Janusstenen

Ruth Galloway igen, älskade fina Ruth Galloway…

Det hittas en kropp vid en utgrävning i samband med en ombyggnad av en gammal skola. Nelson och Ruth inleder en utredning som leder långt bort från där man vill vara. Det handlar, än en gång om barn som råkar illa ut och upplösningen på mordgåtan är faktiskt riktigt vidrig. Än en gång gissar jag rätt på vem mördaren är lite för tidigt men än en gång spelar det inte så stor roll eftersom huvudsaken i de här böckerna inte är gåtorna utan relationerna.

Vad är då så speciellt med Ruth Galloway? Att hon är överviktig? Att hon är alldaglig? Att hon bor ensam med sina katter vilket vi väl alla önskar att vi gjorde riktigt vidriga vardagar när barnen vägrar allt och maken inte vill se samma dvd som man själv? Att hon försöker acceptera sig själv så som hon är även om det är svårt? Att hon går emot alla våra fördomar om hur en hjältinna bör se ut? Troligen allt det där, och så den självironiska humorn. Jag skulle önska mig lite mindre tjat om hennes vikt dock, vi fattar nu att Ruth är rund, vi begriper och behöver inte få det skrivet på våra imperfekta näsor. En önskan inför fortsättningen bara… En kanske ännu större gåta är varför Nelson är så älskansvärd – vare sig hans inte sällan förekommande bufflighet eller hans sätt att hantera sitt äktenskap lär ju tala för honom. För min del är det där som finns under ytan – kärleken han översköljs av när han tänker på sina truliga tonårsdöttrar, ömheten för hustrun som han inte förstår och så den oförställbara glädjen när Ruth avslöjar sig… Hon kan verkligen skriva fina människor Elly Griffiths.

Sist vill jag bara säga att Cathbad är min nye hjälte, jag hoppas på mer från honom i framtida böcker 🙂