Det

Äntligen!

Missförstå mig rätt nu men Det har faktiskt gett mig kvävningskänslor. Det är förvisso en av de mest omvälvande och bästa böcker jag läst men det har också varit en riktig kamp för en tegelstensfobiker som mig. 1300 sidor… Men som vanligt är det med en känsla av oövervinnlighet jag lägger undan den. Nu kan jag läsa allt!

Någon sorts sammandrag av handlingen, trots att det känns som om jag är den sista i världen som läser: Sju barn samlas i utkanten av staden Derry, de förs samman av sorger och skräck. De söker sig till varandra och finner den där djupa vänskapen och samförståndet som bara 10- 11-åriga barn kan ge varandra. De håller ihop och de ställs inför den yttersta fasan – Det, i form av det de fruktar mest – Frankenstein, en gigantisk fågel, varulven och förstås clownen – Pennywise/Snåljåp.

En sak som förvånade mig när jag läste var att jag inte alls blev så rädd som jag förväntade mig, jag kunde sova om nätterna! Det som visade sig vara allra mest skrämmande var dessutom något annat än Det, det var människornas ondska – Henry Bowers! – och föräldrarnas ignorans och elakhet. Bills föräldrar kan jag förvisso förstå att de tappar fotfästet när de förlorar sin yngste son men herregud så arg jag är på dem för att de inte ser den de har kvar. Bill och Georgie och deras avslitna band till varandra är det som berör mig mest och som faktiskt får mig att gråta upprepade gånger när jag vadar genom de där 1300 sidorna. Det är så sorgligt alltsammans, och det är så smärtsamt att växa upp (visst gör det ont när knoppar brister osv osv).

Inledningen är bra även om jag inte sugs in direkt, del två är superb liksom del tre men i den sista delen, i avslutningen, tappar han mig lite den gode herr King. Det blir för mycket sex och allt för mycket av en kvinnosyn som jag har svårt att blunda för. Det vore exempelvis väldigt fint om Beverly fick vara något annat en en flicka för pojkarna att tråna efter och imponera på. Jag känner det redan tidigt i boken men mot slutet blir Beverlys fastlåsta roll oerhört besvärande. Första gången där nere i tunnlarna är hon dessutom 11 år och jag gillar inte alls vad King tvingar henne att göra.

Utan det feministiska sammanbrottet och det allt för explicita slutet och bilden av Det så hade det här varit en full femma. Nu är det något annat men ganska nära ändå. Jag kan inte riktigt värdera den så nära inpå men jag är fullt övertygad om att Det kommer att platsa på bästalistan under många, många år framåt. När min ilska över kvinnosynen bleknat lite till blir den ännu bättre och under tiden kan jag glädja mig åt att den har lett till många samtal om King och kvinnorna med min man – en gammal Kingläsare och genusforskare. Om alla som läste Det förde de samtalen skulle jag känna mig helt ok med att rekommendera boken till höger och vänster, men nu är det inte så så det får bli vildsinta rekommendationer med brasklappen a la Kafka – Vi måste prata om Beverly, när du läst färdigt!

Läs också mina delrapporter från Det-läsningen: Första, Andra och Tredje.