Väljandets ädla konst

Häromkvällen hetsläste jag de sista sidorna i Carol Goodmans The lake of dead languages (en ambivalent men mestadels positiv recension kommer vad det lider) och sedan inträdde det där limbotillståndet vi alla känner som ”vad sjutton ska jag läsa nu”-stadiet. Gårdagskvällen ägnades åt inkänning på hög nivå, förlagd till balkongen. Kanske var det dags för Dead Reckoning nu äntligen (nej, jag har inte läst den än – en bit har jag kommit men den har inte gripit mig riktigt än)? Eller rent av en Agatha Christie (England, gamla damer, mysmord – what´s not to like?)? Sista tävlaren var Gitta Serenys Vid avgrunden (om ondska, individer och samhälle, hur vanliga människor kan rättfärdiga att utföra omänskliga handlingar – obehagligt aktuellt för tillfället). Alla lockade men tyvärr inte tillräckligt mycket så jag fick krypa i säng utan färdigvald läsebok – the horror! Därför tog jag det som ett tecken när en låntagare återlämnade Flickan under jorden av Elly Griffiths i morse. Norfolk, ödslighet, akademiker, ruvande gåtor – what´s not to like tänkte jag, igen, och norpade den. De första kapitlen som jag klämde i mig tillsammans med lunchen verkar lovande… Vore ju skam annars efter alla entusiastiska bloggrekommendationer 🙂

Mordbyn

Lysande! Formidabel! Bravisimo! Esplendido!

Ja, ni fattar kanske…

Det var en trist dag, en dag då jag inte visste vad jag skulle ta mig till och inte ens någon vettig bok hade jag att ta mig an (eller, det hade jag väl kanske men ingen som jag för stunden ville ta mig an i alla fall). Tack och lov är hjälpen aldrig långt bort på twitter. Helena och Bia förespråkade å det bestämdaste en läsning av Mordbyn av Andrea Maria Schenkel och så fick det naturligtvis bli. Det fanns aldrig några motargument – den är kort och behändig (ca 120 sidor) vilket vid tillfället (under den stora Det-läsningen) var ypperligt välkommet. Dessutom passar den in i min sorgligt eftersatta tyska läsning inför bokmässan. En vinnarbok från början alltså, redan innan jag började läsa…

Det är något som är fel redan på första sidan. En person sköter djuren, förvisso med van hand men det står ändå klart att han inte hör till dem. Han hör inte hemma. Hunden skäller, mannen är synligt nervös och det finns något i ladans ena hörn. Något som skrämmer också honom.

Mer berättar jag inte. Det är så förtätat och smart uppbyggt att varje ingående beskrivning av handling och händelseförlopp skulle förstöra för alla er som inte läst boken men nu genast måste resa er upp som en man och trava iväg till biblioteket för att låna den. För det måste ni! Mordbyn är formidabel, och det oavsett om man gillar deckare eller inte (jag hävdar ju patetiskt och ofta lite ihåligt att jag inte gör det). Brottsintrigen är intressant och ger djup åt berättelsen men det här är ingen renodlad deckare, det är inte en renodlad någonting utan något helt eget. Något alldeles för sig.

~Ersatz, 2009~

Sommarlov, semester, andningspaus…

Jag hade egentligen inte tänkt ta något bloggsommarlov eftersom jag ändå ska jobba hela sommaren. Men nu känner jag ändå att jag just därför behöver en liten vila från bloggen på någon vecka. För att jag inte ska tänka i blogginlägg eller känna att jag bör formulera något klokt med min sommarslöa hjärna. Så nu ägnar jag mig åt det här (och litegrann åt familjen också) istället:

Om några veckor är jag tillbaka med recensioner, idéer och ork. Och så Maria Langkalendern, och firandet av bloggens tvåårsdag, och… Glad ledighet på er! Och förresten, jag kommer troligen inte kunna hålla mig borta från facebook och twitter så vi ses säkert där 🙂

Kulturchefen

Samma dag som jag recenserade Christer Hermanssons Ich bin ein Bibliothekar här upplyste Enligt O genom sin recension mig om att det finns en fortsättning. Klick, klick med mobiltelefonen och så hade jag förstås lånat ännu en e-bok.

