Affektion

Martin Jern nya ungdomsroman Affektion är en sån där bok man kan läsa på en kväll men som sen inte lämnar en någon ro på väldigt länge. Jag kom på mig själv vid flera tillfällen under läsningen att hoppas att det inte finns en enda människa som kan identifiera sig med huvudpersonerna, men jag vet ju att det är så hemskt att det finns ganska många… Bara på den lilla ort där jag kommer ifrån finns många bevis för hur alkohol, droger och frustration suger till sig barn som fortfarande inte blivit tonåringar och sen inte släpper greppet om dem förrän de dör eller går under… Att det finns många som kan känna igen det där avstängda och distanserade hos sig själv och andra tvivlar jag inte heller på.

I Affektion är det Kate och Ali. Bästa vänner. De börjar dricka i femman och hånglar i sexan, de ligger med killar i sjuan och har tappat kontrollen över sina liv redan innan de fyllt tolv. Världen förfaller runt dem och människor dör. Inga vuxna bryr sig och det finns inget att förvåna sig över när de fortsätter sitt självskadebeteende och sitt självförakt i sextonårsåldern.

Jag vet ärligt talat inte om det här kommer bli en bok jag rekommenderar till random tonåringar på biblioteket. Men jag ska verkligen försöka krossa det där ”men bör man ändå inte skydda dem från den mörka sidan av livet”-tänket och rekommendera hej vilt (till dem från 15 och uppåt i alla fall). För det är ju inte skydda man ska göra. Vare sig ”dem” eller sig själv. Därför bör alla vuxna som har någonting med barn och ungdomar att göra läsa den här boken, liksom alla de som vill se en ful och osminkad bild av hur det kan se ut.

Och samma kväll som jag läste den här boken avled ännu en jämnårig skolbekant på den lilla orten, på grund av att han fastnade där och i spriten. Jag tackar den där lyckliga stjärnan eller vad det nu är för att jag kommit bort därifrån men frågar mig samtidigt om man någonsin gör det. Eller om det förflutna lever kvar i en som minnena i Kate…

~Rabén & Sjögren 2011 / Recensionsexemplar~