Jag och Det: Andra delrapporten

s. 201- ca 500

Det är så himla bra just nu, obeskrivligt, längtframkallande och fantastiskt bra!

Egentligen borde jag nöja mig med att skriva det men jag måste också få säga att den där extralediga helgen som skulle ägnas åt läsning av Sookie Stackhouse helt och hållet (med avbrott för mat, jordgubbstårta och dans kring midsommarstång förstås) gick i Det-läsandets tecken. Jag satt i vår stuga i den ljusa (tack och lov) sommarnatten med Bill, Beverly, Ben och de andra som sällskap och så de lugnt sovande barnen och min man förstås. Annars hade jag aldrig vågat… Vår stuga ligger i skogen, vid älven och saknar många bekvämligheter vilket ibland är lite jobbigt. Under den period i livet när man läser Det är den dock idealisk (om man borttar det där lite ensliga) i och med att där inte finns några avlopp. Detta rekommenderas å det varmaste. Hör av er om ni vill läsa Det utan civilisationens bekvämligheter så får ni låna stugan 🙂

I övrigt kan jag meddela att jag med jämna mellanrum blir skrämd från vettet men att den kvardröjande känslan ändå är sorg och värme inför de här barnens vuxenblivande. Sorgen hänger ihop med vad som händer dem förstås men allra mest har jag svårt att sluta tänka på lille Georgie som är lika gammal som min dotter är nu. Och Bill, hans sorg, förtvivlan och oförstånd inför föräldrarna. Det griper tag allra mest än så länge.

“See you later alligator”

Lystring alla Maria Lang-nördar!

Efter midsommarhelgens debacle när jag missade att En främmande man utspelade sig under just midsommar har idén fötts att bygga bort möjligheten till liknande händelser i framtiden. Det känns lämpligt att utforma en Maria Lang-kalender helt enkelt och därigenom bevisa eller motbevisa min tes om att det finns en Lang-deckare för varje tid i livet. Det kommer ta mig ett tag att få ihop det men kanske, kanske vill ni vara mig behjälpliga? Jag skickar med en lista över böckerna här nedan med några tidsmarkeringar så får ni gärna fylla på i kommentarerna eller via mail – fiktivahelena[at]gmail.com . Sen återkommer jag med uppdatering efter bokkoll under sommaren.

  • Mördaren ljuger inte ensam (1949) – sommar
  • Farligt att förtära (1950)
  • Inte flera mord (1951)
  • En skugga blott (1952) – senhöst: oktober – november
  • Rosor, kyssar och döden (1953)
  • Tragedi på en lantkyrkogård (1954) – jul
  • Se döden på dig väntar (1955)
  • Mörkögda augustinatt (1956) – augusti, kräftpremiär
  • Kung Liljekonvalje av dungen (1957) – vår (april/maj?)
  • Farliga drömmar (1958)
  • Ofärd i huset bor (1959)
  • Vår sång blir stum (1960) – skolavslutning/student
  • Att vara kvinna (1961)
  • En främmande man (1962) – midsommar
  • Tre små gummor (1963) – marknad = höst?
  • Ögonen (1964)
  • Siden sammet (1964)
  • De röda kattorna (1965)
  • Svart sommar (1966)
  • Vitklädd med ljus i hår (1967) – lucia
  • Ingen returbiljett (1968)
  • Intrigernas hus (1969)
  • Staden sover (1970)
  • Mördarens bok (1971)
  • Vem väntar på värdshuset? (1972)
  • Vi var tretton i klassen (1973)
  • Det är ugglor i mossen (1974)
  • Dubbelsäng i Danmark (1975)
  • Körsbär i november (1976) – november
  • Arvet efter Alberta (1977)
  • Camilla vid skiljevägen (1978)
  • Svar till Ensam Eva (1979)
  • Inga pengar till Vendela (1980)
  • Gullregn i oktober (1981) – oktober…
  • Docka vit, Docka röd (1982)
  • Fyra fönster mot gården (1983)
  • Använd aldrig arsenik (1984)
  • Klappa inte katten (1985)
  • Dödligt drama på Dramaten (1986)
  • Ånglok 16 på fel spår (1987)
  • Tvillingen i spegeln (1988)
  • Flyttbil försvunnen (1989)
  • Se Skoga och sedan… (1990)

