Ingen riktig kvinna

“Det här brevet är till dig. Jag vill att du ska läsa det innan vi går vidare.”

Så inleds Ingen riktig kvinna av Virgine Mouzat. Med ett direkt tilltal och med en kanske vid första anblick försynt uppmaning. Det finns inget försynt över det här brevet kan jag säga. Det bedjande tonfallet visar sig vara en benhårt krav och som läsare har jag aldrig en chans att göra annat än att lyda. Det är bara att läsa på helt enkelt. Till en början är jag inte säker på att jag vill men ganska snart är jag totalt insnärjd i den här brevskrivande kvinnans kamp för att göra sig hörd.

Det hon vill, kvinnan som inte ser sig som kvinnlig, är att berätta sin historia utan att bli avbruten eller tolkad, hon vill ha tolkningsföreträde till sitt eget liv. Hon vill berätta om de normer hon upplever finns som fängelseceller runt omkring henne men också om de linjer hon själv målar upp kring kvinnor och kvinnlighet, ofta med sig själv på andra sidan linjen.

Det finns något frenetiskt och aggressivt i berättarrösten och stilen. Som om brevskrivaren måste skrika för att överrösta en massa röster. Och det är inga lättsvalda “sanningar” hon serverar. Det handlar om olängtan efter barn, kroppens förräderi, sex som flykt och bestraffning, längtan efter något odefinierbart som nog inte är kärlek. Hon är inte helt lätt att förstå sig på men inte heller särskilt svår att identifiera sig med i all sin vrede och utsatthet.

Det finns delar av den här boken som jag har svårt för också – som de ibland väldigt påtagligt sexuella berättelserna, det är sånt jag ofta stör mig på i böcker. Som att jag inte riktigt förstår varför hon skriver det här brevet, som att jag undrar vad hon utelämnar och varför hon väljer att berätta det hon berättar (vilket inte behöver vara nödvändigtvis negativt) och framförallt att det till slut känns som att hon, trots sina aggressiva krav på att få skapa sitt eget liv, låter mannen bestämma förutsättningarna för relationen utan att riktigt märka det själv. Det sista behöver ju inte vara ett fel med boken utan snarare något som stör mig med huvudpersonen men jag är inte riktigt säker för Mouzat känns inte helt medveten om vad hon gör där på slutet. En sak som jag dock sväljer med hull och hår och som dessutom fått mig att längta lite är den där totalförälskelsen inför huset på ön som hon drabbas av. Jag vill också ha ett sånt hus, utan komplikationerna dock…

~ Sekwa, 2011 / Recensionsexemplar ~

1 tanke på “Ingen riktig kvinna”

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.