alternativt upprätthålla bokköpstoppet – Pestens tid står nämligen i min bokhylla men jag vill ju egentligen läsa It först, problemet är bara det att den var utlånad på biblioteket när jag var där igår… Den tredje boken som jag planerar att läsa inom den närmaste framtiden är On writing: A memoir of the craft. Hur jag fortsätter därefter beror sig väl lite på hur jag upplever de böcker jag läser och hur stort behovet blir att läsa något annat, mindre mörkt…

Det kungliga med King

Bättre sent än aldrig måste man väl ändå säga men nu börjar också jag se det kungliga i Stephen Kings författarskap. Jag läste några av hans böcker (Cujo, Maratonmannen…) i min gröna (ok då, kanske var den mer svart än grön…) ungdom och tyckte väl att det var helt ok. Förra året läste jag novellsamlingen Strax efter solnedgången som väl inte var så där värstans bra bortsett från novellen N som är helt jäkla fenomenal. Nu har jag dock börjat ladda upp inför Kings roman om Kennedymordet som kommer i höst och som jag nog måste läsa. På inrådan från Helena gav jag mig i kast med novellsamlingen Different Seasons. Och den är FAN TASTISK. Alltså riktigt, riktigt, riktigt underbart bra (ni fattar nu va?). Äntligen skådar jag det Kingska ljuset och nu vill jag läsa allt det gottigaste av mästaren. Kan inte ni som vet bättre råda mig? Jag vet att det finns många Kingälskare där ute och att det finns såväl goda som dåliga böcker av Kingens penna. Guida mig, snälla! Vad ska jag läsa? Vad bör jag undvika? Och törs jag verkligen läsa It trots att den (som tv-serie) grundlade min grundmurade skräck för clowner?

Jag ser planen om en tvättäkta King-sommar födas och eftersom det aldrig är för tidigt att planera sommaren måste jag ögonblickligen skriva några listor över böcker att läsa, och kanske även dem som jag bör hoppa över 😉

Uppdatering: Det kommer in tips vilket jag är tacksam över, keep ´em coming! Är ni som jag lite vilsna vad gäller Kings författarskap kan jag också rekommendera att ni går in på Fiktiviteters facebooksida och tittar lite på tipsen som Karin ger där. Jag kommer förstås sammanställa alla tips jag får i en stilig lista som förhoppningsvis kan vara användbar också för andra King-noviser, men det dröjer nog ett tag…

Älskade cyloner!

Jag vet inte hur länge vi har hållit på med det här Battlestar Galactica-tittande jag och maken. Över ett år i alla fall. Men nu är det slut (sen över en månad tillbaka faktiskt)… Det har varit en lång och ibland lite skumpig kärlekshistoria men en kärlekshistoria likväl.

Miniserien och första säsongen var ju väldigt bra liksom andra säsongen som avslutades med några verkligt glimrande avsnitt. Det ska erkännas att jag har gnällt en hel del och suckat över det ogenomträngliga mörkret i serien men samtidigt har jag ju älskat det. Mörker är, som vi alla vet, per definition bra så det kan tyckas inkonsekvent av mig att klaga över den kompakta och ogenomträngliga hopplöshetsskymningen i en tv-serie men ibland uppenbarar sig viljan att kunna andas lite hopp också hos en sådan som mig…

BSG begåvades som sagt med några riktigt fantastiska säsonger som inledning men sen kom den där förhatligt sega tredje säsongen som tyvärr dök till botten med manusförfattare och allt efter de första avsnitten. Hade jag inte fått rapporter om avslutningssäsongens förträfflighet hade nog mitt tittande slutat någonstans mitt i den tredje säsongen. Rättegångsscenerna, dravliga kärleksförvecklingar, tillbakablickar på karaktärer i omotiverad mustasch… Skadad som man är så hängde jag ändå med förbi dessa lågvattenmärken och blev tack och lov rikligt belönad under tittningen av den sensationellt braiga sista säsongen där inte ens avslutningen är något att bli besviken över.

Så här någon månad efter det sista avsnittet så har serien naturligtvis fallit lite i bakgrunden av mitt liv. Jag går inte omkring och tänker på den längre men visst händer det att det blixtrar till en fundering kring Starbucks öde eller vad som hände med Hera. Och vad ska man egentligen tycka om cylonerna – vilka var onda, kloka, sorgliga och coola? Enligt min mening är just det BSG:s största bedrift, att jag faktiskt bryr mig om (nästan) alla oavsett vilken sida av kriget de står på. Serien synliggör med all önskvärd tydlighet hur svårt det är det här med ont och gott, rätt och fel och att det är samtidigt hopplöst som livsnödvändigt att försöka förhålla sig till det. Älsk på det!