Ich bin ein Bibliothekar

Christer Hermanssons expose över bibliotekarieyrket är naturligtvis obligatorisk måsteläsning för alla bibliotekarier. Att följa Oliver Cromwell Johansson är att få en helt ny blick för sitt yrke, och sig själv…

Oliver är sinnebilden och fördomen för en bibliotekarie. Han är förvisso inte en kvinna med hårknut och kofta som man kan ropa bibliotekstant efter (been there, done that, i alla fall bibliotekstantsgrejen) men i övrigt är han nördig, världsfrånvänd och bildad – precis som vi ju ska vara vi som bevistat bibliotekshögskolan i Borås. Och det är just det här med att han uppfyller alla fördomarna som gör honom till den bästa och mest avslöjande betraktaren och berättaren. Han förstår ingenting av spelet som pågår runt honom (eller?) och han vill tro dem alla om gott. En bibliotekarie, människa, kan ju inte ha onda avsikter eller baktankar…

För mig är det igenkänning (historiestudier i Göteborg, Boråsåren, biblioteksälsket, och framförallt informationsdiskfrågorna) på jordnära nivå samtidigt som det är så härligt absurt att jag måste skratta högt för mig själv flera gånger, fnissar inombords gör jag mest hela tiden.

Att boken borde roa alla bibliotekarier har jag redan slagit fast men kan det vara något för normala människor också? Ja, det tror jag faktiskt – alla som gillar det absurda, hyser någon fördom om bibliotekarier, älskar eller hatar bibliotek skulle kunna hitta något att gilla i den här boken.

Förresten lånade jag Ich bin ein Bibliothekar som e-bok till min mobil som ett första prov och det gick hur bra som helst att läsa med hjälp av ett läsprogram (Aldiko). Vem behöver en läsplatta liksom…

~Tusculum, 2010~

Ska hon aldrig gå på semester…

…undrar säkert vän av ordning. Men se det ska jag inte. Timvikariens lott i livet är ju att jobba när alla andra vill vara lediga (om timvikarien har tur vill säga) och den här timvikarien ska fylla tomrummet efter en hel drös semesterfirande bibliotekarier i sommar. Tack och lov jobbar jag inte heltid utan har tid att njuta ledighet med mina böcker och familjen (inte nödvändigtvis i den ordningen kanske?) också. Någon bloggpaus blir det inte heller tal om men jag känner att det nog får bli en liten nedtrappning i alla fall. Några inlägg i veckan blir det, hur skulle jag kunna låta bli? Men om det blir lite tystare här så vet ni att det beror på att jag lägger min lediga tid på bad (inte gärna men ändå), köttätarfamiljslek, läsning, läsning och läsning. Det är ok va?

Mitt enda måste på midsommar - den amatörmässigt utförda men alltid lika smaskiga jordgubbstårtan! (Foto: www.fotoakuten.se)

Och glad och fantastisk fin midsommar på er förresten – nu åker jag till min internetouppkopplade stuga och njuter stillhet och tystnad (naturligtvis inte, jag har ju två barn med mig, men någon sorts frihet i alla fall 🙂 ). Jag har försökt komma på en Langdeckare att tipsa om till midsommarhelgen (jag brukar ju mena att det finns en bok av Maria Lang för varje tillfälle i livet), men jag kom inte på någon. Upplys mig gärna om ni vet bättre, annars finns det ju så mycket annat som kan läsas när man får några dagar extra i hängmattan. Själv ska jag nog dra mig tillbaka till Bon Temps och återuppta vänskapen med Sookie och gänget i Dead Reckoning.

