Få författare är så uppskrivna som Cormac McCarthy just nu. Vägen är kult, han nämns i nobelprissammanhang och älskas av de flesta. Själv hade jag inte läst någonting av honom, om vi räknar bort baksidestexten på Vägen som jag läst åtskilliga gånger i försök att inspirera mig att läsa den (och den kan vi ju utan tvekan räkna bort eftersom författarna sällan skriver dem och framförallt inte på svenska ;)). Blodets meridian blev således mitt första riktiga möte med författaren och som ett sådant blev det hela mycket… speciellt. Boken bjöd mig faktiskt på en av de märkligaste läsupplevelser jag någonsin haft, samtidigt som det var en av de tristaste böcker jag läst. Med det sagt så vill jag rekommendera att ni inte drar slutsatsen att jag avråder från läsning, följ med genom recensionen så får vi se var vi hamnar.
Boken handlar om en grupp män som rider genom Mexicos öken på jakt efter andra män att döda. Kvinnor och barn kan förvisso också funka som offer men Blodets meridian handlar i stort sett bara om män. Mer än så tänker jag inte berätta om handlingen, framförallt för att jag inte kan. Det händer en massa vardagliga saker men de har så liten betydelse för de här människorna att jag glömt vad de gick ut på. Jag vet att det rids och äts och eldas men hur, när och varför har jag inte riktigt grepp om längre.
Män rider genom ett landskap, plötsligt blir någon dödad och sen rider de vidare igen. Det är monotont, blodigt och totalt osentimentalt. Under läsningen mådde jag konstant illa och kände mig stundvis ganska äcklad, stundvis arg och för det allra mesta fascinerad. Bara en sån sak som att det finns ett träd med upphängda döda spädbarn längs vägen, vem kommer på en sån sak? När jag passerat 50 sidor i boken var jag rätt uttråkad och övervägde att ge upp när jag kom till den hundrade sidan om det inte blivit bättre. Och så kom jag till sidan 70 och tappade totalt andan över ett indianöverfall. Under några sidor var boken en glimrande diamant (förlåt floskleriet men jag vet inte hur jag ska beskriva det annars) och jag var förstås tvungen att läsa vidare efter det, hoppas på mer glimmer. Så jag läste hela jäkla boken av längtan efter glimmer men fick inget mer. Jag är således klart besviken men samtidigt glad att jag kämpade mig fram. Blodets meridian må vara en av världshistoriens långtråkigaste böcker men jag tror att det är meningen. Monotonin männen upplever där i det fientliga landskapet är monotonin jag nästan somnar inför hemma i läsfåtöljen. Och det är skicklig. Ibland känns metaforer och bilder lite sökta (sa hon som nyss tjatade om glittrande diamanter…) men det köper jag av någon anledning.
Jag bryr mig inte om en enda karaktär i den här boken, jag mår illa över blodet och dödandet som sker i bisatserna och jag somnade nästan flera gånger när jag läste den. Jag skulle nog inte med gott samvete rekommendera den här boken till någon som vill ha en härlig läsupplevelse men som ingång till McCarthys författarskap känns den väldigt bra. När jag nu läser Vägen känner jag igen berättarsättet, monotonin, hopplösheten och jag upplever att jag får vara med när en författare förfinar sina verktyg. Jag är glad åt upplevelsen och samtidigt lika glad att den är över…. Årets märkligaste…
~Bonnier pocket, 2011 / Recensionsexemplar~
Blood Meridian är den bästa bok jag läst av Cormac McCarthy. Hans stil är så gott som fulländad redan här, 20 år innan The Road—långtråkig, hm, ja, jag kan förstå hur man ser det på det viset. Personligen upplevde jag den som fruktansvärt tät och komprimerad. Det finns liksom inga andningspauser, inga platser att slå ned på och säga: det här hör inte hemma här. Vilket kanske gör att läsningen blir monoton och tung. Nåja, det om det.
Till saken hör ju att Glantons gäng har funnits på riktigt. Det är verkliga personer och verkliga händelser som skildras, med en del fiktiva tillägg av McCarthy. Det är alltså under mexikanska kriget som händelserna utspelar sig, och som kommentar till den amerikanska krigs- och våldshistorien är Blood Meridian oöverträffad både i konstnärlig och historisk mening.
Jo, jag upplever den också som tät men det är någonstans i det här att allt som händer (eller inte händer) är lika viktigt som det där monotona och tillslut långtråkiga blir till för mig. Jag tycker att det är en bra bok samtidigt som den inte tilltalar mig alls. Jag är övertygad om att det är för att McCarthy är så bra på att fullfölja sin idé som jag ändå fastnar för boken. Hade jag skrivit recensionen direkt efter läsningen hade jag varit betydligt mer negativ men nu, efter en veckas betänketid och lite till har boken legat till sig fint och växt betydligt för mig. Jag tilltalas väldigt mycket av att den har en verklighetsbakgrund och att jag inte vet vad som är det ”verkliga” och vad som är påhittet.
Det är för övrigt just i Blood Meridian som man tydligast kan se att McCarthy på ett väldigt spännande sätt för vidare den stora amerikanska litterära tradition som Melville och Hawthorne var upphov till, och som bl.a. Faulkner vidareutvecklade. Som skildrare av handling är McCarthy i klass med Faulkner och Hemingway.
”Bara en sån sak som att det finns ett träd med upphängda döda spädbarn längs vägen, vem kommer på en sån sak?”
I Kentaro Miuras ”Berserk” föds huvudpersonen av en död kvinna som hänger tillsammans med andra lik i ett träd.
Det finns alltså fler med makaber fantasi 😉 Låter väldigt annorlunda (trots kopplingen till Blodets…) och spännande.
Fastnade helt i Vägen och kommer inte vidare. Någon dag ska jag bara bestämma mig och göra ett ryck, men det får bli i sommar när jag har mycket lästid. Just nu vill jag läsa bättre böcker och just den här kommer jag definitivt inte att ge mig på.
Jag är snart igenom Vägen och jag förstår hur du menar samtidigt som jag gillar vägen och har stora problem med den på samma gång. Den är oerhört fascinerande samtidigt som jag irriterar mig på visst.
Jag har idag lite smått börjat vända blad i Blodets Meridia, som att smutta för att få en känsla för handlingen, språket mm. Jag tror att jag kommer gilla den. Vi får se 🙂 Antingen blir det ett ”nej” eller ”oj!”.
Det blir spännande att höra sen hur du upplever den. Jag fascineras oerhört av hur den kan vara både ”nej” och ”oj” och ”varför” för mig 🙂