Frågor som kvarstår: Är BSG världens bästa tv-serie (efter Buffy då)? Finns det någon som gillar den tredje säsongen och varifrån kommer egentligen Adamas hemska mustasch? Är det någon idé att lägga ner tid på att se Caprica när det omöjligen kan vara lika bra som BSG? Finns det någon annan anledning än att Spike är med? Behövs det någon annan anledning?

Mot ljuset

Jag var lite nervös när jag plockade fram den här boken för att läsa. Sådär nervös man kan bli när man ska läsa en författare för andra gången efter att man gillat debuten väldigt mycket. Det kan bli såväl himmel som pannkaka och man kan aldrig vara riktigt säker förrän man kommit in i den där andra boken. Och jag gillade Elin Boardys debut Allt som återstår väldigt, väldigt mycket. Den var återhållsam och smärtsam på precis alla de rätta sätten. Det är en bok som faktiskt bara växer och växer ju längre tid som passerar mellan mig och läsningen. Då var det svensk landsbygd och tidigt 1900-tal. Nu är det Mot ljuset och Malaya och i andra världskrigets efterdyningar.

Elly reser med sin syster och hennes man på deras bröllopsresa. Han ska praktisera som läkare i Malaya men det ska också bli semester med verandor, drinkar, tennisspel och ett omskakande möte med en verklighet ingen av dem visste existerade.

Och min nervositet släpper ganska så omgående när jag dras in i deras liv. Jag känner väldigt mycket med  Elly som är så oförberedd på verkligheten men som ändå är beredd att se. En av de fina sakerna med boken är att jag samtidigt kan få känna med också de andra karaktärerna: systern Annie som drabbas av sina migränanfall och egentligen vägrar att ta in det som är jobbigt, svågern Laurids som inleder med en naiv idealism som sakta sakta förvandlas till rädsla och ovilja att se världen och våldet. Där finns också plantageägaren och föreståndarna som mitt i allt som är ganska osympatiskt ändå fått behålla en viktig del mänsklighet.  Jag gillar att alla är komplicerade och svåra och får förbli i alla fall en smula oförklarade. Och allra mest fascineras jag nog ändå om Niels med alla sina hemligheter och rädslor. Den dragningskraft han har och förmågan att stöta bort utan att göra sig obegriplig eller oälskbar når ända fram till mig.

Boardy har skapat ett persongalleri som jag fastnar i. Jag vill inte lämna dem när jag måste, jag vill resa vidare och upptäcka världen, dem och mig själv vid deras sida. Jag är svag för Boardys sparsamhet med ord och handling. Allt som händer sker långsamt och tystnaderna får tala. Det här är en av få böcker där jag fullt ut förstår karaktärernas tystnad utan att vilja skaka om dem för att tvinga fram ord och förklaringar. Det här var en längtansbok (tyvärr finns det inte tid för sträckläsningar med två små barn och en hel hög studier) för mig i nästan en vecka. Och inför bok nummer tre vet jag att jag inte behöver oroa mig längre.

~ Wahlström & Widstrand, 2011 / Recensionsexemplar ~

Violens boksida, Enligt O, Bernur, Kulturdelen och Helsingborgs dagblad har också skrivit om Mot ljuset. Ännu fler som skrivit om boken: Tidningen kulturen, SvD

Varulvarna anfaller

Häromdagen publicerade Anders Fager, Caroline L Jensen och Jonas Lejon ett skräckmanifest där de lovar och anser några saker som jag välkomnar och skriver under på. Manifestet (som du kan läsa mer om också hos Karin) lyder som följer:

Vi lovar att sprida skräck över hela landet, in i era stugor, under era skinn och in i era hjärnor.

Vi lovar att blanda in magi, varulvar, tentakelsplattersnusk, demoner, skogsrån, onda vättar och nya, okända varelser i er vardag.

Vi anser att underhållnings- och spänningslitteratur kan bestå av annat än deckare och chic-lits.

För att dra mitt strå till stacken på något annat sätt än att läsa och skriva om vampyrer hela tiden tänker jag idag göra något helt annat och ägna mig åt varulvar*…

Ett klargörande: jag är inte så förtjust i varulvsfiktion. Jag tycker det finns alldeles för många tråkiga avsnitt där de springer runt i en skog i vargform och luktar på varandra/leker på ett hundliknande sätt. Trist, trist, trist. Men så måste vi väl kanske vara lite ärliga med varandra också vilket tvingar mig att medge att jag egentligen inte läst så många varulvsböcker alls… Men jag tycker att de är väldigt trista i Vampire Diaries och jag tycker inte att Oz främsta fördel i BtVS är att han är varulv… Men, nu har jag (av kursrelaterade orsaker) läst två varulvsböcker på raken och dessa förtjänar naturligtvis att diskuteras.

