Janusstenen

Ruth Galloway igen, älskade fina Ruth Galloway…

Det hittas en kropp vid en utgrävning i samband med en ombyggnad av en gammal skola. Nelson och Ruth inleder en utredning som leder långt bort från där man vill vara. Det handlar, än en gång om barn som råkar illa ut och upplösningen på mordgåtan är faktiskt riktigt vidrig. Än en gång gissar jag rätt på vem mördaren är lite för tidigt men än en gång spelar det inte så stor roll eftersom huvudsaken i de här böckerna inte är gåtorna utan relationerna.

Vad är då så speciellt med Ruth Galloway? Att hon är överviktig? Att hon är alldaglig? Att hon bor ensam med sina katter vilket vi väl alla önskar att vi gjorde riktigt vidriga vardagar när barnen vägrar allt och maken inte vill se samma dvd som man själv? Att hon försöker acceptera sig själv så som hon är även om det är svårt? Att hon går emot alla våra fördomar om hur en hjältinna bör se ut? Troligen allt det där, och så den självironiska humorn. Jag skulle önska mig lite mindre tjat om hennes vikt dock, vi fattar nu att Ruth är rund, vi begriper och behöver inte få det skrivet på våra imperfekta näsor. En önskan inför fortsättningen bara… En kanske ännu större gåta är varför Nelson är så älskansvärd – vare sig hans inte sällan förekommande bufflighet eller hans sätt att hantera sitt äktenskap lär ju tala för honom. För min del är det där som finns under ytan – kärleken han översköljs av när han tänker på sina truliga tonårsdöttrar, ömheten för hustrun som han inte förstår och så den oförställbara glädjen när Ruth avslöjar sig… Hon kan verkligen skriva fina människor Elly Griffiths.

Sist vill jag bara säga att Cathbad är min nye hjälte, jag hoppas på mer från honom i framtida böcker 🙂

~Månpocket, 2011/recensionsexemplar~

Yttersta offret

Det här är inte bara recensionen av en bok utan av en hel serie och som sådan har Vampire Academy varit svajig men bra. De första böckerna i serien är superba och annorlunda (på ett mycket bra sätt) för den genre de befinner sig i (ungdomsvampyrgenren alltså). De senare delarna i serien har varit oförlåtligt sega och långsamma med en transportsträcka på flera hundra sidor vilket är allt annat än ok.*

I Yttersta offret befinner sig Rose i en knivig och ovan sits, inspärrad och utan möjlighet att styra upp situationen. Hon måste lita till Lissa och sina närmaste för att överleva. Samtidigt ger hon sig själv ett uppdrag att hitta en saknad länk i maktkedjan vid moroihovet.

Handlingen garanterar action från början till slut och trots, eller kanske snarare på grund av, att Rose befinner sig så långt från hovet och händelsernas centrum lyckas Mead göra det hela väldigt påtagligt. Genom det band de delar kan Rose vara hos Lissa och i drömmarna möter hon andra mer eller mindre oväntade gäster från det förflutna. Och äntligen får jag en bok som är spännande från första till sista sidan. Äntligen slipper jag de allt för långa transportsträckorna och äntligen får jag det bevisat att Mead aldrig ville skriva någon traditionell hjärta smärtahistoria med enkla lösningar. Det får skava i tonårshjärtan också och ibland får det vara för sent och över. Jag gillar, mycket. Synd att det var så saggigt på mitten av serien bara.

* Recensioner av andra böcker i serien: Vampire academyFrostbite, Shadow Kiss och Löftet (Spirit Bound har jag inte kommit mig för att skriva om men den är också seeeg ganska länge för att sedan ta fart mot slutet)

Flickan under jorden

Ok, då var jag också huvudlöst förälskad i Ruth Galloway då… Och det börjar kanske bli dags att revidera min uppfattning om att jag inte gillar deckare en gång för alla. För jag gillar det här, verkligen. Det är sådär myspysigt som det inte borde vara när små barn försvinner och poliser ska försöka hitta dem. Men det är Ruth som gör det, hennes akademiska humor och självironi. Och hennes fantastiska hus vid de fantastiska saltängarna. Vem skulle inte vilja bo där (fast man egentligen inte skulle våga), i alla fall om man fick ha Ruth som granne (och kanske om man kunde hoppa över att få hennes grannar på köpet…)?

