Jag har växt upp med hundar, lever med en katt och har delat lägenhet med ett marsvin. När Linda (shi-tzu = liten långhårig hund) dog vid tolv års ålder var jag också tolv år gammal och hade inte levt en dag utan henne. Det var min första riktiga sorg. När Smulan (också shi-tzu) dog för ca tio år sedan var det en sorg helt i klass med några av de värsta människosorgerna i livet. Kanske något kortvarigare men helt klart lika omvälvande och intensiv. Det finns få böcker att gå till om man vill läsa om sorg efter djur, i alla fall om det ska vara en bok som tar sorgen på allvar. Men nu finns Mandarinstunder.
Boken tar sin början när Zeb Macahan redan är sjuk, njurarna slutar fungera och den där tiden man skulle få med honom äts upp till intet när han måste snabbavlivas. Sen följer tystnaden. Och saknaden. Den ogenomträngliga sorgen.
Jag läste Mandarinstunder med en ständig klump i halsen och då och då också med hysteriskt rinnande tårar. En av de där sakerna jag främst biter mig fast vid är hur man ser/hör/känner dem efteråt. När Lilian och Bruce (annan katt) ser Zeb komma in genom dörren några dagar efter minns jag hur jag hörde rasslet av Lindas klor mot golvet varje gång pappa poppade popcorn långt, långt efter att hon inte längre fanns. Och Smulans päls mot mitt ben när jag stod och borstade tänderna. Och de minnena, tillsammans med tankarna på hur de slutade sina liv och levde dem är vad Mandarinstunder väcker hos mig. Och så får den mig att klappa hysteriskt på den sjuåriga katt jag har. Besvärjande…
Mandarinstunder är en bok om en sorgeprocess, precis som Joyce Carol Oates Änkans bok (som jag ska recensera i veckan) och Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (som jag fortfarande inte läst). En bok om en sorg som börjar som en bubblande och lavaspyende vulkan och sedan gradvis blir till en skavande sten mot hjärtat, som alltid finns där. Så som sorgen är. Mandarinstunder är också en bok om att skriva en bok och försöka finna ordning i sorgen. Men allra mest kanske det ändå är en bok om hur sorgen efter en älskad alltid gör ont och att den gör det länge oavsett om den älskade var en katt eller någon annan slags varelse.
~x-publishing, 2011 / Recensionsexemplar~ Fler recensioner av Mandarinstunder: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet
Jag känner verkligen igen det, det är så hemskt när ens husdjur dör. Vi har haft många katter genom åren (och därför en del sorgliga begravningar), men bland det värsta jag varit med om var när min häst och bästa vän dog för sex år sedan, och det gör mig fortfarande ledsen. Det låter som en bra bok, men vet inte om jag klarat av att läsa den.
Det är jättehemskt och särskilt som det ibland är svårt att få förståelse för hur man upplever det när det ”bara” gäller ett husdjur. Känner igen det där med att fortfarande kunna bli ledsen över en förlust som skedde för flera år sen, djur blir ju faktiskt också familjemedlemmar och vänner.
Boken är väldigt fin och tar dessutom sorgen på allvar. Jag tycker absolut att du ska försöka läsa den någon gång när du känner dig upplagd för det. Men den är väldigt sorglig förstås, men också väldigt stärkande i all igenkänning.