Den vita katten

Egentligen har jag en annan Holly Black-bok (Tithe) som jag längtar efter att läsa efter viss hype från Sara. Men när jag hörde att The White Cat skulle komma på svenska så slängde jag mig över den istället. Jag har stått och hållit i den på sf-bokhandeln vid något tillfälle och velat köpa för att den är så fin och för titeln och för katten… Detta för oss direkt till det ytliga. Det kan inte undvikas. Omslaget… OMG! (jag har säkert lovat mig själv att aldrig någonsin skriva så, men det finns inget annat att säga i det här läget). Kontemplera nu över bilden till vänster – lugn fin bild med karaktärsstark katt. Titta sen på den högra bilden – bikerkille med solglasögon och röd rök. Varför i hela världen? Jag orkar faktiskt inte ens kommentera det mer än så (kolla dock gärna på Glorybox-Saras roliga och belysande genomgång av Black-omslag vi minns men skulle vilja glömma). Men ärligt, varför?

Men som sagt, vi släpper det nu (försöker i alla fall…). Kanske ska vi gå till handlingen istället – kanske får bikerkillen (eller vad han nu är) sin förklaring? Mja, handskarna förklaras i alla fall vilket ju alltid är något… Cassels familj är berörare vilket betyder att de alla (utom Cassel) har en särskild styrka som de kan påverka människor med om de rör vid dem. Där finns känsloberörare (Cassels mamma), lyckoberörare och transformationsberörare. Berättelsen börjar när Cassel vaknar upp på ett tak och därifrån rör sig historien i ibland furiös takt mot förklaring och i alla fall delvis upplösning.

Den vita katten är första delen i en serie om berörarna och det märks verkligen. Det presenteras och förklaras rätt så mycket. Ibland glittrar det till ordentligt och jag blir lite till mig över att det uppenbarligen är en duktig, driven och lite egen författare som skrivit det här. Men så slocknar glimret när någon ny person eller omständighet ska introduceras. Jag kan tänka mig att läsa uppföljaren bara därför, för att se om det kanske får glimra kring hela boken istället för bara glimtvis.

Boken är helt ok, den driver på i berättelsen och jag gillar några karaktärer och de andra tycker jag om att jag ogillar. Jag är inte helt övertygad och jag måste inte läsa fortsättningen men jag hyser ju som sagt hoppet att det ska flyta bättre där. Och så är jag såpass glad över att detta inte är ännu en övernaturlig tonårsromans enligt formel 1a och dessutom övertygad om att Black inte skriver samma historia igen i uppföljaren (som Stiefvater och Fitzpatrick tyvärr gjort i allt för stor utsträckning). Så det blir säkert fler berörare och vita katter för mig, men först Tithe

~B. Wahlströms, 2011 / Recensionsexemplar~

Jag och Det: första delrapporten

Två hundra sidor avklarade och del ett plus första mellanspelet lästa. Det känns jobbigt att skriva “avklarade” men så känns det. Inte alls för att boken skulle vara svår eller tung eller dålig för det är den verkligen inte. Men boken, mordredskapet, tegelstenen (dubbeltegelsten i min värld) hamnar faktiskt i vägen för min läsupplevelse. Jag är i vanliga fall skeptisk inför tegelstenar och den här 1300-sidorssaken skapar faktiskt ångestliknande reaktioner hos mig. Det tar liksom emot att lyfta upp den och inte förrän jag verkligen satt mig med den och kommer in i världen så känns det “bra” (“bra” snarare än bra beroende på att Det inte är en bok man mår bra av men ändå…). Irriterande i-landsproblem är naturligtvis till för att lösas och den här gången har jag kombinerat min löjligt stora förälskelse i min nya mobiltelefon, min upptäckt att man kan läsa böcker på den och ett inköp av Kingens mastodontverk som e-bok. Jag är ambivalent inför e-böcker vilket jag har vittnat om tidigare men just den här boken är för mig den ultimata e-boken. Nu kan jag läsa tegelstenarnas tegelsten hemma i läsfåtöljen och bära med mig texten i mobilen för läsning på lunchrast och alla andra småstunder jag försöker sno åt mig. Hoppeligen ska detta lindra min läsångest och bidra till den ultimata läsupplevelsen.

