Ode till en stor liten tjej

Om det här inte vore en bokblogg så skulle jag någon dag ett inlägg om min dotter som börjar i förskoleklass. Jag skulle skriva om hur liten hon är, och hur stor. Hur skör hon är där hon leker lite i utkanten av de ibland stojiga barnkonstellationerna på nya fritidset. Hur hon bidar sin tid, samlar mod och sen kliver in på banan med hela sin lilla person. Allt mod hon visar och all beslutsamhet. Och jag skulle skriva att jag har haft en mycket svårare inskolning än hon eftersom jag när jag betraktat henne och dem som ska bli hennes kompisar allt för ofta har kommit på mig med att se en annan liten flicka framför. En lite blygare, inte så beslutsam, en med lite mindre mod och kanske också med lite mindre inkluderande vuxna? Jag själv som jag var, eller som jag tror att jag var, står i vägen när jag försöker se henne och hennes upplevelse de här dagarna. Men om det här inte vore en bokblogg skulle jag berätta att jag kämpar med det där som kommer upp till ytan och med den där egna skörheten som också är hennes. Jag vet ju att hon inte är jag och jag vet att jag, just för att jag har mina upplevelser och är den jag är, ska hjälpa henne att vara sådär modig som hon är. Det är ingen mening med att vara rädd för allt det man kan vara rädd för när det istället finns så mycket att hoppas och glädjas inför. Som hon gör.

Men som sagt, det här är en bokblogg så här nöjer jag mig nog med att säga att jag hoppas att hon kommer att tycka om skolan lika mycket som hon älskat tanken på den under sommaren. Jag hoppas att hon ska gilla att lära sig och att lära känna. Jag hoppas att hon ska få fortsätta vara glad om mornarna och bubblig vid eftermiddagshämtningen.

Och så hoppas jag förstås att hon lär sig läsa riktigt snabbt så att jag får börja pracka på henne böcker av alla de slag 🙂 Till dess läser vi tillsammans – böcker om hundar, böcker om bokstäver och böcker om flickor som heter Moa och kan förvandla sig till monster.

15 tankar på “Ode till en stor liten tjej”

  1. Hjälp, de blir stora för fort. Min 4-åring har bestämt sig för att hoppa över grund och gymnasieskolan och börja direkt i mammas skola! Vilket hon förklarar för biblioteksdamerna varje gång vi är där, jag ska gå mammas skola och jobba på biblioteket när jag blir stor 😀

    Svara
    • Det låter som en försigkommen dam, skönt att hon vet vad hon vill 🙂 Och de blir stora väldigt plötsligt, och ofta allt för fort…

      Svara
  2. Det är ju nästan (men bara nästan) så man önskar att det inte var en bokblogg… Visst är det svårt att inte lägga sina egna känslor (både de vuxna och de uppbubblande kvardröjande från barndomen) i sin tolkning av barnens. Låter som en fin flicka. Och en fin mamma!

    Svara
    • Tack 🙂 Det är jättesvårt att inte projicera det egna på barnen och ju större de blir desto svårare blir det uppenbarligen. Det känns väldigt mycket som ett helt nytt föräldraskap helt plötsligt, men man hittar väl redskapen för det också som med alla andra faser vad det lider. Det är ju väldigt roligt och spännande också, samtidigt.

      Svara
  3. Väldigt fint “om” där, fick en liten tår i ögonvrån. 🙂 Jag var också väldigt blyg och försiktig som litet barn – undrar vad som hände där, haha – och kan verkligen identifiera sig men detta att man å ena sidan oundvikligen projicerar sina egna erfarenheter på barnen och å andra sidan försöker peppa dem att bli sådär modiga som man själv aldrig var. Mina tjejer, i synnerhet A, är så otroligt kavata och coola och jag hoppas verkligen att de får fortsätta vara det, att de inte blir nertryckta och indoktrinerade i gamla sunkiga idéer om hur en flicka bör bete sig. Ja, knepigt det där.

    Ja herregud, de blir stora fort!

    Svara
    • Jag är fortfarande rätt blyg (iaf i vissa situationer) och vill verkligen inte att barnen ska ta efter det (även om det inte är en rakt igenom negativ egenskap). Sen har ju mina barn tack och lov en trygghet i sig själva och en glad nyfikenhet som jag inte tror att jag hade i den åldern och som jag är väldigt glad över att ha varit med om att ge dem. De där sunkiga idéerna är jag också rädd för men det är väl “bara” att bekämpa dem och bygga en bra grund för självkänsla som gäller antar jag. Knepigt är det hur som helst och det här med förskoleklasstartens komplexitet var jag pinsamt oförberedd på…

      Svara
  4. Fint skrivet. Själv traskade jag iväg med min nästan 6-åring igår till förskoleklassen. Dottern har nog aldrig gått så fort (hon brukar gå i sin egen värld och ta god tid på sig 😉 och hon bubblade av förväntan. Precis som sin far brukar hon vara lite försiktig och ibland blyg, men hon intog Nyckelpigan med en sådan självklar säkerhet som om det redan var hennes andra hem! Pappahjärtat slog därmed lite lugnare och nu ser vi alla fram emot kommande läsåret med goda förhoppningar!

    Och visst ser jag också fram emot när hon kan läsa själv. Kanske kan hon även läsa högt för lillebror 🙂

    Svara
    • Härligt att det gick så bra för din tjej! Det verkar, på rapporter från pedagoger och bubblande berättelser från min nästansexåring som att det går fint för henne också. Det är fascinerande hur snabbt barn finner sig i nya situationer som för oss vuxna skulle te sig rätt så skrämmande… Jag och husets lillebror skulle också gilla om T lärde sig läsa snabbt så att hon kunde göra annat än berätta sagorna i böcker för honom, även om det också är poppis 🙂

      Svara
  5. Fint! Och ja hjälp, de blir stora så snabbt och är ändå så små. Min stora lilla pojke har också börjat förskoleklass och det är så spännande och så läskigt på samma gång. En ny värld även för oss föräldrar som är van vid att hämta på ett litet föräldrakooperativ med 30 ungar. De får det nog toppenbra! Har bara fått riktigt positiva vibbar av personalen än så länge och det känns skönt.

    Svara
    • Jag tror också att det kommer bli riktigt bra och vi verkar också ha väldigt bra personal (vilket det väl oftast är, det gäller bara att våga lita på dem) som verkligen jobbar hårt för att allt ska bli så bra som möjligt för alla. Det är stor skillnad som förälder dock, på förskolan känns allt mer skyddat och kontrollerat medan de på fritids har (och ska ha) en massa mer frihet som jag som förälder inte riktigt fattat att de är mogna att ansvara för…

      Svara
  6. Min tös börjar på måndag och jag känner alltför väl igen allt du skriver. Jag var en försiktig, blyg och i grunden lite rädd flicka under stor del av min skoltid. Folk har definitivt svårt att tro detta när de känner mig idag 😉 Tösens inskolning gick dock över all förväntan och redan efter första dagen deklarerade hon att hon ääääälskar fritids. Hoppas det håller i sig.

    Svara
    • Härligt att det går bra för er! T ääälskar också såväl fritids som skola så det blir nog bra det här, så snart mamma vänjer sig 😉

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.