Antiloper

Antiloper har loopat runt i huvudet på mig ganska rejält de senaste veckorna. Jag plockade med den ner när jag skulle natta barn en kväll för att se vad det var för något, orientera mig lite. Sen blev jag kvar hos Astrid och Ellen, jag minns bara suddigt när jag lämnade barnens rum för att fortsätta läsningen i soffan och senare i sängen. En kväll tog det för mig att fullkomligt trycka i mig boken och det beror inte på att den skulle vara lättviktig eller enkel. Det beror på att den inte kan läsas på ett annat sätt. Som läsare har man liksom ingen chans…

Ellen och Astrid är bästa vänner, de delar allt tills Ellen under sista året på gymnasiet börjar dölja sitt innersta. Hon lutar sig mot Astrid för stöd men utan att berätta vad som är fel eller vad hon vill ha. I osända brev berättar hon varför och hur men med verkligt uttalade ord berör de aldrig riktigt det som börjar äta sig in mellan dem. Astrid är den huvudsakliga berättarjaget och hennes sökande efter förklaringar gör det hela än mer drabbande.

Jag är Ellen och jag är Astrid. Eller var. Eller kunde ha varit. Och båda drabbar de mig med sin vänskap, rädsla, osäkerhet och sorg. Båda kryper de under skinnet på mig och de får mer än gärna stanna där hur länge som helst för jag vill ogärna förlora dem.

Antiloper är en gastkramande spännande bok, en tårdrypande sorglig bok och en handhållande styrkefylld bok. Jag brukar säga om ungdomsböcker jag verkligen gillar att jag kommer att rekommendera dem till ungdomar på biblioteken där jag jobbar lite från och till. Om Antiloper säger jag att jag kommer rekommendera den till alla, jag kommer köpa den som present till folk i min närhet och jag kommer hålla tummarna för att den nomineras till och får några riktigt fina priser. För det är den värd. Och lite till.