Och bokens innehåll då? Ja, inledningen var helt fantastisk – skrämmande och hjärtsönderslitande på en gång. Sen blev det en runda med telefonsamtal till huvudpersonerna som vuxna och jag kunde konstatera att jag gillar barnskildringen bättre men att det är fortfarande bra. Lite för många styva bröstvårtor kanske… Möjligen är det Kafkas genusanalys som spökar men jag hakar upp mig lite på dem. Men än så länge har inget hänt som får mig att säga annat än att det är riktigt bra, stundtals andlöst spännande och för det mesta mycket effektivt för att öka på min sedan tidigare rätt stora clownaversion. Och så är jag lite försiktigare i närheten av avlopp…

Stay tuned för vidare rapporter om mina vidare äventyr i Derry, Maine!

Så kan man också göra

Förra året var ju Justin Cronins The Passage (tillsammans med Joyce Carol Oates glimrande fina Blonde) min sommarutmaning (tegelstensfobikern utmanade alltså sig själv och blev kanske en smula mindre rädd för det omfångsrika…). The Passage visade sig bli bland de allra, allra bästa böckerna jag läste under 2010 och jag slutade väl aldrig riktigt predika dess förträfflighet här på bloggen eller i verkliga livet. Jag spred till och med evangeliet enligt Cronin hela vägen till Finland när Bokbabbel vann min julutlottning av boken…

Nu har boken kommit på svenska och jag är ju naturligtvis väldigt nyfiken. På översättningen. På hur den ser ut. På hur den känns i handen… Jag är som ni förstår (?) alltså riktigt sugen på att köpa Flickan från ingenstans. Dels för att äga men också för att jag vill ha en riktig chans att övertyga min man om att han måste läsa. Han har förvisso inga problem att läsa engelska men jag är så rädd om min fina, fina utgåva att jag påpekat lite för ofta att han måste vara försiktig med den. Jag tror att jag har skrämt honom lite med detta faktiskt. Inte bra alls, men det är en fin bok som jag själv var maniskt rädd för att skada eller vika eller bryta när jag läste… Är det ok att sätta sitt bokägande framför påtvingandet av god bok till äkta hälft? Är det ändå inte lite charmigt att jag bryr mig om mina böcker? Lite charmigt? Nu har jag hur som helst kommit på den ultimata lösningen. Istället för att köpa en utgåva till – och därigenom outa mina boknörderier ytterligare för mina närmaste – och istället för att återigen påpeka att man måste vara försiktig med min My Preciousss The Passage så har jag reserverat boken för min mans räkning på biblioteket*. Där de förövrigt köpte in den innan jag ens hann påbörja min lobbyverksamhet 🙂 Smart va?

*En liten applåd och kanske en trumvirvel tack! För att jag inte köpte boken och istället sparar pengarna till andra bokinköp. Jag är inte bara märklig, jag är duktig också 🙂

Vända blad

Jag har börjat utveckla vissa förväntningar på böcker från Sekwa… De ska vara svartsynta, roliga (gärna på det sarkastiska sättet som är min favorithumor), huvudpersonen ska vara en egensinnig kvinna som jag inte direkt identifierar mig med men ändå faller för på det ena eller andra sättet. Det ska finnas en grundvärme trots det ofta ensamma och karga draget som återfinns i romanerna. I nya Vända blad hittar jag tack och lov allt det där, och lite till.

Clara befinner sig på en plats i livet där hon uteslutits från den tv-värld där hon framgångsrikt verkat i många år. I ett utbrott av raseri har hon vält ett skrivbord över en producent och sedan dess är hon paria i den långsinta tv-branschen. För att klara uppehället för sig och tonårssonen försöker hon sig på spökskriveri och romanen börjar när hon ska möta sin första kund. Det visar sig genast att kunden, Bertrand, vill något annat än att få sitt liv nedtecknat – han vill att Clara ska uppfinna ett liv åt honom…

Clara och jag är inte särskilt lika, när hon slänger sig på telefonen för att skälla ut någon som varit oförskämd skulle jag ha tigit och lidit. När hon välter ett skrivbord över en synnerligen irriterande person skulle jag troligen ha tagit mig försiktigt stampande ut ur rummet. Jag önskar nog att jag vore lite mer som hon, men inte riktigt hela vägen… Jag förstår henne inte riktigt helt och hållet men ändå begriper jag hur hon fungerar, att hon reagerar och att hon faktiskt klarar sig i den jobbiga situation där hon har hamnat. Och jag tycker om henne, mycket. Vända blad är en historia där jag får starka känslor för så gott som alla karaktärerna, i alla fall de tre i huvudrollen – Clara, Bernard och Leonard (sonen). De görs levande med små medel och jag känner dem tydligt allihop. De är en fin trio även om de aldrig möts alla tillsammans.

