Det har blivit en del zombies på sista tiden. Anledningen är att min kurs krävde en läsning av den där Austen-zombifieringen (vederbörligt ”sågad” häromdagen) samtidigt som den oerhört snygga (omslagsbilden, typsnittet, de svärtade kanterna…) och intressanta De vassa tändernas skog damp ner i brevlådan. Redan såhär i början av recensionen kan jag säga att den senare bjöd på väldigt mycket bättre läsning än den förra.
Mary lever i en by som sedan länge inhägnats till skydd mot de oheliga som finns där utanför och som törstar efter kött. Livet i byn är en blandning av nutid och dåtid, tvingat av omständigheterna och i klorna på ”systerskapet”- den religiösa sammanslutning som styr samhället. Men Mary längtar ut, hon drömmer om havet som hennes mor berättat sagor om så länge hon kan minnas. Hon tror att det fortfarande existerar och hon måste se det.
Om jag skulle göra det enkelt för mig skulle jag kalla det här för The Passage-light 🙂 Här finns det instängda, samtalet kring vad som händer med ett samhälle under svåra förhållanden, när överlevnad är det viktigaste. Här finns också längtan efter det trygga kontra längtan bort. Och kärleken, sorgen, pragmatismen. Här finns de svåra frågorna kring vad som händer när någon man älskar förändras, när man tvingas döda. Att det sen är lite barnsligt ibland (Marys reaktioner är ibland helt obegripliga för mig exempelvis) kan jag ta och det överslätas av att det för det mesta är riktigt bladvändarspännande. En väldigt positiv sak med boken är att Mary verkligen står i fokus, hon styr inte sitt liv men det hon kan råda över tar hon verkligen tag i. Hon låter inte kärleken förblinda henne och hon offrar inte allt för någon annan än sig själv. Det finns allt för få såna tjejer i fiktionen fortfarande. Mary är egentligen oerhört irriterande med sitt tjat om havet och sin förmåga att tiga om det hon vet vilket ständigt försätta andra i fara. Men det är också just det som gör henne trovärdig och som får mig att gilla henne.
Jag är ju ingen zombiekännare, eller zombieälskare för den delen, men jag kan tänka mig att de riktiga hardcorefansen tycker att det här är för lättviktigt – för lite hjärnsubstanssmaskande kanske? Själv tycker jag att de där lurande och ibland hasande förföljande varelserna är väldigt obehagliga men inte på djupet skrämmande vilket är en positiv sak för mig men en negativ aspekt om man vill bli riktigt skrämd av sina monster. För mig är det viktigaste att monsterskildringarna egentligen handlar om mänsklighet och det tycker jag att De vassa tändernas skog gör även om den kanske inte går på det djupaste djupet.
Det här är en trilogi som jag faktiskt knappt kan vänta tills jag får följa till slutet.
~Styxx Fantasy, 2011 / Recensionsexemplar~
Det finns såklart olika sorters zombieböcker också, men om det är något de brukar handla om så är det just mänsklighet.
Sällan läser jag så djupt meningsfulla böcker som de om zombieapokalypsen.
Jag har blivit väldigt sugen på att läsa David Wellingtons serie efter att ha läst dina lyriska inlägg om den, de verkar vara precis så som jag vill ha dem. Det är ju om mänsklighet jag vill att mina vampyrböcker ska diskutera också (The Passage är mitt bästa exempel på där det lyckats). David Wellington har ju också skrivit en vampyrserie som jag är väldigt nyfiken på att testa.
Jag älskar zombies! De skrämmer verkligen skiten ur mig, det är något med blandningen av apokalyps och virus. Men jag hade innan The Forest of Hands and Teeth inte stött på zombies i bokform som gjorde jobbet lika bra som de i filmer och på teve normalt gör. Läste den här boken på engelska för kanske två år sedan och forsatte snabbt med tvåan The Dead-Tossed Waves. Håller med om mycket i din kritik, sakerna du irriterade dig på är de som jag irriterat mig på, men ändå har det actionfyllda vunnit. Jag har legat vaken och tänkt: bara några sidor till.
Såg nu på Sf-bokhandeln att trean precis kommit ut. Hmm… Hinns det med en tur till Gamla Stan efter jobbet tro?
Är det sant, finns alla tre delarna nu. Shit, det finns nog inte en chans att jag ska fixa att vänta tills de kommer på svenska… Kul att vi tycker så lika om boken 🙂 Det är precis som du säger att man hela tiden tänker ”bara en sida till” tills man tillslut sitter där och har läst hela alltet av bara farten.
Undrar om man kan läsa den här för något av barnen, eller helt enkelt sätta den i händerna på den äldste…?
Ska bli intressant att läsa vad du har att säga om Blodets Meridian. Jag tyckte mycket om Vägen och när jag läste en recension där recensenten blev närmast avskräckt av hur blodig Blodets… var så blev jag riktigt intresserad.
Hur gamla är de? Jag har alltid så svårt att avgöra vilken ålder en bok passar för men 12-årsåldern kanske är lämpligt som startpunkt här (kan man läsa Twilight så kan man definitivt läsa den här).
Min upplevelse av Blodets meridian är spännande såhär långt, fram till sidan 76 tyckte jag att det var rätt trist och att jag nog skulle få ge upp runt sidan 100 men sen blev det helt plötsligt ofattbart tätt och bra under några sidor. Nu hoppas jag bara att det fortsätter på det spåret 😉
Väldigt tjusigt omslag förresten. Styxx verkar vara bra på det.
Riktigt snyggt! Deras ”Legend” var också väldit snygg så de har känsla för det helt klart.
Den här har jag haft stående i min bokhylla ett tag (på engelska). Kanske dags att sätta tänderna i den. Hö. Hö. Hö. (Förlåt)
Inte kunde jag hålla mig, det blev en tur till Sf-bokhandeln och jag köpte både ettan på svenska och trean på engelska. 🙂 Och så frossade jag mig igenom De vassa tändernas skog under helgen.
http://beroendeavbocker.blogspot.com/2011/04/de-vassa-tandernas-skog-av-carrie-ryan.html
🙂 Ska bli väldigt spännande att höra vad du tycker om trean sen.