Ni har väl inte missat att det kommer en ny bok av John Ajvide Lindqvist idag? Hypen är mindre än vanligt, troligen eftersom boken ges ut av författaren själv och enbart kommer som e-bok och mp3. När jag fick möjlighet att läsa ”boken” i förväg tvingades jag ta mig an makens läsplatta som jag annars varit rätt bra på att ignorera. Det här är dock en recension av texten Tjärven, själva läsupplevelsen skrev jag om häromdagen.
En gymnasieklass återförenas för att fira midsommar tillsammans. De åker ut till fyrön Tjärven i Stockholms skärgård med sin grill och försvarliga mängder alkohol som sig bör. Snart börjar saker naturligtvis gå väldigt fel och det visar sig att de inte är ensamma på ön…
Det är på gränsen till provokativt att John Ajvide Lindqvist har producerat den här boken på 35 dagar. För någon som kämpar och gnetar med sin första roman och hittills producerat lite över hundra sidor på ett halvår är det nästan lite knäckande. Men han kan verkligen sitt hantverk. Och jag är glad att han gjort det. Det finns många vinster med att lägga en snäv tidsram, Tjärven har blivit väldigt, väldigt intensiv. Historien är enkel och berättandet likaså, avskalat kanske man säger. Vi får veta en del om huvudkaraktärerna men inte allt och det är en del av tjusningen, att inte veta hur de ska reagera och hur de ska tänka. Som all god monsterfiktion handlar inte Tjärven om monster utan om en grupp människor och hur de fungerar tillsammans och i kris. En sak som jag är särskilt svag för är hur JAL lyckas måla upp karaktärernas egna inre bilder av hem och familjlängtan så att jag känner den. Det landar bortom läsning och handlar faktiskt om att bli en del av dem som befinner sig på den där ön och samtidigt känna lycklig trygghet över att istället sitta tryggt placerad i läsfåtöljen med barnen på armlängds avstånd.
Den här gången har Ajvide förresten fortsatt på spåret han inledde i Lilla stjärna – han har lämnat de creddigare popreferenserna (Morrisey, Smiths) och gått vidare (?) till Modern Talking som känns som ett minst sagt passande soundtrack till zombieapokalypsen ;). Det bidrar faktiskt till mardrömsstämpeln en hel del…
Jag har lärt min läxa och tänker inte rangordna den här boken i relation till Ajvides övriga men jag kan säga så mycket som att den kommer högt upp i listan. Jag gillar det här helt enkelt…
Och någon sjönära midsommar blir det inte tal om på några år…
~Rigmondo, 2011 / Recensionsexemplar~
Okej, that’s it. Jag MÅSTE överkomma min e-boksaversion!
Japp, eller din talboksaversion om du har någon sån 😉
Har en sån med, ja! Men JAL har så sympatisk röst att jag misstänker att det går bättre.
Ja, vem har inte det… JAL är faktiskt den ende jag lyckats lyssna på hittills (delar av Låt den rätte komma in) så det kan nog funka.
Har funderat lite nu och kommit fram till att det blir ljudbok i bilen. Då kan både jag och maken (också ett JAL-fan) lyssna samtidigt. Hur lång är den som ljudbok, någon som vet?
Det låter ju som en lysande lösning 🙂 Jag vet att Johanna K, din bokhorekollega, lyssnade på den så hör med henne om längd.
Helena: Jag lyssnade på den igår och skrev en recension idag, den var fantastisk att lyssna på! Misstänker nästan att den var bättre som ljudbok än läsbok, JAL:s läsning bidrog en hel del till rysningarna i ryggraden… Jag rekommenderar lyssning 🙂
Fiktiviteter- Helena: Jag håller med dig om hur nära man kom karaktärerna, det var häftigt att han nästan avbröt berättelsen för deras tankar. Så bra berättat!
Drygt fem timmar var den för övrigt!
Åh vad roligt att du gillar den!! Bådar gott. 🙂 Har tänkt ladda ner Tjärven i min iPod och lyssna på väg till och från jobbet. Fler zombies – here I come!
Zombieattacker på väg till jobbet låter ju trevligt 😉 Jag tror det kan vara precis vad man behöver för att vakna till lite. Hoppas du gillar!