Allra mest gillar jag den stilla sorgsenheten som vilar över hela händelseförloppet, och Claras sarkasmer och bitande klarsyn. Ska jag nämna något negativt så får det bli att historien sackar lite efter mitten men då den tar sig mot slutet igen förblir helhetsintrycket mycket starkt. Ibland upplever jag det som att Jézequel trasslar in sig lite i språket också men det rör sig bara om korta passager och inledningar på meningar som reder ut sig och blir knivskarpa strax före punkt.

Kort och gott: Vända blad är en typisk Sekwa-bok, vilket betyder att den är fin, vass och rolig. Och att jag lägger bort den med värme i hjärtat och en smula kvardröjande sorgsenhet bredvid.

~Sekwa, 2011 / Recensensionsexemplar~

Den enögda kaninen

Jag tillhörde den lilla skaran som aldrig fastnade för Christoffer Carlssons debut, Fallet Vincent Franke. Jag tyckte inte att den var dålig men jag förstod mig heller inte riktigt på den, möjligen var genren fel för mig – eller jag fel för genren… Av den anledningen la jag inte ner så mycket energi på att hålla utkik efter Carlssons andra bok när den kom för några veckor sen. Till synes lyckligt ovetande om dess existens levde jag mitt liv som om allt vore som vanligt. Men så började det skrivas och Helena recenserade stjärnögt och Den hemliga historien nämndes mer än en gång (av författaren också) . Så tillslut fanns det inte så mycket annat att göra än att svälja den fördomsfulla stoltheten och ge Carlsson en ny chans, och det var en himla tur att jag gjorde det…

“Glesbygd noir” betecknas den här historien som på baksidestexten och det är väldigt passande. David kommer tillbaka från Stockholm för att fira sommarlovet i uppväxtstaden med sina kvarboende kompisar. Allt är som förut och allt är annorlunda. Vännerna har hittat ett hus och de umgås med planer så stora och dumdristiga att man drar efter andan. Sen accepterar man dem, på samma sätt som huvudpersonen gör, och tycker att allt verkar normalt igen. Huset förleder, lugnet förleder och författaren leder mig in i en värld där allt är till synes normalt men lämnar mig osäker på vad som egentligen händer.

Det är så himla bra det här! DHH-vibbarna älskar jag liksom de små samtalen vid köksbordet. Alla dessa människor som det känns som att jag känner, jag har banne mig träffat dem alla när jag själv bodde kvar i min egen glesbygd noiriga barndom.

Min vana trogen så fastnar jag mest för det som finns vid sidan av och i Den enögda kaninen är det Kasper, nämnda kanins ägare. Han som står bland träden och ser utan att synas, han som vet allt men inte kan skydda sig mot det vardagligaste av det vardagliga. Kasper gör riktigt ont i det här småbarnsföräldrahjärtat… Och mellan träden skymtar mycket mer än Kasper, sådant som aldrig blir annat än skuggor. Själva thrillerinslaget är aldrig huvudsaken i den här historien (lika lite som det är det i DHH), det är människorna och mystiken som lockar och intresserar. Därför är jag inte riktigt redo att släppa historien nu när den är färdigberättad. Sånt älskar jag!

Andra om Den enögda kaninen: Bokhora, Kulturdelen, Bokmalen, Fru E, Eli läser och skriver, Bokbabbel, SvD

~Piratförlaget, 2011 / Recensionsexemplar~

Vad vill ni veta?

Jag umgås med planer på att uppdatera den där om-sidan där jag presenterar mig själv och bloggen men vet inte riktigt hur. Är det någon som vill veta något speciellt? Någon som har några förslag på måste-information? Jag lovar ingenting men ska försöka tillgodose de  realistiska förslag och önskemål som nu kommer strömma in 😉