Grundhandlingen kretsar alltså kring försvunna barn och väldigt gamla kroppar som offrats på saltängarna för tusentals år sen. allt hänger ihop på ett sätt som är både intrikat och lättbegripligt. Jag gissar faktiskt vem som “gjort det” rätt långt före slutet men det gör verkligen ingenting alls i en bok som handlar mer om människor än om mord.

Det är alltså riktigt, riktigt bra det här och jag rekommenderar en dos Ruth Galloway till alla er som inte hittat henne än. Själv slängde jag mig huvudstupa över nästa del, Janusstenen och hur det gick får ni veta inom en snar framtid.

Vad är väl en dag på Nora marknad…

Vad finns det att säga om lördagen när Helena redan berättat hur det var och alla naturligtvis begriper hur trevligt vi hade? Trevligt sällskap, vacker stad, (fantastiskt) god glass och förstås Maria Langnörderi på hög nivå i form av besök, samtal och inköp i Ove Hoffners (systerson till Maria Lang och även gammal bekanting från Docka vit, docka röd) tågvagn nere vid Norasjön. Dessutom hann vi med ett besök i Magdalena Perssons Maria Lang-stugor (som är belägna på hennes tomt och dessutom, fick vi veta, bor granne med det hus där Hylandmordet i Staden sover förövades…) och en tur längs strandpromenaden där vi såg flera miljöer från romanerna och dessutom mötte självaste Maria Lang, om än i statyform.

Jag som tyvärr lider av guldfiskminne (vilket jag skyller mina barn för eftersom jag skulle kategorisera mitt komihåg pre föräldraskap som fenomenalt bra, men det kan ju naturligtvis också vara som jag missminner mig…) imponerades av Helenas knivskarpa minne vad gäller Maria Langs karaktärer, med vindens hastighet lyckades hon lista ut ur vilka romaner vissa citat var plockade enbart genom att koppla dem till namnen. Där är jag inte riktigt än, måste läsa om lite till tror jag och fortsätta i mitt livsprojekt att köpa på mig hela utgivningen 🙂

Inköpsmässigt höll jag mig ganska lugn men Ove Hoffner lyckades i alla fall locka mig till köp av en mycket fin utgåva av Se döden på dig väntar. Jag planerar definitivt att återse Nora inom en inte allt för avlägsen framtid, inte omöjligtvis för att bevista någon av de mordiska vandringar som erbjuds i Maria Langs fotspår. Nästa sommar kanske? Jag har redan inlett min övertalningsoffensiv på flera av mina närstående med glassen och de vackra omgivningarna som främsta argument. Att Lang-faktorn inte har lika stor dragningskraft på alla får man nog acceptera…

Tack Helena för trevligt sällskap och fint guidande bland mordplatser och marknadsstånd!

Sista chansen för anmälan till Whedon-helgen!

Ni glömmer väl inte bort att anmäla er till den magiska blogghelgen då vi ska hylla och analysera Joss Whedon på alla upptänkliga sätt? All info finns i detta inlägg. Sista anmälningsdag är den 28/8 dvs nu på söndag. Den Whedoneska helgen går av stapeln den 3-4/9. Sådetså. Anmäl dig nu!

Nu tar jag lite ledigt för att bland annat åka till Nora på nördig Langdejt med Helena, på återhörande efter helgen 🙂

Ali Smith någon?

Kära fränder,

jag har en längre tid haft en bok (Jag är allt du drömt) av Ali Smith stående i bokhyllan. Jag köpte den för 5 kronor på någon form av loppis för att jag tyckte att den var snygg (det är ju mestadels därför man köper böcker…). Nu har jag börjat undra om det kanske var ett rätt bra inköp sen Ali Smiths namn verkar dyka upp både här och där. Så hjälp mig lite här, vilka av er har läst något av henne? Vad? Gillade ni?

Tacksam för svar,

förvirrad impulsshoppare

Sfinx

Jag har väldigt svårt att skriva något klokt om min upplevelse av Christine Falkenlands senaste roman Sfinx. Det beror snarare på att den är bra än på motsatsen men främst tror jag att min ordambivalens har sin grund i att jag inte ens för mig själv kan förklara hur den berörde mig när den berörde. Den väcker känslor som är diffusa och samtidigt djupgående, och den ställer frågor om utanförskap, tillhörighetslängtan och mörker som är skrämmande aktuella i dessa tider av kollektiv rädsla och fanatism.

