Repetitionen

Oj, oj, oj vad jag har saker att säga om den här boken. Till en början slet den tag i mig och formligen tvingade mig att älska dess inledning, de där första kapitlen när man slängs in och alla är så märkliga och sårbara och kämpande. Så jag tänkte lite förnöjt att “men trevligt, en ny bok att falla för och älska reservationslöst”. Sen gled det gradvis över till att bli mer åt “skulle inte tro det, pretentiösa skitbok”-hållet. Slutomdömet landar någonstans däremellan.

Victoria har haft en affär med sin lärare och de blir avslöjade. Hennes syster Isolde spelar saxofon och försöker hantera systerns situation och kändisskap. Julia går i samma skola och spelar också saxofon liksom Bridget. Och så är det Stanley som spelar teater. Och saxofonlärarinnan som försöker projicera sina förtryckta lustar på barnen hon undervisar och som nog måste sägas vara märkligast av dem alla.

De relativt korta kapitlen fångar mig och jag dras villigt in i den där världen som jag inte begriper så mycket av. Allra mest gillar jag teaterskolan och skildringen av obalansen mellan ungdomarna och de vuxna. Men det är också i den obalansen något börjar gå fel. De vuxna är så oerhört misslyckade och vidriga och författaren gör sig (och därigenom läsaren) till ett med dem på ett sätt som jag har väldigt svårt för. Jag blir särskilt arg (ja, aggressiv faktiskt) på beskrivningen av och det allmänna tyckandet kring Bridget och hennes påstådda blekhet. Hur hon är så hopplös och ointressant. Jag matas med det, mycket uttryckligt, från början till slut och jag tror inte på det. Alls. Jag blir bara arg över att författaren inte en enda gång ger ett försvar för henne. Det är möjligt att detta är ett mått på att Repetitionen är en bra bok – den får mig ju att känna för Bridget trots att ingenting som står om henne leder fram till det. Men jag tycker inte att det är det som händer egentligen, jag känner med Bridget eftersom ingen annan gör det, som en sorts plikt vilket bara gör det hela ännu hemskare. Möjligen är Catton oerhört smart och leder mig dit samtidigt som hon därigenom tvingar mig att konfrontera de känslor det väcker i mig. I så fall får jag väl säga “bra gjort” till det men jag gillar det fortfarande inte…

Jag antar att boken ska skildra de vuxnas förtryck av barnen och barnens vilsenhet i sitt vuxenblivande. Det handlar mycket om sexualitet (vilket jag har svårt för när det blir sex för sexets skull vilket jag tycker att det blir här). Jag tycker att Catton slarvar bort mycket intressant – skuldfrågan när det gäller förhållandet lärare-elev till exempel, och den homosexuella verkligheten med konflikten mellan förtryck och utlevande. Det finns så mycket som hade kunnat bli så bra men som det är nu känns allt (från dialog till karaktärer till historia) rätt konstruerat. Särskilt dialogerna och saxofonlärarinnans monologer känns helt overkliga och osannolika, det kanske är någon sorts drömsekvenser eller något men jag begriper faktiskt inte den här boken särskilt bra. Det kan vara det att jag är korkad, eller så är det boken som är det…

När jag läst ut Repetitionen för några veckor sen var jag relativt arg på den, försökte tvinga min man att läsa för att ha någon att diskutera med (vilket märkligt nog misslyckades) och stampade mest omkring här hemma. Nu när det gått en tid måste jag säga att jag inte minns mycket av boken och alldeles uppenbart stannar den inte kvar. Inte ens ilskan stannar och det är aldrig ett gott tecken. Det här är en bok man ska gilla har jag förstått, den har ju vunnit priser och så, vilket får mig att känna mig lite ensam. Finns det någon annan där ute som läst men inte gillat och vill ni i såfall vara med och bilda någon sorts fåhövdad klubb?

~Wahlström & Widstrand, 2011 / Recensionsexemplar~

2 Replies on “Repetitionen

  1. Haha, i min bloggpost om den här skrev jag: “Det här är en bok jag önskar att nån annan läste så att man kunde diskutera den sen. ”

    Men nu är det så länge sen, och jag håller med dig om att man glömmer. Det tog en stund innan jag insåg att du skrev om samma bok. Men när jag läser din recension så börjar jag på något konstigt sätt ändå gilla boken lite igen.

    1. Det är verkligen en bok som väcker diskussionslustan 😉 Jag förstår hur du menar med att du började gilla boken igen efter att ha läst min ilskna recension, det som stör mig med boken lockar mig också på något märkligt sätt och att skriva av mig fick mig också att gilla den lite bättre faktiskt. Märkligt…

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.