Jag missade Den drunknade i höstas, hur nu det gick till… Naturligtvis missade jag inte att den gavs ut och uppskattades av många men jag missade att hänga med på tåget när det gick där någon gång i början av hösten. Tack och lov för bibliotek och för låntagare som lämnar tillbaka såna här pärlor just precis när jag råkar jobba 🙂
Den drunknade handlar om Marina som besöker sin syster, Stella, och hennes man Gabriel under några sommarveckor. För att umgås och för att skriva den där konstvetenskapsuppsatsen som aldrig blir av. Det är grillning och sjöbad och kvällssamtal på verandan. Men det är också underliggande spänningar, förbjuden attraktion och något slumrande våldsamt i luften omkring dem. Hela boken är som ett åskväder som bygger upp och bygger upp för att explodera men ändå inte förlora i kraft.
Det märkliga med den här boken är att det inte händer så mycket. Visst händer det livsavgörande saker i Marinas liv men de sker så att säga utanför bild. Boken skildrar vardagar och allt sånt där som vi gör varje dag – lagar middag, förhåller oss till våra närmaste och våra studier/jobb/tankar. Första delen av boken skildrar en väldigt somrig sommar där bara små saker är lite skeva vilket rubbar hela bilden men utan att det riktigt blir klart vad man ser istället. Del två är riktigt jäkla obehaglig i det där knarriga och höstkalla huset. Hur de går omkring och passerar varandra hela tiden. Hur hon är rädd men ändå inte åker. Hon springer men stannar alltid halvvägs för att låta sig fångas in. Och jag förstår henne litegrann samtidigt som jag ju så gärna vill att hon ska inse sitt eget bästa.
Det är vårt att beskriva vidden av min frustration efter de där sista sidorna när jag inte får veta något alls om vad som ska hända och vad som redan hänt. Jag vet att jag ständigt återkommer till hur mycket jag uppskattar sånt men det för också med sig att det kan bli lite svårt att stå ut… I Den drunkande blir det nästan för mycket. Men bara nästan för det är en riktigt, riktigt stark bok som berättar precis så mycket som är nödvändigt för att jag ska vilja ha allt men ändå får mig att uppskatta att jag får precis lite mindre än jag vill ha.
~Norstedts, 2010~
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Den drunknade av Therese Bohman
Visst får man lite Christine Falkenland-vibbar av Den drunknade? Den tryckande stämningen, svärtan, isolationen, de lätt sadomasochistiska vibbarna… Jag tänkte mycket på Själens begär, och även svenska 1800-talsdekadensförfattare som Ola Hansson och Stella Kleve. Jag känner Therese (gud, nu låter jag som den där tennisspelande yuppien i Yrrol, ”jag känner massvis av människor”…) och satt för några år sedan med henne på en bar och pratade om boken hon skulle skriva, så det känns så sjukt coolt att hon nu skrivit boken och fått så fina omdömen. 🙂 Ser fram emot nästa bok (och någon gång ska jag ta tag i den där egna boken jag pratade om den där kvällen…).
Absolut hur mycket Falkenland-vibbar som helst framförallt när det gäller stämningen, det där svarta och hotande i bakgrunden som jag tycker så väldigt mycket om. Jag förstår att det måste vara lite mysko att läsa en bok av en författare man känner och som man dessutom pratat om boken med innan den blev till. Jag har bara gjort det med avhandlingar och det är inte riktigt samma sak 😉 Jag hoppas att du skriver den där boken någon gång! Själv skriver jag på två romaner just nu och självförtroendet växlar från ena dagen till nästa men i ärlighetens namn får det bli hur det blir för det är väldigt roligt att skriva och att se hur sidantalet växer. Också de dagar det känns som att allt platsar i soptunnan 🙂
Åh, jag vill läsa om den här! Själv har jag läst lite Falkenland så det känns bra att vet att jag kan få lite Bohman-längt (hmm, det där lite skumt) stillat med det!
Falkenland är ju aldrig fel oavsett om man läser för att stilla Bohman-längt eller inte 😉
Jag vill också läsa Den drunknade! Men kan tänka mig att man ska vara på rätt humör för att sugas in i boken…
Lite kanske men annars upplevde jag den som en sån där bok som suger in en vare sig man vill eller inte 😉
Läste också den här för inte så längesedan, efter alla andra. Jag ahde glömt att jag ställt mig i kö på biblan och plötsligt damt den ner. Jag är ju generellt mycket mer förtjust i böcker som förmedlar en stämning snarare än en unik historia och med tanke på hur få sidor den här boken är på så ska Bohman verkligen, verkligen ha cred för att ha lyckats. En av mina bästa läsupplevelser på sistone. Tykte inte det blev föör mycket osäkerhet på slutet, lite lagom så där.=) Kändes som man hade lärt känna Marina också rätt bra på de sidorna. Verkligen en bredrift.
Jag håller med om att det är imponerande att kunna skriva en så (till sidantalet) kort bok och fylla den med så mycket. Jag brukar gilla såna böcker allra mest även om en riktigt bra tegelsten förstås också har sin tjusning 😉