Bitten av Kelley Armstrong är första delen i en serie som jag inte kommer att läsa. Bitten är faktiskt ganska bra med sin lagoma blandning av action, smärta, sorg, kärlek, familj och lite mer action. Den ger bra underhållning för stunden när man vill fly den där diskbänksrealistiska vardagen man ibland hamnar i. Jag bryr mig om flera av karaktärerna och är helt beredd att hänga med på de där svängarna författaren målar fram men jag är inte så intresserad av att veta vad som händer sen, när nästa problem uppstår och det blir dags att köra samma race igen. Ingen ny serie för mig alltså, lite tack för det faktiskt!

Min andra varulvsbok på kort tid är Maggie Stiefvaters fortsättning på Frost som jag läste och gillade rätt skarpt förra våren. Feber är tyvärr inte alls lika uppslukande och bra. Den är inte dålig heller och kan säkert funka på några av dem som gillade den första. Jag tycker dock att den är lite seg och upprepande och dessutom känns det som att Stiefvater gjorde slut på den riktigt bra historien redan i första boken. På slutet blir det förstås spännande men väldigt mycket på samma sätt som det var spännande i Frost vilket inte känns helt ok.

De olika berättarperspektiven stör mig en smula och jag känner att jag tappar närheten till och förståelsen för Grace och Sam som jag kände i den första boken. Jag har också svårt att förlika mig med några nya och nygamla karaktärer som är väldigt centrala i den här boken. Det finns glimtar av fördjupning, inte minst till Sams trauma, i den här boken och de gör det värt läsningen men det är ingenting jag kommer springa och jaga ungdomar med på biblioteket (vilket kan ha hänt att jag möjligen gjorde med Frost förra sommaren…)

Så jag älskar alltså fortfarande inte varulven som fenomen. Jag håller vampyrerna högre i den övernaturliga fiktionen, möjligen för att jag hellre funderar över kopplingen liv och död snarare än kopplingen människa djur. Det kommer med all säkerhet dyka upp varulvar i min läsning också framöver men då allra troligast som bifigurer, inte minst i Sookieböckerna som jag förstås fortsätter älska trots (och kanske pyttelite på grund av) alla formskiftare.

Hur är ert förhållande till de fiktiva varulvarna? Älsk eller avsky? Finns det någon riktigt bra varulvsbok där ute som man trots allt inte får missa?

* Ni har väl inte missat John Ajvide Lindkvists underbara krönika om en tidig översättning av Marthesons Legend (om vampyrer) som fick heta Varulvarnas natt och där total begreppsförvirring och allmän översättningsanarki verkar råda?

~Bitten, Orbit 2001 : Feber, B. Wahlströms 2011~

Fiktiviteter sträcker ut sina tentakler

Som ni kan se till höger (och vänster 😉 )så har Fiktiviteter spridit sig vidare ut i den där cyberrymden som det talas om (eller det gör det väl inte längre egentligen men ändå…). Bloggen har blivit med Facebooksida. Ganska länge har jag inte sett vitsen med detta nya sätt att lägga ner outsägliga mängder tid framför datorn men sen insåg jag att jag kan diskutera böcker där. Också. Och då är jag ju på förstås! Gilla gärna den fiktiva facebooksidan så kan vi lära känna varandra ännu bättre :).

Vad mer? Jo, det fina initiativet från Forma att instifta ett bokbloggspris kan ju inte passera okommenterat. Själv funderar jag som bäst på vilka jag ska nominera till priset (det finns många att välja bland, kolla bara igenom min blogglista i högerkanten så förstår ni vad jag menar)  och vill du ha tips på en blogg som på ”bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i” så kan jag ju alltid nämna en liten blogg som heter Fiktiviteter ;). Men skämt å sido, oavsett vem eller vilka så tycker jag absolut att du ska passa på och nominera, det är alltid roligt när bokbloggar uppmärksammas på glada och positiva sätt.

Anita Blake

Åh, dessa älskade vårkurser som sätter mig på spåret mot ändlösa nya vampyrserier… Den här gången handlar det om Anita Blake-böckerna som jag tror att det finns kanske 18 av. Jag läste den första, Guilty Pleasures och insåg att den var bra nog för att läsa del två. För att avgöra om den var bra nog för att läsa del tre och så vidare. Ni fattar…

I första boken slängs läsaren ganska mycket in i handlingen när Anita tvingas utföra spaningsarbete för en synnerligen bitchig vampyrledare. Det handlar om att avslöja en ovanligt målmedveten vampyrmördare och Anita är lämplig för jobbet eftersom hon själv har gjort sig ett rykte som synnerligen effektiv vampyrdödare, hon besitter dessutom vissa övernaturliga gåvor. Guilty Pleasures är på intet sätt en fantastisk bok men vis av erfarenheten med relativt trista Dead Until Dark som senare ledde vidare till en smått fantastisk fortsättning på Sookie Stackhouse-serien så ger jag ju inte upp så lätt. Vidare till bok nummer två alltså.

