Skogen är definitivt min miljö. Jag är uppväxt nära skog, har alltid uppsökt skogen när jag behövt fatta något svårt beslut eller bara få tid att tänka. Jag går omkring i och ser skog från mitt vardagsrumsfönster varje dag. Skogen är den plats som alltid varit konstant i mitt liv oavsett var jag befunnit mig, när den funnits nära har jag har jag besökt den och när den varit avlägsen så har jag längtat. Jag är dessutom övertygad om att mitt historieintresse grundar sig i en djup fascination för de husruiner jag hittat i skogsbrynen, tankarna på och fantasierna kring vilka människorna som bebodde dem en gång i tiden lämnar mig aldrig.
Skogen har alltid lockat och skrämt och det är den där ambivalensen, med tyngdpunkt på skrämsel som kommer upp till ytan när jag läser Frida Edmans Förvriden. Genom många röster berättas vad som egentligen händer i skogen, vad som finns bortom det synliga och vilka krafter som egentligen styr. Människor försvinner och vissa av dem kommer tillbaka förändrade, mycket förändrade…
Förvriden drivs av en väldigt suggestiv stämning där det faktum att de olika rösterna berättar olika delar av historien är en viktig ingrediens. Å ena sidan kan jag tycka att antalet röster är lite för stort, jag har onekligen svårt att skilja dem åt ibland, men jag tycker ändå att Edman lyckas balansera det bra och de olika rösterna är viktiga var och en på sitt sätt.
Blir jag skrämd då? Ärligt talat blir jag ju sällan det av böcker trots att jag i verkliga livet är extremt lättskrämd. Skogen i sig kan som sagt skrämma mig men då på det mycket påtagliga sättet att jag kan vara sjukt rädd för att möta björn på mina promenader exempelvis. Skogens mystik, som förstås är en realitet, skrämmer mig dock inte och det finns inte heller mycket i Edmans bok som skrämmer mig på riktigt. Men en sak är det i alla fall – flickan, hon som kommer tillbaka. Hon som är en annan. Det tycker jag är såväl sorgligt så att hjärtat kan brista som läskigt så att det blir lite svårare att sova om nätterna. Allt som allt är Förvriden alltså en punktvis otäck berättelse som genomgående är välskriven och intressant. För en skogsfreak som mig är den naturligtvis obligatorisk läsning 🙂
Vilken relation har ni till skogen? Under tiden jag läste Förvriden och efteråt har jag haft anledning att reflektera över skogens plats i mitt liv och jag har som sagt kommit fram till att den spelat och spelar en mycket viktig roll i mitt liv. Som rum att vara i men också som en påtaglig inspiratör för drömmar, fantasi och verklighet. Detta gör mig såklart nyfiken på hur det är för andra – lever ni i skogen? Längtar ni till skogen? Skrämmer skogen er, eller lockar den?
Andra som recenserat Förvriden är: Boktokig och Bokstävlarna
~Mörkersdottir förlag 2011 / Recensionsexemplar~
Jag har också alltid fascinerats av skogen. Vår sommarstuga ligger med skogen runt knuten, i närheten av Bergslagens skogar som Maria Lang ofta skildrar, och som barn gick jag omkring och föreställde mig att skogen befolkades av troll och andra märkliga varelser jag läst om. När sedan Twin Peaks kom in i mitt liv intensifierades min skogsfascination, och när vi i årsskiftet flyttade till ett hus som, precis som barnsången, befinner sig vid skogens slut, insåg jag hur mycket jag saknat att bo nära en skog. Skogen för mig är å ena sidan förknippat med ljus: luften som är lätt att andas, motion, friskhetskänsla, utflykter med barnen. Å andra sidan finns ju det där mörka och gäckande som gör att sådana som du och jag gärna söker oss till skogsskildringar. Så för att besvara din fråga: skogen lockar mest, men med en liten skrämmande biton.
Blev sugen på att läsa ”Förvriden” redan efter Bokstävlarnas recension. Nu får jag nog ta och lägga till den på min att läsa-lista.
Jag känner också det dubbla med skogen – ljuset och mörkret. Men också ett vemod, det finns så mycket förgånget i skogen på något sätt. Flera av mina favoriter av Lang utspelar sig också i de där Nora/Skogaskogarna, ön och skogen i Mördaren ljuger inte ensam är en av de absoluta favoriterna 🙂
Den har ligger pa min lista, den verkar oerhrort bra, maste jag saga!
Den är bra så på listan tycker jag verkligen att den ska ligga 🙂
Vad fint att du skriver om hur mycket du gillar skogen! Min recension handlar mycket om att jag *inte* gillar skogen, tycker den är läskig och känner mig kvävd. 😉 Nu låter jag som värsta storstadsungen som hatar skogen, men jag kan skylla på att min familjs sommarstuga ligger i skärgården där det inte är särskilt mycket skog, mest små dungar och ängar.
Jag läste din ”skogsrecension” nu när jag skrivit min och det är fascinerande vilka olika upplevelser man kan ha – och att man ändå kan uppskatta boken från de olika förutsättningarna.
Jag älskar skogen. Och kullar och klippor. Jag växte upp i Skåne (Malmö) men har aldrig närt någon större kärlek till slättlandet, även om stränderna är fina där. Jag tycker även om skogen om natten, att ha månen och trädens silhuetter som enda sällskap. Det är som om det finns en annan värld alldeles nära men ändå så långt borta.
Skogen är magnifik på natten men jag föredrar nog skymningen ännu mer, när man kan ana skuggorna bland träden. Och allra, allra bäst är det en riktigt blåsig septemberkväll… Jag tycker också om det vilda med havet och går gärna längs stranden men den naturen väcker aldrig känslor som skogen.
Åh, jag har en vansinnigt tvetydig relation med skogen. Å ena sidan är jag så förälskad i den att jag dör, å andra sidan skrämmer den ihjäl mig vid bara tanken. Mycket knepigt. Men mest av allt är den nog något som, liksom Helena skriver, fascinerar. Skogen är för mig på något vis mytisk, ända sedan jag var liten har jag upplevt skogen som en väldigt förtrollad plats. Definitivt på gott och ont.
Blir fantastiskt sugen på att läsa boken i alla fall!
Det är väl det där att skogen är så stor och oöverblickbar som skrämmer lite samtidigt som det lockar, så är det i alla fall för mig. Skogen fascinerar, och boken likaså!
Där jag kommer ifrån finns det ingen skog, så den är extra spännande för mig. läskig men samtidigt fantastisk.
Alltså, jag blir intresserad och omslaget är väldigt snyggt. Fan också.
Attans 😉 Det är ett väldigt snyggt och representativt omslag – boken är så mystisk och Svävande/flytande som bilden antyder…
Tack för en smickrande recension! 🙂 Boken finns nu med i omröstning att bli ljudbok på Storytel: http://www.storytel.se/rosta-fram-bocker
Vore jätteglad för en röst!