… måste kanske förklaras. Mest av allt tänker jag att det är en slump att jag nyss läst och den här veckan recenserar såväl sorgeprocessromanen Mandarinstunder som sorgeprocessjälvbiografin Änkans bok (senare idag). Samtidigt som jag igår läste ut David Levithans fina, fina sorgeskildring över New York efter 9/11 – En bit av mig fattas. Det är tillfälligheter och utgivningsperioder och förvirrad oplanering som förlagt all denna sorg till just nu. Men kanske är det något annat också, något undermedvetet och behovsstyrt.
Det är ju såhär att jag under några dagar för nästan exakt ett år sedan satt ensam vid mitt köksbord och skrev klart mitt avhandlingsmanus, skrev sista ordet, satte sista punkten… Några dagar, samma dagar, för ett år sedan tvingades jag också ta små raster för att andas, rensa och då och då ta emot små sms-meddelanden om hur min farfar äntligen fick somna in. Hur man på fredagen satte in den slutliga vården, hur han somnade på lördag eftermiddag och sedan aldrig vaknade igen på lördag kväll. Och sen skriva, måste skriva, mot deadline. Och det sorgligt och ödesmättat ironiska i att han dog samtidigt som jag skrev klar den där boken. Han som hade sett det stora i att få hålla den i sin hand. Jag har fortfarande lite svårt att släppa det.
Jag tänker ganska ofta på hur obeskrivligt skönt det är att aldrig mer behöva kämpa mot en avhandlingsdeadline och att aldrig mer behöva disputera (det är verkligen inte rakt igenom negativt att doktorera men det är väldigt krävande framförallt mot slutet och jag har inte orkat glömma det än). De senaste veckorna har jag dock inte funderat över det en enda gång. Istället har jag försjunkit i någon sorts melankoli i vilken det varit lite skönt att vistas. Jag tänker inte på farfar hela tiden heller, kanske inte ens särskilt ofta, men i bakgrunden pågår dessa veckor en långsam sorg där jag minns honom i min barndom, minns hans hemska sista år, minns de där dagarna förra året, minns krocken mellan inbillad viktighet och verklig förgänglighet.
Och kanske är det därför de sorgesamma böckerna samlas på hög runt mig just nu. För att jag måste försjunka i mörkret ibland eftersom det blir så himla djupt om man låter det växa utan att besöka det. Och så är det ju det där med att mörker (om det nu ens är mörker det är) inte bara är tungt och sorgligt, det är väldigt fint också. Att minnas.
Väldigt fint skrivet av dig, det är alltid så svårt att sätta ord på sorg tycker jag. Jag förstår dig precis, min morfar gick bort i somras. Det är så svårt att ta till sig och det sitter kvar så länge. Tur att vi har böckerna att förlora oss i ibland.
Sorg är så personligt och så omväxlande intensivt och flyktigt, jag tror det är delvis därför det är så svårt att sätta ord på, men jag tror att man mår bra av att försöka ibland… Att någon bara ”plötsligt” (det känns nog nästan alltid plötsligt) är borta är väldigt svårt att ta till sig, kanske kan böckerna hjälpa oss med det, och jag håller med dig om att det är tur att de finns även om det ibland kan vara väldigt jobbigt att läsa dem också.
Jag beklagar verkligen sorgen med din farfar.
Tack, och jag beklagar sorgen efter din morfar som jag förstod gick bort ganska oväntat i somras. Jag hoppas att du hittar sätt att hantera din saknad, och att du har människor nära som hjälper dig!
Ja, det stämmer det gjorde han. Tack! Människor omkring en betyder verkligen mycket när sådant här händer.
Livet (och döden) alltså. Vad konstiga de ändå är. Att din farfar somnar in i samma stund som du skriver färdigt din mastodontavhandling. Eller som när vi förra året begravde min morfar, och mamma och pappa sedan åkte via sjukhuset för att hälsa på min sjuka mormor. De berättade att de varit på begravningen (min mormor och morfar hade varit skilda i nästan 40 år och hade ingen kontakt), och när vi kom hem från sjukhuset en halvtimme senare ringde personalen och sade att min mormor dött. Det mest absurda jag någonsin varit med om.
Inte så konstigt att de där människorna stannar kvar i våra tankar.
Det finns så mycket stort och konstigt och sådant vi inte kan förstå i döden och livet. Din berättelse om din mormor och morfar är väldigt märklig men också fin på något sätt, och väldigt sorglig förstås. Det får mig också att tänka på den natten när jag födde min son på samma sjukhus där min farfar, samma natt, togs in akut för hjärtbesvär. Vissa saker och stunder känns onekligen ödesbestämda (eller hur man nu ska förklara det).
Ja, visst var det fint också, och något jag i efterhand gärna går tillbaka till och funderar på. Fast just den dagen förstås så sorgligt och ogripbart (även om båda dödsfallen var väntade och de var gamla och sjuka), och så otroligt tungt för min mamma 🙁
Hur tung och jobbig en sorg ändå är så kan det på något sätt vara nyttigt. Det är nog som du säger att man måste besöka mörkret ibland så att det inte blir för stort. Jag tror också på det där ödesbestämda, vi kan inte förklara allt. Min tyngsta sorg är att ett barn dog i magen. Det hemska och jobbiga datumet när vi fick det beskedet och hela världen stannade, förvandlades till något annat när två år senare, mitt nästa barn beräknades födas på exakt samma datum. Det kändes så stort, och märkligt, och även om det låter absurt ”helt rätt” (i brist på bättre ord).
Jag tror det är viktigt att våga gå in i sorgen och att försöka hitta mening i det obegripliga även om det är svårt och ibland känns konstigt. Jag har aldrig behövt uppleva den hemska sorg du upplevt men har snuddat vid det när min första graviditet slutade i ett ”tidigt missfall”. Jag tror att det kan vara extra svårt att sörja ordentligt när det rör en människa som aldrig fick leva ordentligt. Jag förstår hur du menar med att det kändes rätt när ditt barn fick samma beräknade födelsedatum. Rätt och väldigt fint.
Min farfar dog också förra året, precis innan jul. Precis i samband med hans begravning läste jag ”Never let me go”, som ju är en väldigt sorglig och melankolisk bok. Jag tror man behöver det, att få vara i sorgen och mörkret ett tag, för att kunna gå vidare. Och minnas utan att dras ner i mörkret igen.
Det här inlägget var väldigt fint. Jag tror att din farfar hade uppskattat att du skrivit så här vackert om honom.
Tack snälla, det är en varm tanke att han nog skulle göra det…
Jag tror också att de rätta böckerna kan hjälpa oss att hantera sorger också när vi befinner oss i dem, det kan vara ett sätt att både distansera sig och våga möta det jobbiga. ”Never let me go” är en bok jag inte läst än men som jag känner att jag verkligen vill läsa, när tid gives och situationen är den rätta.
Så fint skrivet, jag blev rörd. Jag kommer också omedelbart att tänka på Joan Didions Ett år av magiskt tänkande som en av dessa böcker om en anhörigs död och sorgen som följer. Jag dras också till dessa mörka böcker ibland, de gör ont, men det känns skönt på något sätt att få gråta ut, men jag har inte analyserat behovet närmare än så.
Jag tror att man behöver de där mörka böckerna i vissa perioder, oavsett om man själv sörjer eller inte. Det är nödvändigt att få ur sig lite känslor och försjunka i det jobbiga emellanåt. Nästa gång jag går in i en sån fas ska jag definitivt ta med mig Ett år av magiskt tänkande för nu känns det som att verkligen alla har hyllat och tipsat om den.