Att läsa en Falkenlandroman är som att besöka ett alldeles särskilt land. Ett särskilt språk, särskild intensitet och en sorts särskild småskalig skräck som jag inte hittat någon annanstans. Det är de små medlen och små händelserna som vrider historien runt, till att bli något annat och plötsligt är den trovärdiga berättaren inte så trygg längre. I Sfinx är det den namnlösa och den på gränsen till (själv-)utplånade före detta hustrun som i brev till makens nya fru berättar om sin avund inför deras liv tillsammans. Om sin besatthet och den skenande oförmågan att hantera den egna verkligheten i relation till det som kunde ha varit.

Hon väcker associationer till försjunkna fanatiker den här kvinnan. Att uppslukas så av en verklighet som kanske inte ens är verklig… Att gå upp i ett projekt som blir större och större för att slutligen explodera utanför kontrollsfären. Det är små direkta kontaktytor mellan exempelvis en självmordsbomb och denna kvinnas kamp med sig själv och sina demoner men det är en koppling som är svår att skaka av sig i dessa dagar. Sfinx är en fin skildring av det fula och skamliga som vi nog ofta drar oss för att beröra och se.

Jag älskar och fängslas ännu mer av Falkenlands prosa när den är placerad i dåtiden, som i Min skugga och Själens begär, men Sfinx är en stor läsupplevelse, en förtrollande bok och en berg- ch dalbaneresa påväg mot urspårning som jag inte hade velat vara utan.

Andra om Sfinx: Dagens bok, Dark places, Böcker, böcker, böcker Tidningen kulturen, UNT, Vi, Svd (mycket Sfinx idag med andra ord 🙂 )

~Wahlström & Widstrand, 2011 / Recensionsexemplar~

Nu måste vi prata om Sookie

Jag har skrivit en hel del om Sookie Stackhouse på den här bloggen, säkert allt för mycket enligt vissa. Jag har skrivit om min kärlek till bokserien, min skepsis inför True Blood (som jag naturligtvis ändå kommer se den tredje säsongen av när den drar igång på svt om en vecka) och min förväntan inför att läsa en ny bok i serien (för dem av er som missat allt detta men vill läsa mer rekommenderas en titt i Vampyrsamlingen).

Jag har skrivit översvallande. Jag har varit läsförväntansfull och passionerad. Men nu… Det har helt omärkligt hänt något och jag undrar lite förvirrat om det är mig eller Sookie det är fel på. Den senaste boken Dead Reckoning kom ut i maj och jag köpte den förstås genast, jag längtade efter att läsa, jag åtrådde den rent utav sådär som man bara gör med ett utvalt fåtal av sina böcker. Jag planerade in ostörd läsning i hammocken, jag skulle ge den den tid som förtjänades och behövdes. Jag skulle ge mig tillåtelse att riktigt sjunka in i den. Men det funkade aldrig. Läsningen hackade. Nu är jag fortfarande futtiga 50 sidor in i boken och har inte fastnat alls (eller det är väl det jag gjort…), efter en hel sommars försök. Jag tvingas inse att även om jag läser ut den här boken (och det kommer jag förstås att göra) så kommer jag inte älska den lika mycket som de föregående (förutom Dead until Dark då som jag nästan avskyr litegrann). Och det gör mig sorgsen. Som att jag håller på att förlora en vän. Det har jag förvisso förväntat mig men inte förrän Harris avslutar serien. Den förra boken var också lite långsam men jag gillade det ändå, det fanns ett lugn där som var fint. Men nu förstår vi inte längre varandra jag och Sookie, eller rättare sagt jag bryr mig inte längre om henne eller Eric eller Sam eller någon nog mycket för att orka förstå. Kanske blir det bättre när jag kämpar mig vidare, kanske återfår vi kontakten. Men kanske, kanske håller jag på att förlora Sookie och det gör mig som sagt lite ledsen på riktigt.