Och denna del två, The Laughing Corpse, håller vad den första boken lovar. Det är fortfarande inte fantastiskt men ändå ganska oslagbar nöjesläsning om man vill koppla bort den verkliga världen en stund. Det är fortfarande vampyrer och (väldigt många) zombies och det är fortfarande tuffa repliker och den där självdistansen som jag gillar med bra vampyrböcker. Jag tycker också om att Anita Blake är tuff på riktigt, hon behöver verkligen inte bli räddad av någon (inte ens någon mörk, mystisk vampyr!). Hon får en hel del stryk men reser sig alltid på egen hand med en sarkastisk replik. Naturligtvis finns där ett romantiskt inslag men jag älskar hur Hamilton liksom portionerar ut det teskedsvis genom serien (så här långt i alla fall). Det enda som verkligen stör mig med The Laughing Corpse är det vidrigt blodiga när zombien börjar äta små barn. Där någonstans går min gräns men jag blundar lite på ena ögat och hoppar framåt till nästa sida, nu har jag nästan förträngt att det ens ”hände”.

Så sammanfattningsvis. Anita Blake-serien är en trevlig ny bekantskap och vi kommer nog kunna bli goda och långvariga vänner. Det handlar inte om den där okritiska och hängivna kärleken som jag har med Sookie men det är helt klart något som kan få mig genom de här långa månadernas väntan på nästa bok i den serien.

Är det någon av er som läst vidare i serien och kan säga något om hur långt den håller?

Tre riktigt bra ungdomsböcker

Just nu läser jag en kurs i barn- och ungdomslitteratur där vi naturligtvis läser en hel del böcker(…). Alla skriver jag inte om här men ibland snubblar jag över några riktigt bra som jag bara måste tipsa om. Här kommer mina senaste tips på tre riktigt bra ungdomsböcker:

Först och främst har vi Agnes Cecilia – en sällsam historia av Maria Gripe. Denna gigant som jag inte läst ett ord av tidigare. Men oj så förälskad jag blir. Det är inte så att det är månadens bästa bok för mig men jag gillar den mycket och ännu mer för att jag inser hur oerhört förälskad jag hade blivit om jag läst den i ”rätt ålder”. Jag gillar naturligtvis det övernaturliga men också vänskapen mellan Nora och Dag. Jag tycker om den tysta sorgen och den aggressiva som Nora uttrycker och förtrycker. Jag älskar, älskar, älskar att vi här har en författarinna som respekterar sina läsare till 100%. Det här är en självklar bok att ställa i bokhyllan på vänt till mina barn blir stora nog. Då ska här högläsas och diskuteras! Andra som orkat skriva riktiga och läsvärda recensioner av Agnes Cecilia är Helena och Lyran.

Tusen gånger starkare av Christina Herrström är en annan engagerande bok som jag läste ut på en dag för att den verkligen fångade mig. Den utspelar sig under ett skolår där en ny tjej kommer till klassen och ställer allt på ända. Det handlar om hur tjejer görs till problem för att de inte ”tar plats” och vad som kan hända när någon ifrågasätter de osynliga normer som finns. Tusen gånger starkare är en väldigt bra bok om hur det kan vara att gå i skolan. Jag känner väldigt väl igen mig i berättaren som tillhör de mesigare och inte vågar göra sin röst hörd, skillnaden mellan oss är att hon har lite bättre betyg och rejält mycket mer utvecklad analysförmåga än jag hade på den tiden. Alla borde läsa den här – ungdomar, föräldrar, lärare…

Som jag vill vara av Katarina von Bredow är en bok som faktiskt gav mig lite ångest. Lite föräldraångest. När Jessica i boken blir gravid efter världens finast skildrade bli-ihop-kväll på en fest snör det ihop sig i magen på mig. För Jessicas mamma tar det inte så bra och när hela omvärlden vill tvinga henne att göra abort kan jag nästan inte andas eftersom det känns som att jag håller på att stängas in i alla de där argumenten tillsammans med henne. Och då är jag inte ens tonåring, eller gravid… Det här är den första bok av Katarina von Bredow jag läser men jag förstår verkligen direkt varför hon är så populär bland de yngre låntagarna på biblioteket. Dessutom står det än en gång klart för mig efter att ha läst de här tre böckerna att vi vuxna borde läsa mycket mer ungdomsböcker än vi gör. För att få tillbaka förståelsen och för att det finns så många bra att välja på.