Jag tillhörde den lilla skaran som aldrig fastnade för Christoffer Carlssons debut, Fallet Vincent Franke. Jag tyckte inte att den var dålig men jag förstod mig heller inte riktigt på den, möjligen var genren fel för mig – eller jag fel för genren… Av den anledningen la jag inte ner så mycket energi på att hålla utkik efter Carlssons andra bok när den kom för några veckor sen. Till synes lyckligt ovetande om dess existens levde jag mitt liv som om allt vore som vanligt. Men så började det skrivas och Helena recenserade stjärnögt och Den hemliga historien nämndes mer än en gång (av författaren också) . Så tillslut fanns det inte så mycket annat att göra än att svälja den fördomsfulla stoltheten och ge Carlsson en ny chans, och det var en himla tur att jag gjorde det…
”Glesbygd noir” betecknas den här historien som på baksidestexten och det är väldigt passande. David kommer tillbaka från Stockholm för att fira sommarlovet i uppväxtstaden med sina kvarboende kompisar. Allt är som förut och allt är annorlunda. Vännerna har hittat ett hus och de umgås med planer så stora och dumdristiga att man drar efter andan. Sen accepterar man dem, på samma sätt som huvudpersonen gör, och tycker att allt verkar normalt igen. Huset förleder, lugnet förleder och författaren leder mig in i en värld där allt är till synes normalt men lämnar mig osäker på vad som egentligen händer.
Det är så himla bra det här! DHH-vibbarna älskar jag liksom de små samtalen vid köksbordet. Alla dessa människor som det känns som att jag känner, jag har banne mig träffat dem alla när jag själv bodde kvar i min egen glesbygd noiriga barndom.
Min vana trogen så fastnar jag mest för det som finns vid sidan av och i Den enögda kaninen är det Kasper, nämnda kanins ägare. Han som står bland träden och ser utan att synas, han som vet allt men inte kan skydda sig mot det vardagligaste av det vardagliga. Kasper gör riktigt ont i det här småbarnsföräldrahjärtat… Och mellan träden skymtar mycket mer än Kasper, sådant som aldrig blir annat än skuggor. Själva thrillerinslaget är aldrig huvudsaken i den här historien (lika lite som det är det i DHH), det är människorna och mystiken som lockar och intresserar. Därför är jag inte riktigt redo att släppa historien nu när den är färdigberättad. Sånt älskar jag!
Andra om Den enögda kaninen: Bokhora, Kulturdelen, Bokmalen, Fru E, Eli läser och skriver, Bokbabbel, SvD…
~Piratförlaget, 2011 / Recensionsexemplar~
Visst är den bra?! Är mycket stolt över att ha fått dig att tänka om angående Christoffer Carlsson. Själv har jag inte läst Fallet Vincent Franke än och är inte supersugen på att göra det heller. Glesbygd noir är helt klart mer min tekopp än Stockholm noir.
Jag är väldigt glad att du fick mig på andra tankar 🙂 Jag fastnade som sagt inte alls för Fallet… men jag lockas sällan av det hårdkokta storstadiga, glesbygd är mer min hemmaplan…
Samma här – och då är jag ändå från Stockholmsområdet… 🙂