Den ultimata Maria Langkalender

Här kommer den så äntligen, den länge emotsedda Langkalendern. Alla böcker har jag inte lyckats tidsbestämma, vissa gjorda tidsbestämningar är relativt luddiga och visst har säkert blivit helt fel. Tveka inte att hojta till bland kommentarerna så fixar jag kalendern till perfektion efter hand 🙂 Hjälp med kalendern har jag fått från  Helena med det fantastiska komihåget (och med orken att bläddra i böcker), tusen tack! En hel del givande Langinfo finns också på den här sidan.

Januari-februari:

Dubbelsäng i Danmark – Bok 27 i serien, utspelar sig i januari och lämpar sig särskilt till läsning om man har äktenskapliga problem (vilket ju en hel del av böckerna med Christer och Camilla i fokus gör…).

Inga pengar till Vendela – Bok 32, utspelar sig från den 21 februari och en tid framåt.

Staden sover – Bok 23, utspelar sig i kyla och snö.

Ånglok 16 på fel spår – Bok 39, utspelar sig under ca ett halvårs tid men med start vid nyår.

Mars-april:

Camilla vid skiljevägen – Bok 30, utspelar sig i någon sorts vårvinter. Lämpar sig också vid äktenskapliga problem och om man råkar få ett oemotståndligt erbjudande från operan…

Ofärd i huset bor – Bok 11, utspelar sig på våren.

Intrigernas hus – Bok 22, utspelar sig i april

Arvet efter Alberta – Bok 29, utspelar sig i ett regnigt och ett på grund av snösmältningen översvämmat Skoga. Lämplig läsning vid komplicerade arvsskiften.

Maj-juni:

Farligt att förtära – Bok 2, utspelar sig i slutet av maj och lämpar sig som läsning i samband med studentexamination

Se döden på dig väntar – Bok 7, utspelar sig i maj/juni.

Kung liljekonvalje av dungen – Bok 9, utspelar sig i början av juni, strax efter att liljekonvaljerna blommat över. Måsteläsning i samband med bröllop…

Vår sång blir stum – Bok 12, utspelar sig i slutet av maj eller början av juni och är ännu en examensbok

En främmande man – Bok 14, utspelar sig under midsommarhelgen.

Siden sammet – Bok 17, utspelar sig under vår och försommar. Lämpar sig som särskilt fin läsning för den klädintresserade eller den som driver eget modehus (som man ju så ofta gör…)

Ingen returbiljett – Bok 21, på tåg.

Vem väntar på världshuset – Bok 24, utspelar sig under försommaren. Lämpar sig bäst för den som vill lära sig mer om Lasse Maja om jag inte missminner mig.

Vi var tretton i klassen– Bok 25, utspelar sig den 1 juni, perfekt läsning innan du åker på den där klassåterträffen…

Klappa inte katten – bok 37, utspelar sig strax innan äppelträden gått i blom vilket rimligtvis borde vara i maj. Av boken minns jag inget men jag tror inte att den är så antikattisk som det låter…

Flyttbil försvunnen – bok 41, inleds en helg i maj och avslutas en pingsthelg. Kanske kan passa som uppladdning inför flytt eller för att fira att någon sådan inte behöver företas…

Juli – augusti:

Mördaren ljuger inte ensam – Bok 1, den bästa av böckerna som lämpar sig särskilt bra som semesterläsning, företrädesvis på en ö.

Inte fler mord – Bok 3 utspelar sig i augusti

Rosor kyssar och döden – Bok 5, utspelar sig i juli och passar bra som förberedelseläsning inför förlovningsfester.

Mörkögda augustinatt – Bok 8, utspelar sig i augusti och är traditionell och oumbärlig läsning i smaband med kräftskiva.

Svart sommar – Bok 19

Svar till ensam Eva – Bok 31, tar sin början i vinterkyla men avslutas under en regnig sommar. Om vådan av kontaktannonser och korsord…

Använd aldrig arsenik – Bok 36, här picknickas det och Almi klagar över allergi, här har jag för mig att man också lär sig att inte ta emot en ostsmörgås från vem som helst.

September-oktober:

Farliga drömmar – Bok 10, utspelar sig under en mörk, kall, tröstlös höst

Att vara kvinna – Bok 13, utspelar sig under den mörkare och lite regnigare årstiden och lämpar sig som förberedelselitteratur om man ämnar bevista en kvinnosakskongress.