Oliver C. Johansson – psykopaternas mästare, bibliotekssveriges märkligaste (?) man – flyger alltså vidare. På nya äventyr. Nu som högsta hönset inom kulturförvaltningen i en trött kommun. Och det går ju som det går…

Kulturchefen är lik sin föregångare och man får en hel del av den där absurda humorn. Men jag tycker att det är för långt (nära 200 sidor), och att vändningarna inte längre är lika spännande eller oväntade nu när jag känner Oliver. Det finns sånt som är hysteriskt roligt (bowlingbarnskötarmonologen!) men tyvärr finns där också relativt långa transportsträckor som jag kunde ha tänkt mig att leva utan. En kul bok men ingen höjdare. Ich bin ein Bibliotechar kvarstår som klart lysande stjärna på biblioteksbokshimlen medan Kulturchefen glimmar lite svagare.

~Tusculum, 2010~

Jag och Det: Tredje delrapporten

Tillfälligt avbrott!

Min man och mina barn är bortresta. Jag är ensam i huset med katten. Det blir trots allt lite mörkt på nätterna och det händer att jag hör märkliga ljud från avloppet. Say no more…

Det finns så många andra, snällare böcker att läsa just nu.

Förvriden

Skogen är definitivt min miljö. Jag är uppväxt nära skog, har alltid uppsökt skogen när jag behövt fatta något svårt beslut eller bara få tid att tänka. Jag går omkring i och ser skog från mitt vardagsrumsfönster varje dag. Skogen är den plats som alltid varit konstant i mitt liv oavsett var jag befunnit mig, när den funnits nära har jag har jag besökt den och när den varit avlägsen så har jag längtat. Jag är dessutom övertygad om att mitt historieintresse grundar sig i en djup fascination för de husruiner jag hittat i skogsbrynen, tankarna på och fantasierna kring vilka människorna som bebodde dem en gång i tiden lämnar mig aldrig.

Skogen har alltid lockat och skrämt och det är den där ambivalensen, med tyngdpunkt på skrämsel som kommer upp till ytan när jag läser Frida Edmans Förvriden. Genom många röster berättas vad som egentligen händer i skogen, vad som finns bortom det synliga och vilka krafter som egentligen styr. Människor försvinner och vissa av dem kommer tillbaka förändrade, mycket förändrade…

Förvriden drivs av en väldigt suggestiv stämning där det faktum att de olika rösterna berättar olika delar av historien är en viktig ingrediens. Å ena sidan kan jag tycka att antalet röster är lite för stort, jag har onekligen svårt att skilja dem åt ibland, men jag tycker ändå att Edman lyckas balansera det bra och de olika rösterna är viktiga var och en på sitt sätt.

Blir jag skrämd då? Ärligt talat blir jag ju sällan det av böcker trots att jag i verkliga livet är extremt lättskrämd. Skogen i sig kan som sagt skrämma mig men då på det mycket påtagliga sättet att jag kan vara sjukt rädd för att möta björn på mina promenader exempelvis. Skogens mystik, som förstås är en realitet, skrämmer mig dock inte och det finns inte heller mycket i Edmans bok som skrämmer mig på riktigt. Men en sak är det i alla fall – flickan, hon som kommer tillbaka. Hon som är en annan. Det tycker jag är såväl sorgligt så att hjärtat kan brista som läskigt så att det blir lite svårare att sova om nätterna. Allt som allt är Förvriden alltså en punktvis otäck berättelse som genomgående är välskriven och intressant. För en skogsfreak som mig är den naturligtvis obligatorisk läsning 🙂

Vilken relation har ni till skogen? Under tiden jag läste Förvriden och efteråt har jag haft anledning att reflektera över skogens plats i mitt liv och jag har som sagt kommit fram till att den spelat och spelar en mycket viktig roll i mitt liv. Som rum att vara i men också som en påtaglig inspiratör för drömmar, fantasi och verklighet. Detta gör mig såklart nyfiken på hur det är för andra – lever ni i skogen? Längtar ni till skogen? Skrämmer skogen er, eller lockar den?

Andra som recenserat Förvriden är: Boktokig och Bokstävlarna

~Mörkersdottir förlag 2011 / Recensionsexemplar~