Läsglädje!

Idag firar jag påsk med min familj och Världsbokdagen med min bloggfamilj. Enligt O administrerar en bloggstafett om läsning och läsglädje idag och det här är mitt bidrag.

Så här är det – jag lärde mig läsa i någon av de första klasserna, snarare senare än före alla andra. Efter den dagen när jag knäckte koden levde jag mitt liv med böcker. Det fanns alltid en bok till hands och när jag nu minns min barndom gör jag det ofta i relation till böcker jag läste.

Under vissa perioder av mitt liv har läsningen varit ett tvång, ibland ett lustfyllt tvång med tidspress att läsa intressanta böcker men också kravfyllt mellan varven. Det kan kopplas till alla mina år med olika kurser och utbildningar, alla år med avhandlingsskrivande och den inläsning det kräver. Under väldigt läspressade perioder, som när jag läste litteraturvetenskap och tvingades läsa Don Quijote och annat jag avskydde rätt ordentligt, har jag undvikit fritidsläsningen helt och hållet. Jag har haft perioder av poesiläsning såväl som pjäsläsning för att det ibland känts mindre kravfyllt än romanläseriet. De senaste åren, när inläsningen av avhandlingslitteratur varit avklarad och jag varit arbetslös student med extrajobb på bibliotek så har romanläsandet nått nya och oerhörda höjder. Jag har läst och läst och läst och upptäckt böcker och författare som jag bara hört talas om innan. För varje bok jag läst har jag ökat mitt lässjälvförtroende och hittat nya böcker som jag vill och måste ge mig på. Mängdläsandet har gett mig känslan av att jag faktiskt kan klara att läsa allt, inga böcker är för svåra och begriper jag inte så behöver det inte nödvändigtvis bero på att jag är för dum.

För att exemplifiera hur mycket läsandet betytt och betyder för mig och den jag blivit vill jag visa er några bilder som ofta kommer för mig när jag tänker på hur mitt liv sett ut såhär långt, vem jag varit och vem jag är.

Bild 1: Är jag kanske 11 år? Jag läser i alla fall Kittyböcker, hela tiden. Det är Kittyböcker i soffan, sängen, matbordet, i badrummet, i solstolen under äppelträdet, på toa – hela tiden Kittyböcker. Jag har också den stora lyckan att ha ärvt kartongvis av dem vilket gör att jag kan läsa, läsa, läsa utan att vara rädd att de tar slut. Och när de slutligen gör det är det bara att börja om. Äskar, älskar Kitty!

Bild 2: Det är något av de där jobbiga åren mellan 15 och 17. Biblioteket känns som den enda tillflyktsorten där jag ägnar varenda rast åt att skriva depressiva dikter och läsa obskyr litteratur från biografihyllan eller om paranormala fenomen. Det är en vidrig tid men samtidigt en tid då jag börjar hitta fram till min egen vilja och min egen röst. Till slut reser jag mig faktiskt också från det där undanskymda bordet längst in i biblioteket, går ut, hoppar av gymnasiet och tar ansvar för mig själv och min framtid.

Bild 3: Maria Lang på trädäcket som ska bli mamma och pappas altan. Mars- eller aprilsol som värmer där jag sitter tryckt mot väggen med en filt om mig. Solen är det perfekta sällskapet vid läsning av blodiga mord och djävulska intriger, redan då var jag lättskrämd och mörkrädd… Jag tror att det är Siden, sammet.

Bild 4: 15 år? Sagan om Isfolket. Mamma får en bok i brevlådan varje månad, jag och syrran springer ikapp för att hinna först, hon vinner alltid. I smyg tycker jag att det är helt ok eftersom det betyder att jag får längta lite till efter boken och dessutom sträckläser hon en isfolket på två timmar… Sen är det min tur att kliva in i den ljuvliga Isfolksvärlden och trots att jag redan inser att de inte är så välskrivna så slukas jag upp helt och totalt och det är alldeles, alldeles underbart.

Bild 5: Ungefär i samma ålder, på mitt första sommarjobb på en idrottsplats. Redan första dagen, efter att vi suttit några timmar tillsammans och betraktat en vattenspridare på en fotbollsplan, uppmanade de mig att ta med en bok. Jag klämde i mig tre av Guillous Hamilton-romaner (älskade dem då) och otaliga Sandemoserieböcker på den där verandan med utsikt över planerna. Som jag minns det målade jag ett staket också…

Bild 6: Varje gång jag är aningens ur balans fixar jag med bokhyllan, kanske finns det någon sektion att bryta ut? Kanske ska jag bara gå och plocka ut en riktigt fin bok och hålla den en stund. Ofta står jag bara där och beundrar den samling jag och maken åstadkommit genom åren, alltid inser jag att de är mer än ting för mig och att jag faktiskt älskar dem eftersom var och en av de där böckerna jag samlat på mig bär ett minne och en betydelse i mitt liv.

Många av bilderna kommer från tonåren men det betyder inte att jag saknar mer sentida minnen av läsning. Vi har ju till exempel den där boken som fick mig att inse att vi måste flytta från Borås och till Värmland på vinst och förlust. Och alla fina bilderböcker som kommit med barnen – Benny, allt av Pija Lindenbaum, Knacka på – som lästs med en eller två vällingtrötta ungar i knät. Och så känslan av att få se någon av barnen på golvet, framför bokhyllan, i full färd med att ”läsa” en favoritbok…

Detta inlägg är en del av en bloggstafett för att fira Världsbokdagen.

Läs mer om stafetten hos följande bloggare:

och dagarna går…, Ariels Bokhylla, Eli läser och skriver, Can’t sleep, must read, Fiktiviteter, Böcker böcker böcker, Marias Bokblogg, the curious case of the books, Tidnings Ida, Talk nerdy to me, Bokform, Boklesebloggen min, Bokomaten, Två träd i en bokskog, Mimmimaries böcker och annat, Inreda med böcker, Havsdjupens sal, Ciccis Bokblogg, Böcker etc., Lingonhjärta, Lyrans Noblesser, Ord och inga visor, En full bokhylla är en rikedom, enligt O