Tre små gummor – Bok 15, utspelar sig i början av september och är ett måste för den som ska besöka Nora marknad

De röda kattorna – Bok 18, utspelar sig i septembersolen på Mårbacka och andra delar av Värmland.

Mördarens bok – Bok 24, utspelar sig på senhösten. Fungerar fint som influensaläsning då Christer kämpar med denna åkomma boken igenom. Också lämplig för den som är i förlagsbranchen.

Det är ugglor i mossen – Bok 26, mycket regnig, mycket höstig…

Gullregn i oktober – Bok 33, utspelar sig i oktober, och det finns gullregn…

Se Skoga och sedan… – Bok 42 (den sista och inte så särskilt läsvärda), regn och rusk.

November-december:

En skugga blott – Bok 4, utspelar sig i november-december. Läses med fördel innan man disputerar men efter att man lämnat manus till tryck.

Tragedi på en lantkyrkogård – Bok 6, utspelar sig under en julhelg och lämpar sig därför som jullovsläsning.

Vitklädd med ljus i hår – Bok 20 som naturligtvis är en bok om Lucior och höjer några varningens fingrar inför det här med lussande i ottan.

Körsbär i november – Bok 28, utspelar sig lämpligt nog i november och kan tänkas lämplig för alla dem som någonsin funderat på att äta ett körsbär (jag är inte en av dem.).

Fyra fönster mot gården – Bok 35, utspelar sig i december.

Dödligt drama på Dramaten – Bok 38, utspelar sig i mitten av december och lämpar sig särskilt väl för den som vill frottera sig med Dramatens skådespelarelit, det kryllar av verkliga personer.

***

En bok Ögonen (bok 16) består av noveller och kan således inte föras till en enskild årstid här ovan. Några böcker har jag (och mina hjälpare) dålig koll på. Känner du till när någon av dessa utspelar sig: Docka vit, Docka röd (34) och Tvillingen i spegeln (40)?

Uppdatering: Tusen tack för all hjälp jag fått i kommentarerna, nu har vi lyckats placera in alla utom tre romaner, starkt jobbat hörni – och underbart nördigt 🙂

Affektion

Martin Jern nya ungdomsroman Affektion är en sån där bok man kan läsa på en kväll men som sen inte lämnar en någon ro på väldigt länge. Jag kom på mig själv vid flera tillfällen under läsningen att hoppas att det inte finns en enda människa som kan identifiera sig med huvudpersonerna, men jag vet ju att det är så hemskt att det finns ganska många… Bara på den lilla ort där jag kommer ifrån finns många bevis för hur alkohol, droger och frustration suger till sig barn som fortfarande inte blivit tonåringar och sen inte släpper greppet om dem förrän de dör eller går under… Att det finns många som kan känna igen det där avstängda och distanserade hos sig själv och andra tvivlar jag inte heller på.

I Affektion är det Kate och Ali. Bästa vänner. De börjar dricka i femman och hånglar i sexan, de ligger med killar i sjuan och har tappat kontrollen över sina liv redan innan de fyllt tolv. Världen förfaller runt dem och människor dör. Inga vuxna bryr sig och det finns inget att förvåna sig över när de fortsätter sitt självskadebeteende och sitt självförakt i sextonårsåldern.

Jag vet ärligt talat inte om det här kommer bli en bok jag rekommenderar till random tonåringar på biblioteket. Men jag ska verkligen försöka krossa det där “men bör man ändå inte skydda dem från den mörka sidan av livet”-tänket och rekommendera hej vilt (till dem från 15 och uppåt i alla fall). För det är ju inte skydda man ska göra. Vare sig “dem” eller sig själv. Därför bör alla vuxna som har någonting med barn och ungdomar att göra läsa den här boken, liksom alla de som vill se en ful och osminkad bild av hur det kan se ut.

Och samma kväll som jag läste den här boken avled ännu en jämnårig skolbekant på den lilla orten, på grund av att han fastnade där och i spriten. Jag tackar den där lyckliga stjärnan eller vad det nu är för att jag kommit bort därifrån men frågar mig samtidigt om man någonsin gör det. Eller om det förflutna lever kvar i en som minnena i Kate…

~Rabén & Sjögren 2011 / Recensionsexemplar~