NaNoWrMo Here I Come!

Imorgon börjar årets NaNoWrMo. Tanken är att jag (och alla andra anmälda) ska vara producera 50000 ord under november månad och således mer eller mindre skriva en roman från start till mål. Själv har jag ett löst synopsis och vad jag tycker är en lysande idé om en sorts dystopisk roman med litterära referenser. Kan bli hur bra som helst, eller platt fall men jag ser det som så att jag inte har någonting att förlora – lyckas jag få ihop 50000 ord är jag på god väg med min text, lyckas jag inte så har jag förhoppningsvis ändå fått ihop något litet användbart… Vi får väl se hur det blir med tiden men jag ska göra ett ärligt och riktigt försök i alla fall.

Är det någon mer som är med, har ni förberett er och hur känns det? 🙂

Min boktolva

Enligt o har kört med sin boktolva i ett år nu och dessutom lyckats läsa tolv av sina listade författare. Inspirerad av detta har jag också knåpat ihop en lista över författare som jag gärna vill läsa, som inte sällan redan befinner sig i min bokhylla men som jag av någon anledning ofta flyttar ner i väntelistan. En läsutmaning kan vara den spark i baken jag behöver. Så tolv av de tjugo författarna nedan ska alltså läsas på ett år. Och eftersom jag inte har någon lust alls att vänta på årsskiftet så börjar året för tolvan nu (1/11 2011-31/10 2012).

Ali Smith – läste Flicka möter pojke i april 2012 och älskade passionerat.

Scarlett Thomas – läste The End of Mr Y/Slutet på Mr Y i november/december 2011, blev inte imponerad.

Octavia E. Butler – läste Fledgling i november/december 2011, en riktigt fenomenalt bra bok.

Nicole Krauss – läste Det stora huset i december -11/januari -12, totalt uppslukande och riktigt, riktigt bra.

Curtis Sittenfeld

A.S Byatt – läste Ragnarok – The End of the Gods i januari 2012, blev inte imponerad…

Jonathan Franzen – läste Frihet i november 2011, lite bra men också överlastad och oerhört seeeeg.

Nawal El Saadawi

Assia Djebar

Sofie Oxanen

Shirley Jackson – läste The Haunting of Hill House i november 2011, riktigt, riktigt läskig.

Neil Gaiman  – läste Amerikanska gudar i oktober 2012, inte så fantastisk som jag hoppats…

Cora Sandel

Virginia Woolf

Doris Lessing

Moa Martinsson – läste Kvinnor och äppelträd i juli 2012 och blev mycket förtjust, kommer läsa allt av Moa, i sinom tid…

Susanna Clarke

Dan Simmons

Elizabeth Hand – läste megahyllade Generation Loss vid årsskiftet 2011/2012 och den var precis så bra som alla säger.

Berätta gärna för mig vilka jag bör prioritera, vilka som är svårlästa och vilka böcker jag ska välja av respektive författare.

Förbundsbryterskan

Det här är en efterlängtad bok. Det känns som att jag väntat på den hur länge som helst men sanningen är egentligen den att det inte är så mycket längre än ett år (ett och ett halvt kanske?) sedan förra delen i serien gavs ut. Men ett år kan ibland vara en lång, lång tid…

Jag älskade Ondvinter, hade lite svårt att ta mig in i Eldbärare (vilket nog var mer mitt fel än bokens) men älskade den också ungefär halvvägs in och ända till det febrigt utlästa slutet. Och nu är det alltså dags för Förbundsbryterskan, dags för tredje delen i Berättelsen om Blodet, dags att se om det verkligen ska hålla och leda fram till den där fina serien som jag hoppas så mycket på.

Förbundsbryterskan tar vid där Eldbärare slutar. Sunia och Wulf söker sig till nolafolket för att bryta förbundet som styrt förhållandet till de underjordiska sedan urminnes tider. Att berätta något om handlingen är egentligen omöjligt, det är svårt att inte trassla in sig i trådarna och lika svårt att redogöra för vad som verkligen händer. Och dessutom skulle man kunna argumentera för att det faktiskt inte händer någonting, egentligen… Den enkla sättet att förklara det på är att Wulf och Sunia går under jorden och möter sina och andras minnen, de möter vittra och repfolk och tid förflyter. Men hur den förflyter och vad som egentligen är dröm, verklighet eller förebud känns mindre viktigt, och det måste man nog läsa själv för att ens börja förstå.

Kan det då vara en bra bok om ”ingenting” verkligt händer? Ja, hur bra som helst faktiskt. Jag skulle säga att det är den bästa i serien hittills och även om inte allt händer på riktigt så händer det verkligen. Så att säga. Jag får några svar, fler frågor men framförallt så lär jag känna Sunia bättre. För det här är en bok om Sunia och hennes inre demoner, om hennes saknad, skam och styrka.

