Det där vardagliga, lite trista, den där känslan att man väl borde vara ämnad för något större. Den där känslan som kan övermanna en framför tvn en fredagkväll eller bita sig fast som en gnagande oro under en längre period. Det där fula och otacksamma som man ju inte så gärna pratar om och som man känner att man väl borde bekämpa men som likväl finns där. Det är just det som Elin Grelsson skriver så bra om i sin debut Du hasar av trygghet.
Sara lever med en man som hon inte är sådär passionerat förälskad i längre. Hon vikarierar på ett arbete som hon känner inte ger henne någonting. Hon längtar bort, till något annat, någon annan, vill vara en annan. Det börjar lite trevande, man anar att allt inte står rätt till med huvudvärk och sömnbrist och förståelsebrist från den närmaste omgivningen. Sen blir det mer och mer instängt ju längre romanen lider och mot slutet vill man själv bara öppna altandörren och kliva ut i skogen och skrika några timmar för att det kryper i hela kroppen.
Nutidsskildringen berör mig och jag kan relatera till stora delar av den men det är ändå barndomssekvenserna som gör riktigt ont. Där har Grelsson hittat en ton som liksom gräver sig in i bröstet på mig och river med klonaglar. Utsattheten, egenheten, ensamheten, att inte duga – för någon, mamman som inte finns där och pappan som står handfallen och oförstående. Det går förstås en rak linje mellan barndomens avstängda mamma och Elin precis som det går en mellan den handfallne fadern och den oförstående och hjälplöse pojkvännen. Det är intressant att se samband och konsekvenserna men det är ändå till barnet jag återvänder, det är med henne jag vill sitta ner och prata.
När jag läser Du hasar av trygghet händer det om och om igen att jag försjunker i tacksamhet över att jag och min man efter tio år fortfarande pratar med varandra, att vi kämpar tillsammans och att vi ännu inte blivit uttråkade. Och så är jag glad att min mamma inte gav upp och somnade när tröttheten på riktigt höll på att äta upp henne, och för att min pappa aldrig var så där långt borta…
Några andra bloggröster om Du hasar av trygghet: Bokomaten, Bokstävlarna, Bokbabbel, Madeleines bokhörna
~Modernista, 2011 / Recensionsexemplar~
Jag tycker det är facinerande hur man kan ha så hög igenkänningsfaktor och samtidigt få läsaren att sitta som du och känna sig lite tacksam. Grelsson har verkligen fått mycket beröm i höst, helt välförtjänt.
Jag håller med! Det är väldigt fascinerande hur man kan både känna igen och inte på samma gång. Jag har sett en del surare recensioner också men jag tycker precis som du att allt beröm är synnerligen välförtjänt.