Selma revisited

Jag fick ju ett Selma-ryck för ungefär en månad sen. Jag drabbades av den totala Selmalängten och insåg att jag inte ägde så många av hennes böcker som jag ville eller borde och alltså ägnade jag en del tid och pengar åt bokbörsen och tradera för att råda bot på det (bilden visar, suddigt och nästan spöklikt, hur förträffligt det gått). Nu är läget mycket bättre och jag har till och med hunnit läsa en del som jag tidigare av mystiska anledningar missat. Sen tidigare älskar jag Kejsaren av Portugallien och Löwensköldstrilogin totalt och reservationslöst. Jag har nu införskaffat dessa också och mitt första drag för att motivera detta var att ”tvinga” maken att läsa trilogin för första gången. Nu mumlas det saker som får mig att anta att han nog inte är lika förälskad som jag blev men bra tycker han i alla fall att de är (det är rätt mycket som det brukar vara när jag tipsar om älskansböcker med andra ord…).

Själv har jag slängt mig över dubbelvolymen med En herrgårdssägen och Herr Arnes Penningar och blev snabbt påmind om vad det är som är så himla förträffligt med Selma. Det är språket, det är berättarglädjen och det är det där skarpa och elaka som sticker till där det känns. Hon är ju inte direkt harmlös, tack och lov. I båda romanerna hittar jag kopplingar till framförallt Kejsaren av Portugallien – i det galna och i den där tunna linjen mellan vår verklighet och en annan. Där finns också de starka kvinnorna som behandlas illa av livet men ändå lyckas gå sin egen väg i en värld som författaren förstår som männens.

I En herrgårdssägen möter vi Ingrid som reser med ett cirkussällskap och studenten Hede som en gång räddar henne undan förnedring. Dessa två ska mötas igen, på de mest oväntade sätt och platser. Han ska bokstavligt talat hjälpa henne upp ur graven mitt i all den galenskap som drabbat honom och hon ska försöka ta sig igenom till hans gamla jag. Hon gör det inte lätt för sina karaktärer Selma och hon häver hinkvis av sorg över dem, omöjliggör det osolkade lyckliga slutet men låter dem vara vardagliga människor med lagom låga krav på livet. De är så sårade och små att de inte kräver det osolkade för att bli lyckliga.

I Herr Arnes penningar finns inga utsikter för lyckliga slut alls. Där börjas det med mord på en rik präst, hans familj och husfolk. Den enda som överlever är Elsalill som hjälps av en fiskhandlare till tak över huvudet efter tragedin. Hon har förlorat sin syster som dock återkommer till hennes sida för att varna och uppmana henne att hämnas. Herr Arnes penningar är en spökhistoria och en tragedi, en allt igenom mörk och sorgesam sak som kan ge sken av att vara en lättsmält saga till en början men visar sig vara något helt annat när man läst den.

Selma Lagerlöfs röst är så unik och så fantastisk att jag nu inte kan tänka mig annat än att läsa vidare – in i Jerusalem, in bland kavaljererna på Ekeby, in i dagböckerna och de mindre kända berättelserna. In överallt för att hitta nya historier och underfundiga och roliga karaktärer. Och sen, som Magnus uppmanade till redan i höstas, ska det förstås bloggas mer om Selma.

Och för dem som inte visste det så kan jag stödja mig på Selma när jag nu konstaterar att ”det är inte ett lätt göra att vänta på våren i Värmland” (Ur En herrgårdssägen) – så sant som det är sagt 😉