Berättelsen om Blodet är en serie inom fantasygenren, med tydliga och många inslag av saga. Själv har jag läst så lite fantasy att jag inte tycker mig kunna göra några jämförelser eller dra några paralleller men det jag kan säga är att allt det övernaturliga, allt det underjordiska och alla förfärliga och fantastiska varelser känns helt naturliga i Björkelids tappning. Jag tror på Sunias och Wulfs värld rakt igenom. När jag i framtiden ska uppmuntra mina barn att läsa för att resa mellan världarna i sitt eget huvud tänker jag placera Berättelsen om Blodet i deras händer och lämna dem med all den lästid de behöver.

Och själv kan jag naturligtvis knappt bärga mig innan jag får läsa upplösningen. Ett år är som sagt en lång, lång tid ibland men jag hoppas att jag inte behöver vänta så väldigt mycket längre än så. Å andra sidan är jag mer mån om att få en fin avslutning än vad jag är om snabb läsning och den som väntar på något gott och så vidare… Vi kan väl nöja oss med att jag längtar helt enkelt. Mycket.

~Natur & Kultur, 2011 / Recensionsexemplar~

Andra om som skrivit om Förbundsbryterskan: Bokstävlarna, Eli läser och skriver (och vi är alla rörande överens om att Förbundsbryterskan är bäst i serien, hittills)

En bit av mig fattas

Finns det något mer att säga om den elfte september 2001 som inte redan sagts och som kan ge en ny infallsvinkel? Finns det behov av fler berättelser om sorg och sönderfall? Blir det inte bara jobbigt? Det händer ibland att jag försjunker i sådana frågor. Lite som att jag kan undra om det inte någon gång räcker med historiska faktaböcker om andra världskriget (för att fortsätta tjata på gårdagens tema…). Men samtidigt vet jag ju att det inte gör det, det räcker inte. Allt handlar istället om vilka böcker som skrivs och ges ut, vilka historier som får plats och vad de kan ge oss.

David Levithans skildring av tre ungdomar och hur de påverkas av att befinna sig i New York den där dagen blir till en fin skildring av diffus men påtaglig sorg. Om kärlek, vänskap och hem. Om tid. Jag tänker flera gånger på Jonathan Safran Foers magiska bok Extremely Loud and Incredibly Close som ju egentligen inte handlar om den elfte september men som ändå säger mycket om vad som ledde fram dit och vilka konsekvenserna blev på en mycket jordnära nivå. Tillsammans ger sådana historier en naturligtvis sorglig men också lite mer gripbar och begriplig bild av vad som hände och händer. Levithan öppnar i En bit av mig fattas också perspektivet för vad som kunde ha blivit, hur 9/11 kunde ha blivit porten till något bättre. På det sättet skriker den också ut sin relevans genom att addera styrka och hopp till analyserna av vad terrordådet i New York kom att bära med sig. Och gemenskap. Och närhet. Och naturligtvis också allt det hemska, mörka, förtvivlade och genomsvarta. Samtidigt.

För mig lyser inledningskapitlet med Claires oroliga väntan på skolan allra klarast. Hur hon söker sig till sin lillebror och under några timmar tänker de mest fasansfulla tankar om framtiden är det som griper mig starkast. Jag kan verkligen känna hur jag går bredvid henne längs de där gatorna när hon alldeles snart ska se sin mamma komma springande… En bit av mig fattas är också berättelsen om hur händelserna den där dagen splittrar och för samman tre människor – Claire som väntade, Peter som skolkade och Jasper som sov. Alla förs de samman av attacken, alla splittras de inombords och alla förs de samman igen av sin inre förmåga att läka och gå vidare med alla såriga minnen.

~Rabén & Sjögren 2011 / Recensionsexemplar~
Andra om En bit av mig fattas: Fru E, KarmaKult, Dagens Nyheter,

Det historiska

Jag är historiker. Jag älskar och fascineras av det förflutna – allt från gamla husruiner till gamla träd och på gränsen till sönderfallande papper i dammiga arkiv. Också på det planet är jag alltså en nörd kan man säga. Förståelsen för detta från övriga mänskligheten är inte alltid översvallande. Menande blickar och uttryck som mossig och trist är inte ovanliga. Vilket naturligtvis är helt obegripligt för mig…

Själv är jag himlens trött på alla dessa böcker om krigsstrategier, krigsstrateger och annat skittrist (förlåt alla älskare av detta men ni har det ändå ganska bra om man ser till utgivningen inom era favvogenrer). Jag inser naturligtvis vikten av att skildra viktiga händelser i vår historia, som andra världskriget, men jag ser inte riktigt varför så många av dessa skildringar ska handla om ”viktiga” män/ledare… Själv är jag väldigt förtjust i berättelser om människor, om vardag och om sånt som jag kan relatera till (helst inte tanks alltså). I den här artikeln från i augusti talas det bland annat om hur förlaget Historiska Media vill locka fler (kvinnliga) läsare med hjälp av historiska romaner. En fin idé tycker jag, så länge man inte hamnar i ett ”smetiga kärleksromaner som utspelar sig i förgången tid”-träsk (sådana romaner fyller också sin funktion men de ges redan ut i stora antal av Harlequin och co). För att detta inte ska bli fallet tycker jag att vi gemensamt ska tipsa förlagen om vilka historiska romaner de borde ge ut/översätta. Så att fler kan lockas att läsa om historia och så att sådana som jag slipper att kallas mossiga. Och så att sådana som jag också kan få lite fler tips om historiska romaner de inte borde missa…

Själv önskar jag mig sen länge en översättning av Hilary Mantels historiska romaner och då främst fabulöst bra Wolf Hall. Vilka är era favoriter bland historiska romaner, vilka skulle ni vilja se översatta och vad konstituerar den perfekta historiska romanen enligt er?

Som ni säkert förstår

Efter Enligt O:s nobelprisdrömmar och Lyrans lyriska tankar om Som ni säkert förstår av Claudio Magris så var jag naturligtvis tvungen att bekanta mig lite med honom jag också…

Den lilla (50 sidor korta) boken är långt ifrån den bagatell man skulle kunna tro om man ser till omfånget. Det är en bok med de stora frågorna, om döden och kärleken. Om att stanna kvar eller gå, om att vända sig och se tillbaka eller att gå vidare. Det är den moderna Eurydikemyten.

Berättelsen handlar om en döende kvinna som på något plan blivit ett med sin sjukdom och sitt döende men ändå (eller just därför) lever i det förflutna med sin älskade, mannen som blivit sitt konstnärskap. Deras relation är komplicerad med mängder av kärlek men också av sorg och beroende. Magris skildring av allt detta och deras sista vandring är såväl vacker som sorglig och ömsint.

Och ändå blir jag lite besviken på Som ni säkert förstår. Jag blir inte gripen, jag känner inte i hjärtat, jag tycker egentligen ingenting om dessa personer och deras livsval. De passerar mig en stund och jag ser dem när de går förbi men jag känner inte med dem eller för dem. Som ni säkert förstår är en sån där bok som jag kommer minnas att jag läst men som jag inte kommer att ha några tydliga känslominnen av. Tyvärr. Med det inte sagt att man inte ska läsa boken –  den väcker, trots den upplevda distansen, en hel del tankar kring de stora frågorna och det är ju inte heller något dåligt resultat av några timmars läsning.

~Forum, 2010~

Andra som skrivit om Som ni säkert förstår: Enligt O, Tekoppens tankar, Ooof bok, DN, SvD

Zombiefieringen slutförd

För ett tag sen deltog jag i Swedish Zombies recensionsutmaning där jag fick läsa och skriva om Zombie Apocalypse, som visade sig vara en såväl ”trevlig” som skrämmande läsupplevelse. Nu finns en sammanfattning av första omgången av recensionsutmaningen att läsa hos Swedish Zombie. Själv är jag numera officiellt sugen på att läsa varenda en av de böcker som ingick i utmaningen och eftersom de inte lär finnas på biblioteket så får det nog bli en liten inköpsrunda för att bunkra upp inför kommande mörker- och förkylningstider…

Tack för hjälpen!

Såhär blev beställningen:

Och till önskelistan respektive biblioteksreservationslistan har lagts: The Language of Flowers (Vanessa Diffenbaugh), Ghost Orchid (Carol Goodman) och The Haunting of Hill House mfl (Shirley Jackson).

Det enda jag egentligen var säker på var att jag skulle köpa The Night Eternal men det bidde inte riktigt så. Det seglade in en udda cirkusbok i beställningen istället… Miljoners tack för hjälpen alla bokälskare!

Köphjälp tack!

Jag är medveten om att detta inlägg kan mötas av irritation och kanske till och med känns provocerande för alla kämpande och duktiga köpstoppsslavar där ute. Men jag menar inget illa! Jag ser det snarare som en möjlighet för er att leva ut era köplustar genom mig, och på så sätt gör jag härmed en god gärning. För er skull liksom. Visst?

Jag ska beställa jobbböcker idag och tänker då passa på att fylla på med annat, inte så jobbrelaterat också (för det är ju så man gör). Jag tänker mig lite skräck, lite höstmys, kanske något litet som jag ännu inte vet att jag måste läsa, det hemklickade antalet bör landa på två till tre stycken utöver de där mer måstebetonade. På min kanske-lista återfinns just nu:

We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson

The Night Eternal (Strain:3) Del Torro/Hogan

Arcadia Falls av Carol Goodman

The Poison Tree av Erin Kelly

Så, gott folk – vad tycker ni? Vilka av dessa ska jag köpa, vilka ska jag strunta i och vad borde jag istället satsa på?